Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

01 Augusti
2014-08-11 (14:42)

Mer än något annat hade jag betonat vikten av att få hyrbilen direkt när kontoret öppnade klockan åtta på morgonen. Själv hade jag varit uppe tidigt och förberett packningen inför mitt äventyr i Australien samt släpat ut alla prylar som inte skulle användas under dagen till det träbås som skulle föreställa en reception. Därefter hade jag promenerat de tjugo minuterna till kontoret och varit i så god tid att jag även hunnit med en kopp kaffe och en stor matig muffins på ett kafé precis bredvid. Ett perfekt upplägg i min värld men så fort ens ritningar inbegriper andra aktörer i Söderhavet vet man att planer oerhört lätt skjuts i sank på grund av en annan inställning till avtalade tider.

Tio över åtta låste kvinnan som representerar resebyrån i samma lokal upp dörren och jag fick då henne att ringa upp min hyrbilskvinna. Det jag förstod av samtalet var att det tycktes komma som en komplett överraskning för uthyraren att jag redan var på plats fastän jag fått henne att skriva ner 08:00 i sina anteckningar dagen innan. Jag fick vackert sätta mig och vänta på att hon skulle dyka upp. Nu visade sig dock slumpen från sin allra bästa sida. Under tiden jag väntade kom jag i samtal med resebyråkvinnan och berättade om mina planer för dagen samt frågade henne om hon kände någon från ön Lelepa. Det visade sig att en av byråns anställda som hade semester för dagen kommer från ön och snart hade jag honom på telefon. Han pratade mycket bra engelska och vi gjorde upp om att han skulle fixa mig en båtkarl som också kunde guida i området på studs. Ringde jag bara innan jag körde skulle snubben med båten möta upp mig vid landstigningsplatsen!

Väntetiden blev således till väl investerad tid. Min billiga rishög som saknade AC och var utrustad med manuell växellåda anlände därefter och vi fixade pappersarbetet tämligen snabbt. Hyrbilskvinnan kunde inte ge mig växel på de 5 000 vatu jag betalade henne med och det slutade med att vi tillsammans åkte och tankade för den återstående mellanskillnaden som borde vara värd ungefär lika mycket som bensinen jag skulle köra upp under dagen. Därefter skjutsade jag henne till ett annat kontor som ändå låg på vägen dit jag skulle. Den här sträckan var mycket välbekant för mig eftersom jag kört båda mina löprundor i Port Vila åt samma håll.

Jag hade memorerat den ganska enkla kartan på förhand men förvånades ändå en aning över att distanserna kändes längre än väntat. Med nedhissade fönsterrutor fick jag åtminstone in fläktande vind i den påfrestande värmen och de grönskande omgivningarna var riktigt trevliga och inte särskilt trafikerade så snart jag tagit mig ut ur Port Vila. De branta backarna på den usla asfaltsvägen fick tas på lägsta växel och vid två tillfällen trodde jag inte ens bilen skulle orka hela vägen upp. Uppe på topparna fick jag på ett par platser riktigt läcker utsikt ut över kusten och havet. Livet kändes mycket bra, det gör det alltid när jag är på utflykt!

Bilen parkerades vid landstigningsplatsen och min snubbe med båten var på plats med en enkel motorbåt som avtalat. Han var inte särskilt talför men vi kom åtminstone överens om att inleda med att ta sikte på Lelepa och grottan Fels Cave där Roi Mata giftmördades av sin avundsjuke bror för ungefär 400 år sedan. Denne bror hade förmodligen en del att vara avundsjuk på. Roi Mata hade anlänt till området ett antal år tidigare i en kanot, lyckats erövra landet, ena de många stammarna och få till ett fredligt styre trots det långvariga krig som pågått långt innan han dök upp. Roi Mata genomförde ett antal sociala reformer och skapade tabun runt stridigheter inom släkten. Många av dessa oskrivna lagar och regler lever kvar än idag på Vanuatu. Framförallt den kulturella betydelsen Roi Matas styre haft för en hel nation fick UNESCO till att världsarvslista det vackra området innefattande en del av öarna Efate och Lelepa samt ön Artok och de välbevarade lämningarna ifrån Roi Matas liv och leverne år 2008.

Vi landsteg på Lelepa vid en strand skapad av stora vita korallbitar som låg i höga vallar och var svåra att forcera. Badskorna från Guatemala har dock klarat värre utmaningar än så förut och efter några lyckade balansakter visade guiden mig fram till en skogsstig som först gick lätt uppför men sedan snabbt blev brantare. Den sista biten hånade guiden mig för att jag tog mig uppåt så långsamt och påminde om att jag skulle springa ett marathon till helgen (vilket jag redan hunnit skryta om i båten). Därefter fick jag syn på grottöppningen och spurtade.

Guiden var som sagt inte särskilt talför och hans engelska var dessutom svårbegriplig men den vita grottväggen som gick i ett häftigt vågmönster på utsidan måste vara någon form av sandsten som dessutom visade sig vara förrädiskt porös. När man kom in i grottan hamnade man direkt i en jättelik nästan rund sal med högt i taket. Delar av taket hade störtat in strax framför öppningen men i övrigt var det nog mycket likt hur det såg ut här för 400 år sedan då Roi Mata giftmördades på platsen av sin bror. Min guide tände en ficklampa och pekade ut ett par väggmålningar men generellt var det storleken på salen och akustiken som var mest storslagen och minnesvärd. Jag fick berättat för mig att Lelepas invånare i alla tider gömt sig härinne under orkansäsongen och med tanke på storleken kan det aldrig varit något problem att inhysa alla öns invånare.

När vi var färdiga med grottan hade jag tänkt mig att vi skulle åka vidare till Artok som ofta kallas Hat Island eftersom ön verkligen ser ut som om någon tappat en hatt i havet. Det var där Roi Mata begravdes istället för på Lelepa eller Efate eftersom lokalborna fruktade hans ande. Hövdingen begravdes enligt seden tillsammans med 12 män och 12 kvinnor, alla levande. Möjligen trodde jag att det var tillträde förbjudet till denna massgrav, som upptäcktes och grävdes ut av en fransman på 60-talet, eftersom jag tyckte mig ha läst detta någonstans och halvdagsturen till världsarvet inte går dit. Dock hade jag muntligen fått andra signaler de senaste två dagarna. Tyvärr hade kommunikationen gått fel någonstans för min guide visade sig ha för lite soppa för att kunna ta mig till ön och föreslog istället snorkling på baksidan av Lelepa.

Skönt nog var jag rustad för det mesta denna dag, så även snorkling som jag sett som en möjlig reservplan om jag inte hittade någon båtkarl. Det går en hel del snorklingsturer till Lelepa ifrån Port Vila och så fort jag hoppat i vattnet (där vi först hade matat hundratals fiskar med mina medhavda jordgubbskex) förstod jag varför! Detta var absolut högklassig snorkling och då ska man komma ihåg att det är en kräsen konsument som sett det mesta i regionen under det senaste halvåret. Jag simmade runt en riktigt bra stund och glömde tid och rum i det färgglada akvariet. På något vis kändes det väldigt bra att verkligen få till en riktigt högklassig undervattensupplevelse på Vanuatu eftersom dykning och snorkling här påstås vara absolut världsklass. Jag avskyr helt enkelt att missa toppupplevelser om jag ändå är på plats. När fiskarna började bli så stora att min nervositet tilltog avbröt jag och hävde mig ombord på båten igen.

Vi fullbordade helvarvet runt Lelepa i båten. På andra sidan fick jag först se den resort som byggts på den del av ön som inte är världsarvslistad och sedan för tredje gången på den här resan en strand som använts som inspelningsplats för amerikanska Survivor. Som alltid förvånas och nästan upprörs man av hur nära vanlig bebyggelse tv-serien spelats in. Värst var det dock på Fiji med en femstjärnig lyxresort mindre än 100 meter ifrån huvudstranden. En del av barnet inombords dör liksom varje gång man inser hur lurad man blir.

Tillbaka på Efate betalade jag guiden. Priset för bil och båt gick på drygt hälften av vad utflyktsföretaget hade velat suga ur mig för samma sak. Men då fick jag till på köpet även en snorklingstur till Lelepa vilket bara den skulle kostat mer än vad jag nu totalt sett betalade. Som sagt, själv är ofta bäste dräng. Ett par blickar på klockan och lite överslagsräkning beträffande återstående tid gav utfallet att jag skulle ha tid för en ytterligare aktivitet längs vägen tillbaka. Dock fick jag definitivt stryka idén om att köra till orten Pang Pang på andra sidan ön och ta roliga foton på mig och ortens namnskylt. Istället tog jag sikte på The Cascades som kanadicken rekommenderat mig några dagar tidigare.

Ärligt talat hade jag inte den minsta aning om vad jag betalade inträde för. Det visade sig att jag egentligen inte är riktigt rätt publik för detta är i första hand en upplevelse för pensionärer, förälskade par eller barnfamiljer. I grunden var det dock rätt häftigt och lite unikt ändå, det måste jag naturligtvis erkänna! Vad man har gjort är att turistanpassa en lång serie av små naturliga vattenfall. Dessa följer man längs en riktigt välskött tropisk skogspromenad som erbjuder många fina naturfototillfällen. Någon stackare har förmodligen till arbetsuppgift att skrubba hala stenar fria från halka för ju längre längs stigen man kommer desto mer går den nere i den porlande bäcken. Framåt slutet blir klättringen på stenarna genom de små fallen lite mer avancerad och det är därmed slut på pensionärsvänlig skogspromenad och familjevänligt badland. Istället förvandlas detta till de förälskade parens näste med romantiska mysiga naturliga pooler som fylls på av större vattenfall. Promenaden var lite längre än jag tänkt mig och på vägen tillbaka till bilen fick jag stressa en del för att hinna tillbaka till Port Vila i tid. Trevlig tidsförströelse men inte oförglömligt!

Hyrbilskvinnan hade inte återkommit när jag ställde av bilen men jag fick åtminstone chansen att tacka resebyråkvinnan för dagens hjälp innan jag skyndade mig tillbaka till Wai Melmelo Guesthouse. Där lät man mig vänligt nog låna en dusch så att jag kunde fräscha till mig efter havsbadandet och svettandet i den AC-befriade rishögen. Eftersom Terrys bil fortfarande hade punktering fick jag lösa transporten till flygplatsen på egen hand och släpade därför ut ryggsäckarna till en större väg där jag vinkade in en av stadens hundratals minibussar som fungerar som ett slags taxibilar ungefär på samma vis som i Ugandas huvudstad Kampala. De har ingen fast rutt men kan vara fyllda till bredden av passagerare som förr eller senare hamnar på sin önskade destination till en billig peng. Att hoppa på en välfylld taxibuss är förmodligen det billigaste sättet att få en stadsrundtur i Port Vila men den här gången var det bara jag och en till passagerare som inandades de stickande svettångorna i minibussen och jag kom ganska snabbt till flygplatsen.

Människorna sätter en stor del av avtrycket i ett land och ifrån Vanuatu kommer jag inte kunna undgå att minnas den ständigt närvarande doften av intorkad svett. Å andra sidan har dessa Söderhavets rastafaris också fått mig att le otroligt många gånger under veckan som gått. Här är grundfilosofin att man gör det enkelt för sig - inte minst språkmässigt. Affärerna heter saker som "Supa Value Stoa", Internet kallas "Intanet" och man kan vara säker på att allt annat som går att döpa till något som liknar en blandning av barnspråk och jamaicansk engelska också förvrängs.

På många vis kändes det snopet att redan lämna Vanuatu. Jag hade velat uppleva mycket mer av detta land med 83 öar och massor av intressant kultur och natur. Givet det lilla jag sett har landet en jättepotential att överglänsa Fiji som turistmål i Söderhavet eftersom alla de punkter Fiji briljerar med kan matchas eller överträffas av Vanuatu (stränder, undervattensliv, inhemsk kultur etc.). Dessutom sitter Vanuatu på egna unika attraktioner i världsklass likt vulkanen Mt Yasur på Tanna och bungeejump-riterna under april-juni. Förhoppningsvis får jag ett tillfälle någon gång att återvända men räknar då inte med att landet ska vara lika okänt som nu. Känslan man har är att turismen här exploderar när som helst - så har jag inte alls känt i länder som Kiribati, Tonga eller Nauru.

Flygningen till Brisbane gjordes med Air Vanuatu. Det kändes verkligen ofattbart att jag lämnade Söderhavet för gott under denna resa och kanske för alltid. Området är den mest avlägsna befolkade regionen på planeten för oss nordbor och jag kan inte känna mig säker på att jag någonsin kommer att återvända. Ett land som Vanuatu lockar dock till återbesök. Därtill är det ju faktiskt så att jag fortfarande saknar länder som Samoa och Solomonöarna i samlingen så viss chans finns det nog ändå att Söderhavsfebern någon gång åter drar mig tillbaka till denna fantastiska del av världen där kokospalmer, stora leenden och kristallklart vatten är basen som bygger upp hela nationer.

Återkomsten till den verkliga civilisationen blev dock tjusig. För mig blir det aldrig större än första gången jag flög in över det väldiga Sydney i nattljusens sken eftersom det fanns en så stor personlig laddning i mötet med Australien den gången men inflygningen över Brisbane en stund efter solnedgången var inte alls pjåkig. Stadens ljus kändes varma och välkomnande och den känslan följde med mig in på flygplatsen efter landning. Australiens tull anses av många vara värst i världen efter USA:s och jag hade dessutom deklarerat skitiga trekkingskor och i det närmaste kalkylerat med problem. Det blev därför en väldigt positiv upplevelse. Tulltjänstemannen som kollade upp mina skor var mest av allt tacksam och det blev nästan fånigt där han stod med plasthandskar och plockade små kardborrar som fastnat i mina skosnören någonstans samtidigt som han för tredje gången underströk hur glad han var över att jag deklarerat de skitiga skorna.

Min bokade shuttle-service fungerade också riktigt bra och med hjälp av koden jag fått på mail kunde jag komma in på Bowen Terrace där jag bokat ett singelrum för att kunna ladda upp ostörd inför maran. En lapp visade mig till rätt rum och nyckeln satt i dörren. Några personer på nedanvåningen pekade mig i rätt riktning för matställen och även om jag egentligen hade velat ha pasta för att bygga vidare på pastaladdningen var det svårt att inte bli uppspelt när jag hittade en proffsig indisk restaurang. Tårarna föll faktiskt nästan nedför kinderna. Lika mycket som jag älskar att leva backpackerlivet under enkla förhållanden uppskattar jag återkomsten till civilisationen. Det kändes bra att hela ankomsten till Australien förlöpt så smärtfritt - nu kunde jag i lugn och ro förbereda mig under hela morgondagen inför den stora utmaningen på ett proffsigt sätt utan några egentliga orosmoln utöver de tvivelaktiga träningsförberedelserna. Vad spelade det för roll egentligen? Maran fick bli vad den blev. Jag var trots allt tillbaka i mitt Australien där allting en gång började och jag kände mig redan glad över hur värdigt det var att detta land skulle få avsluta min stora dröm.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign