Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

03 Augusti
2014-08-19 (13:55)

Känslan att möta dagen och veta att man redan före lunch frivilligt kommer ha plågat sig i timmar till tårarnas gräns får väl sägas vara rätt märklig. Det jag kunde glädja mig åt var att när jag vaknade med ett ryck strax före klockan fyra på morgonen kände jag mig mer utsövd än på mycket länge. Som nordbo sover man naturligtvis mycket bättre om det är lite svalare som här i Brisbane och man slipper den ständiga bakgrunden av skällande hundar och galande tuppar som är en standard i Söderhavet om man inte bor på en lyxig undangömd resort. Med två timmar till startskottet för loppet hade jag dessutom gott om tid till de enkla förberedelseritualerna och letade mig därför ut på nätet en stund. Någon frågade vilken tid jag trodde på i loppet och jag gissade på 4:30h vilket skulle innebära att jag var ungefär en halvtimme långsammare än mitt pers men långtifrån gjorde bort mig.

Som tur var hade jag på mig min Ironman-vindjacka under halvtimmespromenaden till startplatsen för det var riktigt bitande kallt innan solen hunnit gå upp. Dessutom satte jackan mitt självförtroende i spinn - här skulle det krigas och det vet jag att jag kan! På vägen mötte jag flera onyktra och tätt omslingrade par som letade sig hemåt efter sin partylördag. Det kändes stärkande att tänka att innan de kravlat sig upp ur sina sängar senare under dagen med törst och sprängande huvudvärk skulle jag förmodligen ha slutfört en mara. Det psykologiska är hela grejen på distansloppen och jag vet rätt väl vilken typ av tankesnurror i sammanhanget som triggar mig positivt numera.

Loppets starttid var 06:00 och vi maralöpare skulle skickas ut samtidigt som det mer än dubbelt så stora halvmaragänget. De som skulle springa full distans bar gul nummerlapp och jag var noga med att den skulle synas så att ingen skulle missta mig för att vara halvdistansare efter att jag lämnat av min väska med prylar i ett tält. Allt enligt min psykologiska ritual där jag gick runt och inbillade mig att folk gav mig imponerade blickar. Den noga valda tröjan var finisher t-shirten ifrån Valencia, shortsen har gjort två maror tidigare och skorna har hängt med sedan i Argentina. Pålitligt material! Dessutom hade bröstvårtorna tejpats med den tejp jag köpt på Fiji som testats ett par gånger med gott resultat. Om det inte vore för blödande skav på en av mina tår ifrån gårdagen som förvärrats under morgonpromenaden (vilket snabbt åtgärdades med ett par bitar tejp) skulle hela förspelsupplägget känts alldeles perfekt.

Sekunderna före start kände jag mig helt lugn och fokuserad. Startskottet ljöd! Klockan svajade en del i mätningen under de första kilometerna men med kilometerskyltar och huvudräkning som hjälp kunde jag konstatera att öppningen var helt perfekt och precis som jag planerat i ett tempo mellan 5:50-6:00 min per km. Nästan ingen annan sprang så långsamt och många halvmaralöpare hetsade förbi. Efter knappt tre kilometer höll jag på att förstöra ett världsrekordförsök i att springa marathon med ett ägg på en sked i ena handen men kontrollanten ifrån Guiness Rekordbok hann styra undan min fäktande arm i sista sekunden. Det kändes lite förnedrande att bli omsprungen av en man som balanserade ett ägg på en sked men inte ens en sådan sak skulle få ta kål på mitt dagsupplägg.

Banprofilen på detta lopp är nästan helt platt med undantag av just de allra första kilometerna som går lite upp och ner och avslutas med en passage över en av de största broarna över Brisbane River med en stigning på ca 40 meter. Jag fortsatte ta det lugnt och höll ett tempo som inte skulle få pulsen att sticka iväg. Runt omkring mig hörde jag många halvmaralöpare flåsa högt uppe på bron. Flera av dem hade säkert gått ut för hårt och skulle få börja betala för detta om en mil. Farthållaren för en mara på fyra timmar passerade och jag lät honom rusa vidare bäst han ville. Det vore bara knäppt att försöka hålla jämbördig fart med mitt personliga rekord på distansen.

Efter bron blev det lugnare i fältet. Folk rättade liksom in sig i ledet och njöt av den fina morgonen där solen som bäst höll på att gå upp. Bansträckningen längs detta parti utmed floden var riktigt läcker och det enda som kändes synd var att det saknades publik men det kan man ju förstå före halv sju en söndagsmorgon. Jag gick in i en bubbla och låtsades inte om att kroppen bara kändes sådär. Det var klokt. Bara några kilometer senare var känslan nämligen en helt annan. Vid åtta kilometer och framåt kunde jag inte riktigt hejda mig längre. Först trodde jag det var klockan som levde ett eget liv när kilometerna plötsligt började gå mycket fortare men snart märkte jag att jag började passera folk och att ballongerna ifrån farthållarna framför mig kom närmare. Jag orkade inte vara disciplinerad och bromsa längre utan njöt istället av hur lätt allting kändes väl medveten om att jag nu spelade ett farligt spel.

Vid 12 km var jag ikapp farthållaren för en halvmara på två timmar. På en fråga om saken sa hon att hon låg exakt spot on på det rätta tidsschemat och att 4h-mannen rusat iväg för att ta några minuters säkerhetsmarginal. Nu höll jag således fart för att faktiskt kunna matcha mitt personliga rekord på 3:59 och lämnade enkelt farthållarkvinnan bakom mig. Milen som följde därefter var ren magi och mina kilometer gick i 5:30-fart plus/minus 10 sek. Jag gled fram majestätiskt längs Brisbane River och käkade placeringar ungefär som vanligt folk som började vakna runt om i husen förmodligen käkade frukost. Framförallt sprang jag naturligtvis om slitna halvmaralöpare som öppnat för hårt och in mot varvningen blev det nästan absurt då de egentligen borde spurta in mot mål samtidigt som jag enkelt gled förbi dem med min gula nummerlapp.

Ut på andra varvet var det naturligtvis betydligt glesare med löpare men det var fortfarande jag som var kung i min del av fältet och plockade placeringar. En åskådare ropade att jag var den piggaste löparen hon sett på en halvtimme och hon såg nästan chockad ut. Jag tror det var sant, det kändes fortfarande orimligt bra! Någon kilometer senare började jag dock känna av ett första trötthetstecken vilket var att det stack i benen på det speciella sättet som man bara drabbas av på långdistanslöpning. I början är det som små stickande nålar men med tiden förvandlas nålarna till knivar samtidigt som man tappar kraft i lår och vader. Men ändå; jag kan inte minnas att någon sprang om mig mellan km 8-28. Jag tror helt enkelt inte någon gjorde det! Det kändes som en enastående prestation att jag faktiskt plockade mer än hundra placeringar i marastartfältet (650 anmälda) på sträckan och minst det dubbla antalet halvmaralöpare med tanke på mina förberedelser.

Det sägs dock ofta att ett marathon startar vid 28 km (2/3 av loppet) och det blev så oerhört tydligt för mig den här gången. Man kan inte beskriva det mer rättvisande än att någon slog mig i huvudet med en klubba. På fem minuter gick jag ifrån att vara en vinnare till att vara fältets förlorare. Den första instinkten att börja gå kom oerhört plötsligt och oväntat. Den fäktades bort med en rejäl mental ansträngning. Redan vid den andra som inföll precis efter 30 km-markeringen vek jag dock ner mig. Detta var en stund innan jag skulle gått fullständigt in i väggen och jag sprang fortfarande en del på varje kilometer men så fort man börjat gå är man slagen och kommer göra det igen. Tricket är alltså att aldrig börja med eländet men det är svårt att vara så mentalt stark att man orkar stå emot det när man vet att träningen inte är tillräcklig och det börjar göra riktigt ont. När jag började gå hade jag teoretiskt fortfarande en chans på mitt personliga rekord (efter ännu en mil under en timme) men den chansen försvann i samma sekund som jag lydde instinkten.

Den sista dryga milen blev en seg plåga. Solen började bli en påfrestande faktor att räkna med och jag försökte springa i de skuggiga partierna och gå där solen gassade. Extra noga nu var att få i mig vätska fram till de sista kilometerna och jag lät längtan efter vätskekontrollerna ta över min värld. Jag var inte ensam om att ha det kämpigt men det var nu vanligare att folk passerade mig än att jag tog skalper. Farthållaren för 4:15 passerade mig halvvägs in på den fjärde milen och jag insåg att det skulle bli en tid runt 4:30 precis som jag förutspått. Min målgång skedde samtidigt som de långsammare 10 km-löparna kom in på upploppet. Klockan stannade på 4:31h vilket fick sägas var snyggt nära vad jag tippat och jag hade haft det riktigt trevligt i nästan tre timmar och sedan kämpigt i 1,5h utan att tillåta mig gå in i väggen på riktigt.

Längs med banan hade kontrollstationerna varit en besvikelse eftersom de bara hade vatten och sportdryck. Den sista timmen kurrade min mage något vansinnigt av hunger och längtan efter energi och jag tror nog det påverkade min prestation en del att jag inte fått tag på bars eller gel dagen innan att ta med ut på rundan. En positiv överraskning var dock återhämtningsområdet för maralöparna direkt efter mållinjen. Det fanns ohyggliga mängder med chokladmuffins, lösgodis, bananer, äpplen, bars och läsk och jag frossade oavbrutet i nästan en timme. Min kropp var uppenbarligen helt tom på energi och de andra som satt kvar tillsammans med mig i området på slutet hade målgångstider som var tre kvart sämre. Ändå fortsatte jag äta.

Jag applåderade de sista målgångarna efter sex timmar och inledde sedan den mycket smärtsamma promenaden tillbaka hem. Det gick inte fort och såg antagligen ut som om jag hade gjort på mig. Förmodligen har jag aldrig gått tre kilometer långsammare men det spelade ingen som helst roll - jag hade all tid i världen och var stolt över mig själv med medaljen hängande runt halsen.

Tillbaka på rummet låg jag och slappade på sängen i några timmar utan att kunna somna. Därefter blev hungern så påträngande att jag letade mig ner till Brunswick Street i hopp om att någon restaurang skulle vara öppen på söndagseftermiddagen. Indiern där jag ätit två kvällar tidigare gick att övertala till att servera mig en Tikka Masala för takeaway fastän restaurangen egentligen inte skulle öppna förrän om en halvtimme och nöjd haltade jag tillbaka med festmåltiden i en plastpåse. Så gott det var och så oerhört jag förtjänade denna jätteportion!

Den flyttade Skype-dejten med Matilda var nästa punkt på agendan. Jag fick tillfälle att skryta lite om min prestation och framförallt berätta om hur lustigt det måste sett ut där jag satt i målområdet och bara tryckte i mig lösgodis, muffins och läsk i en hel timme. Tyvärr bröts vårt samtal tidigare än jag hoppats på eftersom min tillåtna mängd datatrafik för detta dygn tog slut men via myntinkast-maskinen bokades en fortsättning nästa dag. Därefter gick jag till sängs i tron att jag skulle kunna sova men kroppen reagerade med att göra mig febervarm och det tog timmar innan John Blund drog iväg mig på äventyr. Sviten lever! Valencia 2012, Wien 2013, Brisbane 2014 - det ser ju så snyggt ut!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign