Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

05 Augusti
2014-08-22 (14:38)

Ofta brukar det sägas att träningsvärken andra dagen är värst men jag kände mig redan på bättringen och var fortsatt chockad över hur pass väl min kropp hanterat ansträngningen. Frågan är om det finns ett kroppsminne och om de utmaningar jag utsatte mig för under 2013 fortfarande liksom kan vara ihågkomna av muskulaturen så att det är därför det blev så smärtfritt efteråt? Stretching lade jag inte en sekund på varken före loppet eller efteråt och träningsförberedelserna lämnade ju som sagt mycket övrigt att önska. Något svar på hur detta kunde bli så smärtfritt lär jag tyvärr aldrig få men jag misstänker att den ganska långa promenaden hem efteråt kan ha varit perfekt som nedvarvning.

Oavsett vilket var jag glad över att känna mig hel och stark för nu var det dags att lägga in slutspurten på resan och de kommande veckorna skulle innebära en återgång till gerilla-turistandet. Detta upplägg bygger på tanken att man alltid går in i en mental hemresefas på slutet av en resa och istället för att bara såsa av den sista tiden med hjärnan någon annanstans tänkte jag som ett motmedel försöka fylla den med så mycket upplevelser jag bara orkade. Vila kan jag göra på flyget hem, så gick resonemanget.

Den transport jag beställt ifrån Bowen Terrace i Brisbane var mer än tjugo minuter för tidig och chauffören blev jätteglad när jag dök upp i morgonmörkret. På väg ut till flygplatsen fick jag lyssna till en lång föreläsning om hans omöjliga tidsschema som jag nu mer eller mindre räddat upp genom att sticka ut näsan utanför dörren för tidigt. Det lustiga var att vi bara hämtade upp en mamma med en bebis på vägen och i övrigt var det hur stilla och lugnt som helst. Jag har upplevt mer stressade arbetssituationer.

Som med allting annat här i Australien har det hunnit gå 14 år sedan första gången jag flög med Quantas. På den tiden med min då begränsade flygvana upplevde jag dem som ett reko bolag i hygglig framkant och det intrycket får sägas bestå. För första gången i livet fick jag uppleva en incheckningsprocedur hela vägen fram till säkerhetskontrollen helt utan personalinblandning. Det är numera nästan en norm att man checkar in elektroniskt på egen hand men att man själv får droppa av bagaget efter en invägning utan att någon kontrollerar att ens bagagetag sitter rätt fäst på väskan har jag aldrig varit med om förut. Det kändes faktiskt rätt läskigt att se väskan åka iväg där på rullbandet. Man vill liksom ändå gärna att någon står som ett slags garant för att väskan tagits emot och kommer fraktas på samma plan som en själv.

Även ombord på flyget fick jag uppleva en nymodighet i form av en egen iPad i stolsfickan att underhålla mig med. Det kunde faktiskt behövas! Inrikesflygningar i Australien är inte riktigt samma stressade sak som hemmavid. Trots att jag startade ifrån Brisbane som långtifrån ligger i söder av landet och jag skulle upp till Darwin i norr tog flygningen smått ofattbara fyra timmar! Startar man i Köpenhamn och flyger söderut hinner man rätt långt ner i Afrika på den tiden!

Eftersom Alice Springs och Ayers Rock ligger i Northern Territory har jag varit i delstaten förut, dock aldrig så här långt norrut. Människorna är något speciella och konstiga här och ett utmärkt exempel på den saken är att klockan ställs om med en halvtimme vilket känns rätt knäppt och gör det ännu mer komplicerat att räkna ut hur lång tid före Sverige man befinner sig.

Med det speciella geografiska läget som Darwin har följer också ett helt annat klimat än jag hade upplevt i Brisbane. Plötsligt var jag tillbaka i 28 graders värme och att anlända i jeans och långärmat blev en svettig chock. Den luftfuktighet som jag vant mig vid ifrån Söderhavet saknades också vilket den tydligen gör under det australienska vinterhalvåret och därmed försvann lite av den tropiska känsla jag förväntat möta mig i staden. Det är svårt att säga vad annat jag väntat mig av Darwin egentligen men det man ska ha klart för sig är att denna delstatshuvudstad är mycket mindre än alla de andra och mixen av människor man möter består till en stor andel av festande backpackers men också av ättlingar till kinesiska guldgrävare, missanpassade aboriginer samt gruvarbetare och soldater. En märklig och väldigt multikulturell plats utan egentlig själ med skyhöga priser på allt. Jag var inte förtrollad men inte heller förfärad.

Mitt bokade boende, Dingo Moon Lodge, hade i ett mail rekommenderat transportservicen ifrån flygplatsen vilken tog mig hela vägen fram till dörren. Så snart jag var incheckad hade jag en massa småärenden att fixa med för att kunna hålla tempot på resan den närmaste veckan. Det viktigaste av dessa var att jag behövde skaffa fram amerikanska dollar till mina dagar i Östtimor vilket jag inte skulle kunna hinna lösa vid något annat tillfälle innan jag satt på flyget dit och för att komma in i landet måste man köpa ett visum direkt vid ankomsten för just amerikanska dollar. Växlingskontoren i Darwin vägrade låta mig köpa valuta med kreditkortet utan krävde cash vilket irriterade en aning eftersom jag inte hade pengar på mitt ICA-kort och de andra kortutfärdarna tar ut uttagsavgifter. Runt 40 kronor som ett engångsbelopp låter kanske inte så mycket men tar man ut pengar nästan 100 gånger på ett år vilket jag förmodligen gjort inser man också värdet i att slippa svenska uttagsavgifter. Den här gången fick jag dock bita i det sura äpplet. Därutöver bokade jag upp ytterligare två strönätter på Dingo Moon Lodge och hörde mig för om bagageförvaring och liknande.

Till kvällsmat valde jag stenungsbakad pizza i en bar som erbjöd fritt wifi till gästerna. Bredvid mig vid bardisken satt en yngre gruvarbetare som inte verkade ha alla hästar hemma och pratade på en så bred dialekt att jag bara förstod en bråkdel av det han försökte säga. Kanske hade han frågat om han fick prova en slice av min pizza utan att jag förstått frågan för plötsligt högg han i och tog en av mina två kvarvarande bitar. Jag blev så paff att jag bara lyckades styra honom till att byta den mot den mindre återstående slicen med motiveringen att jag förfarande var väldigt hungrig vilket var helt sant. Efter detta blev stämningen lite tryckt och jag skyndade snart tillbaka till Dingo Moon Lodge för att packa inför avfärden nästa morgon.

Jag tänkte använda min lilla ryggsäck under de tre dagarnas utflykt till naturparken Kakadu som nu väntade och lastade över allt som inte skulle med i den stora väskan samt i den rutiga plastbärkassen jag shoppat inför båtluffen på Fiji som visat sig komma till extrem nytta vid flera tillfällen även efter det äventyret. När jag var klar med förberedelserna tog jag en dusch eftersom jag inte räknade med möjligheter till sådan lyx under de kommande dygnen och därefter satte jag mig vid träborden bredvid poolen och snackade bort kvällen med andra resenärer. Den typen av socialt resesnack kommer jag verkligen sakna när allt detta tar slut om några veckor.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign