Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

31 Juli
2014-08-10 (01:22)

Upptäckarlusten var ovanligt begränsad när jag vaknade. Det berodde på riktigt dålig nattsömn efter att jag hade plågats av hundar som skällde ut människorna som var på väg hem ifrån självständighetsfirandet under absolut hela natten. Brist på sömn kan ta kål på även den största av entusiaster och när jag vaknade kände jag inte för några stora äventyrliga projekt under dagen. Istället packade jag ner kamera, sladd och minneskort och tog sikte på Internetcaféet i centrala Port Vila som jag besökt några dagar tidigare med ambitionen att få till ett fotoalbum för de häftiga dagarna på Kiribati.

Under tiden jag pysslade med mitt album återkom äventyrslusten. Förmodligen var det bilderna ifrån Kiribati som inspirerade mig. Kanske triggades jag även av någon sorts tävlingsinstinkt. Inte skulle väl jag behöva missa en världsarvslistad plats på någon mils avstånd för att Jenny inte lyckades ordna en organiserad tur och Terry hade punktering? Detta måste ju bara gå att organisera på egen hand? Ganska snabbt hann saken bli till en slags mental utmaning som om det var upp till bevis på att jag klarade små vardagsutmaningar i mitt resande.

Chief Roi Mata''s Domain kallas den världsarvslistade platsen som täcker en liten bit av ön Efate samt de två intilliggande öarna Lelepa och Artok. Det enklaste sättet att ta sig till området vore definitivt med det bolag som organiserar gruppturer till världsarvslistningen på beställning. När jag fått en av agenturerna som bokar allehanda utflyktsturer till att ringa upp dessa människor blev jag dock synnerligen tveksam. De ville ha mer än dubbla priset eftersom det bara var jag i utflyktsgruppen och dessutom ville de stryka den traditionella melanesiska måltiden som normalt sett ingår i halvdagsturen. Det var ett riktigt rövarpris och jag slår fullkomligt bakut när någon försöker lura mig! Jag betalar gärna ett skäligt pris men några mil i bil tur/retur samt en guide i en båt under ett par timmar kan inte kosta drygt en tusenlapp i ett land som Vanuatu. Aldrig!

Själv är inte så sällan bäste dräng! Mitt nya spår blev att försöka organisera saken på egen hand. Efter att ha tryckt i mig en rejäl burgartallrik till lunch snokade jag rätt på Port Vilas absolut billigaste biluthyrare och avtalade om en upphämtning av absolut billigaste bilen klockan åtta nästa morgon. Tiden var viktig eftersom jag hade ett flyg ut ur landet på eftermiddagen. Det gick att hyra till rabatterat pris under endast fem timmar med ett begränsat antal mil vilket jag räknade ut borde räcka och just det här med halvdagshyra gjorde att det tycktes gå att göra utflyktsturen ekonomiskt hanterbar. Längs vägen till världsarvslistningen fanns dessutom ett vattenfall som kanadicken rekommenderat tidigare i veckan så skulle jag misslyckas med att chartra en båt under morgondagen till öarna fick det duga som en reservplan. Nöjd med mitt lilla uppror mot folk som tar orimligt betalt av en stackars fattig backpacker strosade jag runt en stund på grönsaksmarknaden och pratade med lokalbor. De flesta menade att chanserna var goda att jag skulle kunna hitta en båt nästa dag utan att behöva betala orimligt mycket.

Med morgondagen så gott förberedd som den kunde bli för stunden besökte jag baren med wifi för att börja styra upp mitt andra stopp i Australiens Northern Territory. Flygschemat hade tidigare lagts så att jag precis skulle hinna med en 3-dagarstur till nationalparken Kakadu och så snart jag bokat ett boende i Darwin för ankomstdagen gick jag igenom de bolag jag hade listat upp som erbjöd den typen av flerdagarsäventyr i parken. Utmaningen var att hitta någon som lämnade Darwin på exakt rätt veckodag för att jag skulle få ihop schemat och det tog en liten stund att få ordning på saken. Under tiden hann jag med några öl utan att kanske riktigt tänka mig för och till sist när jag stökat färdigt med bokningen kände jag mig faktiskt lite berusad.

Med bara någon dag kvar till loppet i Brisbane är alkohol måhända inte en särskilt smart uppladdning. Samtidigt ger det en skön avslappnande effekt och för att försöka kompensera upp bestämde jag mig för att inleda pastaladdningen inför maran. Jag tog sikte på den ganska dyra restaurangen som besöktes under första kvällen i Port Vila eftersom jag sett att de hade spaghetti med köttbullar på menyn och beställde in deras stora portion med åtta köttbullar. Till detta drack jag ännu en öl.

Livet kändes bra. Jag var lite smålullig och dessutom en aning uppspelt. Morgondagen borde bli ett väldigt bra äventyr även om jag fortfarande var beroende av en viss portion tur. Hittade jag ingen båt skulle jag i sämsta fall få se lite av landsbygden samt ett rekommenderat vattenfall innan jag flög till Australien och klaffade min plan skulle jag kunna addera en ganska svårtillgänglig världsarvslistning till samlingen. Inte så sällan är pysslandet med planeringen och förberedelserna mer än halva grejen med resandet och den här dagen var ett alldeles ypperligt exempel på kreativt reseproblemlösande för att hantera logistik och kostnader.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign