Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

24 Juli
2014-07-30 (03:26)

Det gick bara inte att vakna och försöka undkomma det faktum att jag om exakt en månad skulle flyga hem. Under de senaste veckorna har jag gått in i ett slags mental förberedelsefas inför hemresan och nu på slutet har jag märkt att jag gått över till att räkna ner dagar istället för veckor. Samtidigt som det finns väldigt mycket jag längtar till och saknar går det inte att undkomma en känsla av lätt panik och ångest. Jag har inte varit arbetslös sedan 2001, kommer vara i det närmaste pank, vet inte hur hårt tiden gått åt min relation och dessutom - vilket ibland nästan kan kännas nog så tungt - kommer jag vara en ofantligt stor dröm fattigare.

Att jag ensam skulle kunna ge mig iväg på det riktigt stora äventyret har alltid varit en tankemässig tillflyktsort där jag kunnat gömma mig när jobbet, kärlekslivet eller något annat känts tungt. Även om jag aldrig riktigt trott att jag skulle hamna i ett läge där tillfället gavs att dra iväg har jag alltid vetat att jag skulle vara redo och att jag skulle älska varje sekund av äventyret. Nu slumpade sig livet så att tillfället faktiskt dök upp och jag känner mig både stolt och lycklig över att jag vågade ta chansen för jag tror faktiskt inte så många andra skulle vågat i den här åldern. Nu vet jag inte riktigt vilken min mentala tillflyktsort kommer att bli framöver men jag vet att jag kommer sakna den gamla. Om en månad är en dröm jag burit på under hela 2000-talet över. Kanske är det det värsta med att jag faktiskt snart ska resa hem?

Riktigt stora tankar av det slaget snurrade runt i mitt huvud när jag stegade nedför den knirrande trätrappan på Royal Hotel där man fäst bitar av en heltäckningsmatta på varje trappsteg. På nedanvåningen försökte jag hitta det rum som användes för frukostserveringen och yrade runt bland verandor, salonger med gamla möbler och det klassiska biljardrummet en stund tills jag sprang på ett äldre japanskt par som jag sett på restaurangen kvällen innan. De letade efter samma sak och tillsammans lyckades vi snoka rätt på en i personalen som visade oss till bords och serverade ägg och toast.

Det japanska paret visade sig vara mycket världsvana. Efter att ha bott ett antal år i Brasilien lever de nu i Melbourne. De var roliga för de blev så där japanskt imponerade av precis allting jag berättade vare sig det rörde sig om min resa eller hur jag tagit mig till Levuka. Mannen stötte till mig lite i sidan med armbågen och berömde mig för gårdagens långa resa med lokalborna - det är precis i de situationerna de riktigt minnesvärda personerna och episoderna dyker upp, sa han och lät avundsjuk. Jag nickade. Efter frukosten köpte jag två koder till det trådlösa nätet, surfade upp den ena och gjorde mig sedan redo att upptäcka omgivningarna.

Anledningen till att japanerna befann sig just här i Levuka var att hustrun har samma intresse som jag - UNESCOs världsarvslista. Insikten vilken enorm inspirationsskatt till spännande resande denna lista är får sägas vara relativt nyligen påkommen för min del. Jag har ju ofta noterat att många av de främsta sevärdheterna är världsarvslistade men det är först under de senaste månaderna jag använt UNESCOs lista som ett direkt hjälpmedel i rutt-designen. Precis som världsresenärerna utforskar och bockar av länder hänger de sig ofta ivrigt åt denna heliga lista som precis i dagarna blev mer än 1000 poster lång. Om jag har koll på hur många världsarvslistade platser jag besökt? Självklart! Med Levuka blir det 70 stycken. De som sett flest i världen ligger på ca 850...

Världsarvslistningen (Fijis enda) är ganska färsk och sägs bero på att det inte någon annanstans i Söderhavet går att hitta en så välbevarad miljö ifrån kolonialtiden. Sannolikt beror detta på att man ganska snart upptäckte att platsen var för liten för att kunna hysa en huvudstad och därför flyttade den funktionen till Suva på Viti Levu. Därmed kunde Levuka åldras i lugn och ro med sömnig värdighet. Idag stoltserar man med en mycket blandad befolkning sett till etniciteter och trycker gärna på det multikulturella i ett slags mikroformat som en av anledningarna till varför staden ska vara en så härlig plats att besöka.

Stället var inte större än att jag skulle kunna hantera upptäckandet på egen hand till fots utan dyr guidehjälp och som stöd hade jag en karta som fotograferats på Patterson Brothers Shippings kontor med paddan. I den lilla staden med drygt 2 000 av Ovalaus 8 000 invånare är Beach Street (som precis som namnet vill göra gällande går längs havet men sträckan saknar dock en strand) att betrakta som huvudgatan. Längs denna ligger flera gamla fina och omsorgsfullt renoverade hus på rad. Stor noggrannhet har lagts ner på att även återskapa rätt originalfärgsättning på husen som går i ett slags färgblekt gul ton med nyanser av ljusgrönt. En ganska behaglig och enkel färg även om den låter tråkig. Stilen på husen tycker jag mer än något annat påminner om en by i en pang-pang-rulle från Vilda Västern vilket får sägas vara en oväntad liknelse. Målade snirkliga texter på fasaderna avslöjar den ursprungliga verksamheten i byggena likt Morris Hedstrom Store och Gulabdas & Sons. Man bara väntar sig att det ska stå Saloon på nästa dörr och två revolvermän ska stå utanför och duellera.

Jag avbröts ett par gånger i mitt stilla vandrande och fotograferande av förbipasserande personer i bil. Först var det en taxi som bromsade in med musikern i passagerarsätet. Han gav mig en blinkning och sa att han var på väg till ett viktigt ärende hos en kvinna men undrade om jag ville hänga på och dricka sprit på kvällen. Jag tackade artigt nej och förklarade att det var viktigt för mig att vakna otroligt tidigt nästa morgon för att inte missa min transport. Bara några minuter senare tutade min bänkgranne ifrån bussen föregående dag som en besatt och vinkade inifrån sin bil. Jag måste säga att jag gillar de utåtriktade lokalborna på Fiji som alltid tycks möta en främling men nyfikenhet istället för rädsla.

Denna pittoreska stad fick en röst som idyll av alla mina sinnen utom ett; lukten! I utkanten av Levuka ligger nämligen en stor fiskfabrik där de flesta invånarna arbetar. Musikern hade pratat mycket om stället samt påstått att jag skulle kunna göra en guidad rundvandring där om jag var intresserad. Jag fick ju sett många fiskfabriker under åren jag jobbade på Findus och var naturligtvis nyfiken på den här som enligt en skylt utanför bygget tycktes fokusera på konserver likt ansjovis och tonfisk. Där dog mitt intresse! Lukten i sig var bara den en anledning att avstå och när det inte var produkter som intresserade mig valde jag att lämna fiskfabriken åt sitt öde.

Istället letade jag mig tillbaka längs Beach Street till det kombinerade biblioteket/turistinformationen/muséet. Utställningen var enkel och betalades i en honesty box men av kvinnan som bemannade utrymmet fick jag åtminstone en enkel broschyr om Levuka samt en beskrivning av hur jag skulle hitta till de 199 trappstegen som flera personer pratat om. På vägen ditåt tittade jag in i kyrkan som ofta är på bild om man söker på nätet efter material om staden. Det pågick någon sorts barntimme där och för att inte störa fortsatte jag vidare så långt det gick via en gammal baptistkyrka och ett ljusgrönt sjukhus i trä.

På vägen tillbaka svängde jag in på vägen som ledde till starten för de 199 trappstegen upp till Delana High School. Man kan ju lida lite med kidsen som tvingas ta sig an dessa trappsteg uppför berget varje dag men de kan om inte annat alltid trösta sig med en fin utsikt. Controllern inom mig upplevde det som direkt nödvändigt att marschera uppför alla de omtalade trappstegen och räkna dem. Till min stora fasa fick jag antalet till 189! Det fanns en liten sidoavsats med ytterligare 13 trappsteg men skulle man lägga till dem blev det ju också fel. För säkerhets skull räknade jag på vägen ner också. Nu fick jag det till 190. Fortfarande galet fel! Sådan här oreda tåler jag inte och skyndade därför snabbt bort ifrån platsen innan jag skulle börja må dåligt av bluffen!

På den stora gräsplanen bakom Royal Hotel pågick seriös rugbyträning för fullt. För att återfinna harmonin efter den stora trappstegsbluffen slog jag mig ner i gräset bredvid en äldre man som följde varje steg de unga grabbarna tog. Under ett avbrott för instruktioner ifrån tränaren informerade min granne mig om att detta U20-lag (döpt till Ovalau efter ön) laddade inför den viktiga säsongsavslutningsmatchen mot Suva till helgen. Rugby är inte en sport som följs med något intresse hemmavid men i alla länder jag befunnit mig i under de senaste månaderna har det varit ren religion så jag har ju trots allt hunnit snappa upp en del och fick nu se hur de nötte samma typ av spelmoment gång efter gång tills tränaren kände sig nöjd. Min granne i gräset begav sig iväg och kort därefter kom ett tiotal nyfikna spelare och slog sig ner bredvid mig under en dryckespaus. De undrade var jag kom ifrån, om det såg bra ut samt om jag skulle se den viktiga matchen till helgen. Tyvärr fick jag göra dem besvikna på den sista punkten.

Jag hade noterat att det fanns ytterligare ett par mindre gator gator att spana in mellan Beach Street och det bakomliggande berget med några speciellt utmärkta skolbyggnader i broschyren. Skolgårdarnas ljudvolym fick mig dock snart att istället ta följe efter en större grupp äldre personer längs gatorna. Jag var helt enkelt nyfiken på vart de var på väg. En man i gruppen som presenterade sig som Israel började prata med mig. Folket hade varit på begravning och skulle nu hem till den dödes familj på artighetsvisit och en bit mat. Israel uppmuntrade mig att följa honom en bit upp på berget för att se hur vanligt folk i Levuka bor. Det blev en stunds trevlig promenad längs smala krokiga stigar med fin utsikt över staden innan jag ursäktade mig på grund av hunger och åter tog sikte på huvudgatan.

Till lunch åt jag omelett på ett ganska enkelt café och sedan stack jag tillbaka till rummet för att vila. Gårdagens långresa och dåliga sömn orsakad av extrem lyhördhet som tvingat mig lyssna till alla korridorens snarkningar gjorde sig påmind. Med en kort tupplur återkom energin. Först tog jag med mig kameran och sprang runt på hotellet och fotograferade några av rummen på nedanvåningen och sedan gick jag även loss i mitt rum och förevigade den klassiska byrån med den tillhörande trippelspegeln samt den speciella sängen. Sänggaveln var nästan som en bokhylla med utdragbara lådor. Härliga detaljer!

Den nyfunna energin fick mig också till att snöra på löparskorna. Obehagligt nog hade det hunnit gå en hel månad sedan jag sist fick till ett lyckat löppass på Tonga och efter det hade jag bara varit ute och sprungit två gånger. Båda de två passen (på Kiribati och Nauru) hade fått avbrytas i förtid på grund av värmeslag och jag såg den här tidiga kvällen som lite av en sista chans att få till ordentlig löpträning som skulle kunna göra skillnad i Brisbane tio dagar senare. Därefter kommer man för nära inpå och ska inte springa längre distanser.

För en månad sedan på Tonga hade jag haft en alldeles lysande kväll där jag kände mig riktigt på gång och lekande lätt tog mig runt 16 km innan mörkret tvingade mig att avbryta. Hade jag bara haft möjlighet att ta min träning vidare ifrån det läget skulle det inte funnits några större skäl till oro inför den kommande utmaningen men så har det ju verkligen inte blivit och därför gick jag ut löst med en vag plan om att springa medeldistans (10-20 km). Det var en riktigt härlig sen eftermiddag och utmärkta temperaturförutsättningar. Dessutom gick vägsträckningen jag valde längs kusten vilket gjorde att man hela tiden hade den svala havsbrisen som en schysst polare med på rundan.

Den första kilometern var underlaget asfalt men där Levuka tog slut blev det grusväg. Små byar fyllda med liv låg längs med vägen och några gånger i minuten hörde jag folk ropa "Bula!" vilket jag naturligtvis besvarade med samma mynt. Jag kommer sakna denna charmanta hälsningsfras som nu fyllde mig med energi. Vid två tillfällen kom jag faktiskt dessutom ikapp lokala löpare som tycktes vara ute på kortare rundor. Dessa hälsade, om möjligt, ännu varmare och ljudligare än alla andra människor längs med vägen.

Jag bestämde mig för att vända vid sju kilometer och springa tillbaka. Därmed borde jag vara säker på att slippa springa i mörker. Ville jag så kunde jag ju om kroppen kändes fräsch förlänga rundan tillbaka vid starten efter 14 km men och det kändes dessutom onödigt att bege sig iväg så långt att jag skulle riskera bli strandsatt alldeles utmattad i mörkret med flera kilometer att gå tillbaka. Precis innan vändplatsen kom jag fram till en jättelik häftigt byggd kyrka som jag gärna hade velat utforska närmare men nu var det fokus på löpning som gällde och det kulturella fick helt enkelt stå åt sidan.

Medvinden hade naturligtvis varit till viss hjälp på första halvan men det kändes fortfarande bra efter nio kilometer trots motvinden jag nu brottades med då jag tog ett ganska ödesdigert beslut att höja farten. Rätt snart därefter fick jag problem och brottades med tankar på att stanna och gå. Så nära inpå loppet ska man i detta blygsamma tempo egentligen känna sig nästan oberörd efter en första dryg mil men nu har ju inte förberedelserna varit vad de borde. Jag lyckades hålla ihop löpningen hela vägen tillbaka tack vare alla sköna hälsningar längs vägen men att förlänga rundan som tagit 1:23 h var det inte tal om. Med en tredjedels mara avklarad denna kväll hade jag onekligen mycket att grubbla över. Hur i hela världen ska jag orka ta mig runt loppet?

Jag satt kvar en stund på en utskjutande sten vid ett mindre brofäste och beskådade solnedgångens färgpalett på himlen samtidigt som jag eftersvettades och grubblade över loppet. Efter en stund blev jag kall och började nästan frysa vilket inte är en vanlig känsla i Söderhavet och stegade då bort till Royal Hotel för att duscha och byta om. Den här kvällen kom jag iväg lite tidigare och var faktiskt först på plats på samma restaurang som under gårdagen vilket gjorde att min mat kom in snabbt. Jag begav mig sedan tillbaka till hotellet och gjorde slut på en andra nätkod jag hade köpt innan jag drog mig tillbaka till mitt rum längst nere i den långa korridoren på andra våningen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign