Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

23 Juli
2014-07-29 (03:25)

Antingen sov jag hårdare eller hade de två andra männen i rummet inte lika livliga drömmar som natten innan för jag kunde inte minnas att jag blivit störd av folk som pratade i sömnen likt föregående natt. Jag var nu färdig med Suva och den försiktiga fläkt av civilisation jag upplevt det som att befinna sig i en stad med den bredd i utbudet av varor och tjänster det innebär. Med den här civilisationsdosen innanför västen skulle jag klara mig alldeles ypperligt fram till australiensiska Brisbane om tio dagar.

Det vimlar av ivriga indier med små taxibilar i Suva och jag hann knappt gå nedför trapporna ifrån South Seas Private Hotel efter att ha checkat ut innan en bil svängde fram till mig. Den här gången tänkte jag inte vara lika tjurskallig och gå i ett försök att spara tjugo kronor eftersom jag visste att det var en rätt lång sträcka samt att det under en lång dags resa inte är särskilt kul att inleda med att bli alldeles genomsvettig. Indiern slog på taxametern och verkade ha koll på läget och en stund senare var vi framme vid kontoret tillhörande Patterson Brothers Shipping där jag köpt biljetter två dagar tidigare.

Den vänlige mannen som hjälpt mig med biljettköpet hade erbjudit bagageförvaring inne på kontoret i väntan på transporten efter lunch och när jag kom in genom svängdörren log han genast igenkännande och hjälpte mig med den stora väskan. Därmed hade jag några timmar av väntetid att slå ihjäl och varvade strosande på stan med lite surfande. Jag hade fått mail från boendet jag bokat inför maran i Brisbane. Som tur var hade jag skrivit och förhört mig om möjligheterna att bli upphämtad på flygplatsen och då hade de upptäckt att jag verkade ha bokat mitt boende fel månad. Nu skulle detta hinna gå att rätta till men annars skulle det blivit problematiskt med tanke på att detta boende ej är bemannat med personal den tiden på kvällen jag aviserade ankomst.

Om man haft en riktigt bra matupplevelse till ett bra pris och sannolikt aldrig mer får chansen att återkomma är det rätt givet att ett ställe som Old Mill Cottage (där jag käkat rå fisk under gårdagen) föräras med ännu ett besök. Den här gången såg jag till att pricka in frukosten och pekade ut en massa spännande saker till min frukosttallrik med allt ifrån märkliga grönprickiga frityrbollar till stuvad spenat. Även denna gång var maten riktigt bra och nu fick jag även testat kaffet som naturligtvis också höll god klass.

Patterson Shipping Brothers gav av någon anledning mig värsta VIP-upplägget inför avresan till Levuka. Jag fick en egen ledsagare som säkerställde att jag hittade till busstationen via en massa spännande genvägar genom butiker och längs bakgator och sedan vinkade han dessutom in bussen så att jag fick hoppa på före alla andra och välja säte. När bussen körde fram till den stora väntande folkmassan satt jag liksom redan ombord likt en tillhörande inventarie och behövde heller aldrig visa biljett som alla andra.

Det går att flyga till ön Ovalau där Levuka ligger ifrån Suva och förmodligen är det så turister normalt sett tar sig dit för det var bara jag och lokalbefolkningen ombord på bussen och många var nyfikna och ville prata med mig. Under ett 45 minuter långt matstopp i byn Korovou försökte jag, då fortfarande mätt efter den mastiga frukosten, fördriva tiden genom att gå sakta fram och tillbaka längs huvudgatan och studera de små kioskernas utbud fastän jag inte tänkte handla. Då ropade en pratglad äldre herre till sig mig. Det visade sig att han var universitetsutbildad i Australien och arbetat en hel del i Mellanöstern men numera var ansvarig för jordbruket i regionen. Samtalet kom att handla om den eviga konflikten mellan Israel och Palestina, om betydelsen av att resa för att förstå världen och vikten av en god utbildning. Egentligen ett helt absurt samtal med tanke på att vi befann oss mitt ute på vischan mellan två mycket enkla grönsaksstånd på Fiji. Tyvärr avbröts det något för tidigt då både jordbruksfarbrorn och jag trodde det var min buss som körde iväg längs huvudgatan. Jag sprang förtvivlat ikapp den bara för att upptäcka att det var fel buss och fick sedan gå "the walk of shame" tillbaka längs gatan där garanterat alla sett min vildsinta paniklöpning.

Efter den oväntat långa bussresan var det dags att åka båt. Bussarna kördes ombord och ute på däck kom jag i samtal med nästa stora personlighet vilket var en kille strax över 30 som titulerade sig musiker och stolt berättade att han hade sex barn med lika många olika fruar. Jag har varit gift med dem alla, tillade han stolt. Kvinna nummer sju ringde på denna kvinnokarls mobil ungefär var femte minut för att kontrollera hans position och det kunde nog vara vettigt eftersom ett par gamla romanser befann sig på hans barndomsö Ovalau där han nu skulle hälsa på släktingar. Musikern berättade att det här med kvinnorna och musiken fanns i blodet - hans far, som också fått sex barn med olika mödrar, lyckades exempelvis förföra hans nyazeeländska moder under tiden han var fängelsekund och hon skulle göra en psykologisk utvärdering av honom.

Mellan alla kvinnohistorier drog musikern också massor med fakta om Ovalau, Levuka och omgivningarna. Dessutom blev det en hel del kul anekdoter kring kändisar, likt Tom Cruise, som brukar hänga på de omkringliggande öarnas lyxresorter och då kommer över till Levuka för att handla. Trots att min barnaskörd ännu är så blygsam som det bara är möjligt kunde jag finna acceptans för min försiktighet på grund av de underhållskostnader hans levnadsstil skulle innebära i Sverige. Musikern log och konstaterade att hans tidigare kvinnor försörjer barnen, själv nöjer han sig med att hälsa på dem en gång om året och eftersom de flesta av mödrarna fortfarande är häftigt förälskade brukar det bli lite bonuskärlek vid artighetsvisiterna. I nästa liv ska jag kanske bli musiker på Fiji!

När färjan lade till hade mörkret nyss lagt sig över Ovalau men resan var inte på något sätt över utan först väntade en skumpig bussfärd på grusväg i nästan en timme där vi stannade med täta mellanrum för att släppa av folk längs vägen. Totalt tog det nästan sex timmar att ta sig till Levuka ifrån Suva och vill man inte lägga stora pengar på att flyga är detta det enda sättet att ta sig hit eftersom bröderna Patterson har monopol sedan åratal på färjetransporter till Ovalau. Musikern hade för övrigt pekat ut den av de stenrika bröderna (vars legendariske far startade transportverksamheten) på båten som idag äger bussbolaget. Den andra roddar färjeverksamheten.

Bussens indiske chaffis pekade, efter ankomsten till Levuka, ut riktningen i mörkret mot Royal Hotel som jag i första hand siktade på enligt ett råd från den senige britten. Det tog några minuter att gå till detta mycket speciella hotell som är Fijis äldsta och när jag anlände kunde jag tyvärr inte se byggnadens fasad i mörkret men invändigt kändes det som en mix av ett landsortshotell i England och ett klassiskt badortshotell i nordvästra Skåne. Prisbilden var, med tanke på upplevelsen man fick i form av gammaldags känsla och stil, inte på något vis skrämmande. Tyvärr var dock singelrummen slut och jag fick punga ut lite extra för ett dubbelrum (ca 220 sek/natt) men kände ändå att upplevelsen att bo här fick vara värd att betala en del för.

Receptionisten förklarade hur jag skulle gå för att hitta till de tre restaurangerna man kan välja på. Jag var hungrig som en varg efter att inte ha ätit sedan den stora frukosten och valde det ställe som såg mest välbesökt ut. De körde en mix av kinesiskt och lokalt med en attraktiv prisbild. Köket var inte det södra halvklotets mest effektiva och jag fick vänta länge på min mat men var mycket nöjd med resultatet. Efter maten fanns inte mycket annat att göra än att gå och lägga sig, Levuka tycktes stendött om kvällarna och jag var dessutom väldigt trött efter den långa och bitvis skumpiga resan.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign