Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

28 Juli
2014-08-04 (16:18)

Smällen lät som om någon avfyrade en kanon alldeles intill och sedan började marken skaka. Ur vulkanens krater kom stora rökmoln och man kunde ana sig till ett glödande fyrverkeri längst nere i kraterhålet och för ett kort ögonblick trodde jag att min sista stund var kommen. Bara några sekunder tidigare hade jag kört igång en filminspelning med min kamera och på den fångas skeendet någorlunda, dessutom hör man hur folk skriker till i närheten. Jag befann mig på kraterns kant på Mt Yasur efter en lång transportdag som jag aldrig kommer ånga. Faktiskt hade jag aldrig kunnat föreställa mig att vulkanutbrottsfyrverkerier gick att besöka som en vanlig dödlig turist men som så många gånger förut under detta år fick jag uppleva hur verkligheten överträffar dikten. Av alla mäktiga naturfenomen jag upplevt rankar jag kanske detta högst i kategorin coola naturupplevelser och kvällen fick mig verkligen att fundera över den himlakropp vi traskar runt på till vardags. Den är inte så snäll och oskyldig som man lätt kan luras till att tro!

Dagen hade annars börjat betydligt mindre dramatiskt än så. Jenny anlände till Wai Melmelo Guesthouse vid 07:30 precis som avtalat och Terry skjutsade oss båda till Air Vanuatus kontor där jag betalade flygbiljetten till Tanna med kreditkortet. Därefter åkte vi vidare till inrikesflyget och någon timme senare befann jag mig i luften. Med på resan hade jag ungefär fem kg packning samt ett par flip flops som jag skulle överlämna åt någon av Jennys bekanta på ön. Jag har mycket positivt att säga om Vanuatu och dess invånare men på en punkt är befolkningen här troligen sämst i världen. Folk stinker, nästan undantagslöst, av gammal intorkad svett så till den milda grad att man undrar om det ingår i kulturen? Jag har inte stött på detta fenomen någon annanstans på resan men här bedövas man hela tiden. Mannen i min ålder som satt bredvid på flyget var inget undantag och stanken var så skarp att jag tvingades hålla för näsan så diskret jag kunde hela flygningen.

Tom, som äger Tanna Hidden Treasure Bungalows, och en yngre kille hämtade upp mig i en pickup på flygplatsen. Han ursäktade de dåliga vägarna på den hyggligt stora ön med ungefär 30 000 invånare och därefter skumpade vi iväg i en kvart innan jag fick frågan om jag ville göra ett snabbesök på kaffefabriken där det goda kaffet som jag redan provat i Port Vila tillverkas. Det ville jag såklart. Fabriken var väl att betrakta som ett snäpp närmare min definition av fabrik jämfört med kaffefabriken jag och Matilda besökte på ön Atiu (Cooköarna) men det bestående intrycket är ändå de fyra personerna som satt och kvalitetssorterade kaffebönor för hand vid ett bord. Böna för böna, bokstavligen. Hela tillverkningsprocessen är ekologisk och ges man någonsin chansen att dricka Tanna-kaffe får den absolut inte missas!

Min bungalow låg bara ett par minuter ifrån kaffefabriken. Även om Jenny försäkrat motsatsen blev jag inte särskilt förvånad över att upptäcka att jag förmodligen var enda gästen på stället. Många åker till Tanna för en övernattning precis som jag och eftersom ingen annan hämtades upp på flygplatsen behövde man inte vara Einstein för att lista ut att det nog skulle vara tunt med andra gäster. Kvinnan som mötte upp och visade mig min bungalow verkade bli förvånad när jag frågade efter lunchen men jag var väldigt bestämd på punkten att jag betalat för helpension.

Under tiden jag väntade på maten tog jag en kort promenad för att kika in omgivningarna. Hidden Treasure ligger definitivt strandnära precis som man bedyrar i reklamen men skulle jag kommit hit med något annat syfte än att ha en billig bas att utgå ifrån vid vulkanbesöket skulle jag varit gruvligt besviken. Stranden var nämligen inte badvänlig på grund av stenar och klippor och dessutom finns nästan ingenting av intresse i närheten. Därför valde jag att slappa i min bungalow efter att ha gnagt på föga märkvärdiga kycklingben till lunch i väntan på att det skulle bli dags för min vulkantur. Jag avbröts ur halvdvalan av en man som knackade på för att hämta upp paret med flip flops som fått åka med Alfredssons budfirma till Tanna men i övrigt hände ingenting fram till kl 15.

Det var den unga killen som också var med och hämtade mig på flygplatsen som skulle hålla i vulkanturen. Enligt Jenny borde vi vara en stor grupp men det var naturligtvis bara jag och guiden - ett genomgående tema under resans sista månader. För att komma till Mt Yasur väntade en längre skumpig biltur som dock innehöll ett flertal positiva överraskningar.

Till att börja med var miljön som sådan alldeles storslagen. Den kanske mest fantastiska vägupplevelse jag någonsin haft var en dag i Rosa Buss mellan Rwanda och Uganda och på flera vis påminde denna vägsträckning om den dagen. Visserligen ingick inte den fantastiska serpentinvägen och barnen som ropade "give me a pen" längs vägen men den tropiska regnskogen med vägdamm som rykt upp och färgat all växtlighet brunröd längs vägkanten kändes snarlik. Likaledes tycktes folk här liksom i Afrika mer eller mindre leva sitt liv på och längs den enkla grusvägen. Kvinnorna sålde grönsaker som staplats på enkla träbord och överallt vimlade det av lekande och skrattande barn.

Efter en stund körde vi upp över en ganska hög topp varifrån man fick en magnifik utsiktsvy över stora delar av den vackra grönskande ön och på långt avstånd kunde även vulkanen skymtas i fjärran. En rökpelare upp från berget avslöjade det jag redan visste - vulkanen är synnerligen aktiv sedan 800 år tillbaka. Det sägs att det var denna rökpelare som lockade James Cook till ön på hans första resa från Europa 1774 och ibland kan det nästan kännas tröstlöst för vart man än tar sig i detta gigantiska hav tycks den gode James ha varit där runt 240 år tidigare. Min spontana tanke när jag såg den vackra tavlan framför mig var dock att så här ritade man vulkaner på teckningar som liten då ovetande om att det skulle dröja mer än trettio år innan en sådan syn med egna ögon skulle bli verklighet.

Ifrån toppen bar det av brant nedför igen in i den tropiska regnskogen. Markens grus började bli mörkare och var snart svart men tycktes synnerligen bördigt. Så öppnade allting upp sig och skogen tog liksom bara slut. Framför oss fanns nu endast ett alldeles svart sandigt asklandskap som hämtat ifrån en annan planet. Vi slirade ut med bilen och drog iväg över sanddynerna. Det fanns ett långt flackt sandparti där min guide berättade att specialchartrade plan med rika turister från Port Vila brukade gå in för landning. Bredvid det området kunde man köra upp på en mindre kulle och ta häftiga bilder på vulkanen vilket vi naturligtvis gjorde. Med ojämna mellanrum hördes ljudet av avlossad eld ifrån kanoner. Berget levde och mullrade i högsta grad och en del av mig undrade hur klokt det egentligen var att ens befinna sig i dess närhet.

Ifrån detta håll såg vulkanens 361 meters höjd ut att vara en rätt kämpig historia om man som jag gärna vill upp på en häftig topp. Eftersom både guiden och litteraturen påstår att Mt Yasur är världens mest lättillgängliga aktiva vulkan kunde man dock ana sig till att baksidan var något helt annat och mycket riktigt gick det en slingrande bilväg uppför där. Denna vägsträckning var spektakulär på så vis att det här och var kom upp rök ur marken som spred en mystisk stämning och skapade förväntan på vägen upp mot toppen.

Man behövde bara gå det sista femtiotalet meter för att komma fram till en första utsiktsplats ut över kratern och ytterligare femtio meter bort fanns dagens turistansamling på ett tjugotal personer som beskådade ett naturfenomen som inte skulle kunna lämna någon oberörd. Mellan tjugo och trettio gånger i timmen får Mt Yasur ett utbrott och upp ur kratern sprutar rödfärgad glöd. Det ryker och det låter och man känner sig koncentrerad och spänd ett ganska bra tag innan en vana infinner sig. Då kan man också börja njuta av den vackra utsikten i andra riktningar och det var precis det jag gjorde och försökte få på film då ett skarpare utbrott än de tidigare fick mig att för ett ögonblick tro att min sista sekund var kommen.

Trots att det var riktigt maffigt hävdade guiden hela tiden att det skulle bli ännu mäktigare efter mörkrets inbrott som vi tålmodigt väntade in. När det slutligen kom visade han mig till en ännu bättre utsiktsplats på andra sidan kratern där man såg direkt ner i kraterhålet trots att hålet mäter 400 meter i diameter. Mot mörkret tecknade sig det röda sprutande fyrverkeriet med den tillhörande, stundtals dånande och stundtals vrålande ljudkulissen. Däremellan var det tyst och stilla. Så effektfullt, laddat och spännande. Så overkligt och häftigt! Vad är det egentligen för en galen himlakropp vi traskar runt på?

Jag fick till ett par riktigt fina bilder med kameran och sedan förflyttade vi oss upp till kraterkantens allra högsta punkt i det totala mörker som nu lagt sig över Tanna. Man fick lysa sig fram med ficklampa. Det skulle krävas några felsteg åt sidan för att bli vulkanmat men det var inte svindlande på så vis att min höjdrädsla spelade mig spratt. Ifrån denna topp hade man också en alldeles magnifik utsikt över fyrverkeriet och den glöd som kastades upp ur jordens innanmäte i luften. De glödande stenar som nådde upp längre och landade på kanterna rullade sedan tillbaka ner i hålet på ett mycket effektfullt vis och om inte guiden till sist hade sagt åt mig att det var dags att åka hade jag nog forfarande stått kvar med öppen mun och gapat.

När resan snart skall till att summeras kommer jag kunna konstatera att mina tre vulkanbestigningar alla tillhört årets absoluta höjdpunkter. Först var det den inaktiva vulkanen Maderas på fantasyön Isla de Ometepe i Nicaragua där jag och dåvarande reskamraten Jonas tillsammans med en guide kämpade oss upp genom tät regnskog i fyra timmar för att belönas med en vacker kratersjö. Därefter följde den visserligen aktiva men väldigt stillsamma vulkanen Villarica i Chile där jag i sällskap med Bosse och Andreas krigade mig upp med ishacka och stegjärn och sedan åkte rodel på stjärtlapp nedför glaciären. Sedan då avslutningsvis Mt Yasur, med 20-30 utbrott i minuten och ett nattligt fyrverkeri som kanske inte ens nyårsaftonsfirandet på Copacabana kan matcha. Helt otroliga upplevelser!

Återresan gick en halvtimme snabbare än transporten till vulkanen trots att vi nu tog oss fram i mörker och anledningen var naturligtvis att vi inte stannade för fotografering. Däremot blev det ett stopp för att plocka upp ett lite äldre par och deras bebis. Föräldrarna var utom sig av förtvivlan eftersom bebisen var allvarligt sjuk och de kände sig helt maktlösa. I ett försök att göra något ville de till en större by längs vägen där viss läkarkompetens skulle finnas. I sådana lägen när man bara lyckats få ett barn trots åratal av försök är det tufft att bo på en ö utan tillgång till sjukvård, suckade min guide när vi släppt av dem igen i mörkret. Pappans uppgivna blick när de bad om skjuts förföljde mig resten av kvällen och jag kan bara hoppas att det gick bra för den lilla familjen. När man har tankarna på sådant spelar det mindre roll att samma måltid serverades till kvällsmat som lunch. Kör man budgetvarianten blir det så ibland men dagens huvudupplevelse var super deluxe!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign