Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

06 Augusti
2014-08-27 (11:29)

Efter smygstarten av Australien i Brisbane (om man nu kan kalla ett marathonlopp för en smygstart) var det äntligen dags att sätta Australien i spel på allvar. Den kanske allra största anledningen till att jag åter befinner mig i landet är att det stört mig under alla dessa år sedan jag flög hem härifrån sist att jag då aldrig lyckades ta mig till Kakadu National Park. Jag kan fortfarande minnas hur jag satt och läste i resekatalogerna och drömde om en tur till detta spännande område längst uppe norr fyllt av krokodiler, idylliska vattenfall och klippmålningar. När jag skissade på den här resans grandiosa avslutning och kom på att jag borde sluta cirkeln i Sydney kändes det därför helt givet att se till att Kakadu bockades av från listan. Att befinna sig här uppe i ödsliga Northern Territory handlar således till en betydande del om att söka sinnesfrid för min del.

Bedömningen jag gjort är att man behöver tre dagar för att utforska denna jättelika världsarvslistade naturpark och under min vecka på Vanuatu hade jag lyckats få till en bokning av en tredagarstur med bolaget Kimberley Wild Expeditions som kändes heltäckande efter att jag läst programmet. Bokningen hade gjorts på nätet utan någon kontakt med företaget förutom ett automat-genererat bekräftelsemail vid anmälan och betalning. I det läget kan man inte låta bli att andas ut en aning när en minibuss faktiskt dyker upp tidigt på morgonen för upphämtning precis efter att de stora väskorna stuvats in på en bagageförvaring.

Guiden Rona, en liten men hårdför äldre kvinna i ljusgrön ranger-utstyrsel, hälsade mig välkommen ombord på minibussen där en stor del av de närmaste tre dagarna skulle tillbringas. Till sällskap fick jag också två unga klotrunda kanadensiskor, ett holländskt par med en dotter i mellanstadieåldern, ett australiensiskt par, en trevlig tyska och den mycket speciella britten Glen från Storbritannien som sedan många år är bosatt i holländska Haag varifrån han driver ett eget konsultbolag specialiserat på efterkrigsuppgörelser. Tjänsteresor till Sydsudan och Syrien är inte en vardag i många andra människors liv och han hade naturligtvis mycket intressant att berätta om. Det kom att bli med tyskan och Glen jag hängde merparten av tiden.

Vårt första stopp på vägen till naturparken (om man undantar en bensträckare som inkluderade frukostkaffe) var hos Wulna-folket som ägt detta land sedan urminnes tider. Bussen parkerades nära en sjö och förhållningsreglerna var mycket stränga. Man fick inte under några som helst omständigheter gå närmare än fem meter ifrån kanten av sjön på grund av krokodilfaran och det fick såklart en räddhågsen figur som mig att ta åtminstone femton meters avstånd.

När jag på förhand hade läst om detta stopp lät det som en riktig turistfälla men det visade sig att aboriginen Graham och den dotter han hade med sig verkligen hade massor med intressanta saker att visa och berätta om allt ifrån djur och natur till jakt, kultur och integrationsproblematik för aboriginer. Det mest minnesvärda momentet under stoppet var välkomstritualen till deras land som innebar att man i en dop-liknande ceremoni fick vatten ifrån sjön klappat på sitt huvud vilket skulle skydda mot ondska och otur. Vi skrämdes upp rejält av berättelsen om hur en brittisk tjej avstått bara några veckor tidigare för att inte förstöra frisyren och bara minuterna därefter hade en stor orm trillat ner på henne ifrån ett träd längs stigen där vi strax skulle gå. Jag var noga med att få "headwater" och undrade för mig själv varför jag varit så besatt av att komma till en plats fylld av farliga krokodiler och ormar.

Våtlandssystemet Mary River är regionens största billabong (vilket är den kvarvarande isolerade delen av en tidigare rinnande flod vars väg förändrats). Området är vida berömt för sitt mycket rika djurliv med extrema mängder sötvattens- och saltvattenskrokodiler. I tredagarsutflykten ingick en båttur på Mary River med noggranna säkerhetsföreskrifter. Man fick inte under några omständigheter sticka ut en arm över kanten på båten och platsen där vi klev ombord var skyddad med säkerhetsstaket. Flodbåtsturen var mycket trevlig och inkluderade en hel del krokodilspaning, både av bjässar i vattnet och några som låg uppe på land och gassade i solen. Saltvattenskrokodilerna (eller "Salties", som australiensarna kallar dem) är världens största krokodiler och de tyngsta kräldjuren som går att finna på denna planet. De klarar av att leva i såväl salt- som sötvatten. Hanarna är ofta runt fem meter långa men kan nå längden av sju meter.

Jisses vad stora och skrämmande dessa varelser är! Jag kände mig inte ens riktigt säker i båten men guiden var avslappnad och malde på om fåglar, träd och billabonger samtidigt som vi kryssade fram mellan krokodilkäftarna. Krokodilerna i Northern Territory käkar upp människor med jämna mellanrum men det rör sig då oftast om oförsiktiga lokalbor snarare än uppskrämda turister. Alla australiensare i området tycks liksom ha en övertro på sina Crocodile Dundee-egenskaper som blev världsberömda 1986 då filmen, som spelades in i och runt Kakadu National Park, nådde stor internationell framgång och i stor utsträckning kom att forma det sätt omvärlden föreställer sig australiensare.

Efter båtturen på Mary River fortsatte vår resa i minibussen och kanske en timme senare kom vi slutligen fram till skyltarna som förkunnade att vi var på väg in i den (givetvis) världsarvslistade nationalparken. Det blev ett mycket snabbt fotograferingsstopp vid skyltarna innan vi fortsatte. Kakadu National Park är större än Värmland och nästan dubbelt så stort som Skåne och eftersom vi i princip skulle korsa området från väster till öster återstod fortfarande en hel del körning under dagen.

Här uppe i norr såg parken inte riktigt ut som jag föreställt mig. Det kändes som en torr, nästan uttorkad skog och var egentligen inte särskilt upphetsande. Det enda som var riktigt coolt var de enorma spetsiga termit-stackarna som skymtades i evigt antal längs vägen. Termiterna spelar en oerhört central roll i detta ekosystem och åttio procent av träden är mer eller mindre ihåliga på grund av dessa rackares outtröttliga hunger. Nästan framme på andra sidan av parken efter fortsatt sövande guidemonolog av Rona i en buss med dåliga högtalare stannade vi som hastigast först till för att äta korv med bröd till lunch och sedan vid en flod för att spana på krokodiler ännu en gång och till sist kom vi äntligen fram till området Ubirr.

En av de faktorer som gör Kakadu tämligen unikt är att naturparken kvalar in som världsarv både i form av traditionell naturpark men även på grund av de arkeologiska lämningarna i form av tusentals år av historieberättande, sedelärande och utbildande klippmålningar skapade av aboriginer. Ubirr är den viktigaste av dessa klippmålningsplatser med målningar som är allt ifrån några hundra år gamla till 20 000 år. Motiven är ofta djur, människor och redskap och man hittar dem på klippväggar som är skyddade för regn av utskjutande stenblock. Ifrån Ubirr ges också möjligheter till fantastiska och nästan svindlande panoramavyer ut över naturparken och efter all bilkörning mellan de torra halvdöda träden i bleka färger var det här en mycket mer fascinerande och vacker syn.

Ifrån Ubirr tog vi oss till Cooinda Lodge där vi skulle övernatta. Det var en stor positiv överraskning att alla fick varsitt permanent hyddliknande tält med en riktig säng som man kunde rulla ut sin sovsäck i efter en noggrann spindelinspektion. Som tur var hade jag med mig min pannlampa för det blev oerhört mörkt när solen gick ner och det var verkligen inte lätt att leta sig fram till toalettbyggnaden. På vägen till toaletterna fick jag en ganska obehaglig överraskning då en mycket hårig spindel med en kropp stor som mer än en halv knytnäve traskade över stigen precis framför mig i pannlampans sken. Jag vill inte påstå att jag är direkt spindelrädd men när de börjar bli stora och håriga får de gärna hålla sig borta.

I ett större tält med köksfaciliteter förberedde vi gemensamt för kvällens barbecue (eller "barbie" som det kallas i Australien). Menyn var lite speciell eftersom köttet som serverades var buffalo och känguru men det var såväl mört som saftigt och gott. En lång dag med väldigt mycket transport men också med riktigt högklassiga sevärdheter var därmed över och eftersom en mycket tidig uppstigning väntade nästa morgon satsade jag på tidig läggning. Tänk att jag var här i Kakadu till sist efter alla dessa år då jag grämt mig över att ha missat parken - det kändes riktigt bra!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign