Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

07 Augusti
2014-09-02 (18:29)

Bara någon kilometer ifrån Cooinda Lodge där vi hade övernattat i varsitt större hyddliknande permanent tält ligger billabongen Yellow Water. Tyvärr var Rona, trots att hon pratade nästan hela tiden (eller snarare kanske just därför eftersom man då inte orkar lyssna) inte särskilt duktig på att kommunicera ut instruktioner. Jag hade inte förstått vad som gällde beträffande besöket vid denna vattensamling till soluppgången och trodde att man var tvungen att ha sin packning klar och inlastad i minibussen om man skulle få hänga med en sväng dit när "tåget gick". Eftersom jag känt mig hungrig och brödrosten bara hade kunnat hantera två skivor åt gången hade jag blivit sittande för länge vid frukosten och idisslat. Därför stannade jag alltså kvar i lägret och packade i mörkret när de andra hetsade iväg. När de sedan kom tillbaka hoppade de ut ur minibussen och började packa vilket minst sagt kändes lite snopet för mig som nu hade allt klart och trodde vi direkt skulle åka iväg. Missen gick dock enkelt att skaka av sig även om en av de tjocka kanadensiskorna lade beslag på den sittplats med gott om benutrymme jag haft hela gårdagen så att jag blev förvisad till ett trångt säte.

Rona tog sikte på Maguk Gorge med minibussen vilket innebar drygt en timmes körning. På vägen dit stannade vi till för fotografering vid några av de tusen och åter tusen av gigantiska termitstackar man såg längs vägarna i nationalparken. Inte så sällan var de en bra bit över två meter höga och de ser nästan ut som spetsiga stenar som sticker upp ur marken i det torra rödlätta och lite enformiga skogslandskapet.

Det gick inte att köra hela vägen fram till den idylliska naturliga vattenpoolen utan det krävdes en promenad på ungefär en kilometer genom ett område fyllt med skyltar där det varnades för krokodiler. Eftersom vi kommit iväg tidigt på morgonen föreslog Rona en avstickare upp till vattenkällorna som föder fallet ner i den naturliga poolen. Hon varnade för ormar eftersom hennes förra grupp en vecka tidigare hade sett en stor rackare på stigen men vi slapp lyckligtvis sådant sällskap.

Uppe ifrån toppen hade vi en fin utsikt. Glen tog ett dopp i det oväntat kalla vattnet men vi andra valde att avstå och siktade istället in oss på huvudpoolen där vi alla tog oss en härlig simtur bort till vattenfallet. Den australiensiska tjejen sade sig ha sett en simmande orm i poolen ovanifrån vilket fick mig att vara på min vakt men inte heller här råkade jag ut för något otrevligt ormmöte.

Ifrån Maguk och vidare till nästa stopp väntade en mycket lång och bitvis extremt skumpig körning. Vi var nu på väg till nationalparkens kanske mest berömda plats, Jim Jim Falls, men stannade till för en stund vid campingplatsen Garnamarr där det var tänkt att vi skulle övernatta. Garnamarr kan beskrivas som en mer traditionell camping (jämfört med Cooinda Lodge där vi övernattat senast). Förut har man låtit turistgrupperna sova direkt under stjärnhimlen på det här stället men efter att mängden ormar rusat i höjden inne på området hänvisas man numera till tält och för att slippa monteringen av dessa i mörker fixades den saken nu. Modellen på tälten påminde om det tält jag haft på min havskajaktur och eftersom regnrisken ansågs helt obefintlig behövdes inte heller något yttertält så det hela var mycket snabbt ordnat.

Så snart tälten var på plats tog vi sikte på Jim Jim Falls. För att komma till platsen krävdes en vandring på ungefär en timme ifrån parkeringsplatsen. Inledningsvis promenerade man längs en upptrampad stig fylld med varningsskyltar för krokodiler där budskapet var glasklart; denna expedition genomförde man på egen risk och om man var dum nog att ta den risken gällde det att hålla sig så långt ifrån alla vattensamlingar som möjligt.

En bit in på promenaden övergick vandringen i rena balanskonster över diverse stora stenblock. Jag hade på mig mina gamla trogna trekkingskor som fått se så mycket av världen under det här året sedan de inhandlades i Costa Rica. För den här typen av klättring över klippor och sten är de dock lite klumpiga men jag hanterade saken utan några egentliga incidenter.

Mötande sällskap hade berättat att det 200 meter höga vattenfallet tyvärr var uttorkat för tillfället så den saken blev inte någon besvikelsechock när vi väl kom fram efter all klättring över stenarna. Sjön som bildats av vattenmassorna såg dock väldigt inbjudande ut. Den omgärdades till större delen av höga klippor men också av en fin sandstrand och eftersom det här, liksom vid Maguk Gorge där vi badat tidigare under dagen, är krokodilfritt tack vare regelbundna ranger-patruller som tar hand om den saken badade hela kollektivet. Trots att vattenfallet bara lämnat ett brett svart spår på klippväggen var platsen idylliskt vacker och jag tror vi alla kände att det hade varit värt att ta oss an den komplicerade promenaden.

Tillbaka i lägret efter samma promenad tillbaka samt en kortare minibussfärd överraskades vi av att det rinnande vattnet hade slutat fungera på hela campingen. Eftersom vårt dryckesvatten nästan var slut och vi dessutom behövde vatten till matlagningen kändes hela situationen lite krisartad. Att stå över duschen var inget bekymmer men att stå utan mat och dryck var naturligtvis inget alternativ. Vi lyckades först stoppa en förbipasserande minibuss ifrån Adventure Tours som skänkte oss lite vatten och sedan, just då vi ändå bestämt oss för att packa ihop och satsa på en alternativ övernattningsplats, dök campingägaren upp och löste vattenproblematiken så att vi slapp att flytta.

Att det var problem med vattnet på campingen var inte researrangörens fel men det fanns en hel del annat man kunde ifrågasätta, framförallt beträffande maten. Frukostarna och luncherna var direkt bedrövliga och nu när det var dags för kvällsmat fanns det ingen egentlig plan för vad vi skulle äta utan det tycktes helt upp till resenärerna att försöka komma på och tillaga en maträtt utifrån de något udda tillbehör som fanns tillgängliga. Att vi skulle använda kycklingfiléerna var ganska givet och efter att vi räknat på portionsstorlekar kom vi fram till att det enda som skulle räcka som tillbehör var couscous. Mängden pasta och ris som fanns med i matlådan var helt enkelt inte tillräcklig. Guiden Rona var mest frånvarande och avsade sig helt ansvaret från allt som hade med maten att göra vilket var en väldigt konstig inställning.

Det märktes att många började bli smått irriterade och ifrågasatte vad de hade betalat för. Själv tyckte jag väl egentligen att turen som sådan var helt godkänd om man bortsåg ifrån maten men alla verkade inte riktigt hålla med även om de stopp vi gjorde längs vägen höll mycket hög klass. Det jag tyckte var märkligast var att ingen annan hade bokat resan med samma företag som jag (Kimberly Wild Expeditions). Förklaringen som Rona gav var att Adventure Tours, som jag nu åkte med, äger en hel rad med företag som säljer precis samma resa på olika webbsidor. Man får väl anta att det är listigt men jag misstänker att en resa som presenteras och framställs på olika sätt på olika ställen men ändå är exakt den samma kanske inte heller kommer göra någon 100% nöjd eftersom den förmodligen genomförs som ett mellanting av allt vad den utlovats som på olika håll.

Kvällsmaten blev fullt godkänd till sist och så snart den var avklarad började jag göra mig i ordning för läggdags likt de allra flesta andra. Efter en så lång dag fanns helt enkelt inte riktigt orken där för lägereldsmys. För att ta sig till toaletterna fick man gå en ganska lång sträcka i mörkret och för mig som är rädd för ormar (och dessutom visste att man haft rätt stora problem med dessa på campingen på senare tid) var det riktigt läskigt och så snart jag visste att ingen av medresenärerna hörde mig började jag göra ljud och stampa hårt med fötterna i marken där jag gick genom gräset. Jag fick en ormfri kväll och hann knappt in i tältet innan jag somnade. Den andra av tre dagar i Kakadu National Park var över.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign