Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-09-08 (19:47)
Ett internationellt flyg med avgångstid 06:30 är ganska extremt om man dessutom rekommenderas att checka in ett par timmar i förtid. Det fanns dock inte så mycket att be för - jag hade ju bestämt mig för att resa på högsta möjliga speed under resans sista tre veckor och för att kunna ha råd med en äventyrlig avstickare till ett sista riktigt stort äventyr hade jag varit tvungen att boka billigaste möjliga biljett med Airnorth till Dili som är huvudstaden i det tämligen okända landet Östtimor beläget drygt en timme med flyg nordväst om Darwin. Den shuttle jag använt vid ankomsten till Darwin hade ingen lämplig avgångstid så jag var utelämnad till taxi för att kunna ta mig ut till flygplatsen och den jag hade bokat fanns på plats 04:45 precis som avtalat. Mitt bagage var begränsat till handbagage i form av den lilla ryggsäcken, resten hade jag låst in i bagagerummet på Dingo Moon Lodge och det är egentligen så lätt man alltid skulle vilja resa om det bara vore möjligt.
Hela idén med utflykten till Östtimor var ett tämligen sent påfund och landet fanns definitivt inte med i min ursprungsplan. Det var egentligen när jag satt och spanande på Keiths Söderhavskarta i kabyssen ombord på The Southern Cross under seglingen mellan Cooköarna som jag upptäckte att landets geografiska läge bjöd in till en visit eftersom det borde gå korta flyg dit ifrån Darwin dit jag ju ändå skulle. Östtimor tillhör också de destinationer jag förberett absolut sämst och jag saknade en strukturerad plan för vad jag ville se och uppleva under mina två nätter och tre dagar på plats. Inte heller hade jag något bokat där. Istället tänkte jag prova att försöka gå på andras personers rekommendationer som jag mötte längs vägen och därför satte jag igång att prata lite mer än vanligt med folk redan under incheckningen på flygplatsen i Darwin.
Vi var inte mycket mer än tjugo personer ombord och de övriga passagerarna tycktes alla ha ärenden kopplat till antingen FN eller välgörenhet i Östtimor. Således en udda grupp helt utan affärsmän och undantaget mig alldeles befriat ifrån turister. Det är nog inget ovanligt. Precis som Kiribati och Nauru kvalar detta unga land in på topp tio-listan över världens minst besökta länder. Landet är faktiskt världens näst yngsta FN-nation och har endast varit självständigt sedan 2002 då man lyckades bryta sig loss från Indonesien efter åratal av kamp och många mörka historier. De flesta i omvärlden har inte ens en aning om att landet existerar och själv har jag inte hört ett dyft om nationen sedan de under rungande applåder marscherade in på invigningsceremonin på OS i Aten 2004.
För en gångs skull hade jag tvingats växla till mig valuta på förhand eftersom USD behövdes redan på flygplatsen. Visumkrav råder nämligen i landet men om man anländer med flyg till Dili kan detta lösas vid ankomsten utan förhandsbesked förutsatt att man har med sig cash. I jämförelse med Nauru var denna ansökningsprocess på tjugo sekunder väldigt okomplicerad och den enda frågan jag fick var hur länge jag tänkte stanna i Östtimor.
Även om jag kände mig dåligt förberedd fanns det saker jag hade kollat upp före ankomsten. En sådan sak var att det faktiskt finns ett hostel i Dili och nu när jag anlänt kändes det mest rätt att bege sig dit för att få lite tips och ha en bas att utgå ifrån. I en text jag hittat på nätet fanns en beskrivning av hur man tar sig dit med lokaltrafik vilket kändes som ett alldeles lagom äventyr, inte minst med tanke på att jag bara reste med handbagage och skulle slippa kånka på den stora ryggsäcken i värmen. Så snart jag köpt en dricka och en smörgås för att få tag på växelmynt spatserade jag ut ifrån flygplatsen. Taxichaufförerna (som nog inte var särskilt vana vid västerlänningar som begav sig ut ur terminalbyggnaden och avstod ifrån att hoppa in i en bil) ropade förtvivlat efter mig men jag traskade oberört vidare.
Enligt vägbeskrivningen skulle det dyka upp en rondell med ett stort nationalistiskt stridsmonument i mitten efter några hundra meters promenad i värmen och detta stämde alldeles utmärkt. I den gällde det att ta första avfarten och vänster och därefter vifta in en så kallad microlet (liten minibuss där sätena rivits ut och två långbänkar placerats längs sidorna). Den första dök upp efter bara några sekunder och hade dessutom rätt nummer. Jag viftade glatt, minibussen stannade till och jag klev ombord. Folk stirrade storögt och var uppenbarligen ovana vid att se en turist ombord på sina enkla lokaltrafiksfordon.
En av lärdomarna under året när det gäller att få till en god stämning och göra människor vänligt inställda är att busa med deras barn. Sådant gör alltid mammor världen över glada och stolta. Småttingarna försöker heller aldrig dölja att åsynen av en västerlänning är något spännande och efter att ha gjort ett par miner och skrattat tillsammans med en liten tjej började jag fråga högt efter bensinstationen Tiger Fuel där jag skulle hoppa av. Ingen i minibussen tycktes kunna prata engelska men alldeles strax nickade ändå en äldre kvinna och upprepade "Tiger Fuel" och jag kunde då helt koppla av och lita till att hon skulle säga till mig när bensinstationen närmade sig.
Min microlet var snart fylld med människor till bristningsgränsen. Då och då sökte jag ögonkontakt med den gamla kvinnan som signalerade att hon hade allting under kontroll. Jag studerade noga hur övriga passagerare gjorde när de ville kliva av eftersom det inte fanns hållplatser eller stoppknappar och när den gamla kvinnan ropade "Tiger Fuel" slog jag med mina mynt i ett räcke precis som jag sett andra göra och minibussen saktade in vid vägkanten. Jag chansade vid betalningen och räckte över 25 cent till hjälpredan bredvid chauffören vilket han verkade nöjd med. Med tanke på att taxichaufförerna velat ha 40 USD för att köra ifrån flygplatsen kan man lugnt säga att detta lilla äventyr i vardagens Östtimor varit en god affär. Dessutom hittade jag direkt till East Timor Backpackers så snart jag började gå.
Det var inga problem att få en säng på boendet även om jag inte hade bokat men jag fick inte lov att checka in så här tidigt på morgonen utan hänvisades istället till att ta en kopp kaffe medan jag väntade. Snart hamnade jag i samspråk med en några år yngre britt med tjurig uppsyn som började berätta om sina erfarenheter ifrån en tre veckor lång vistelse i landet som skulle avslutas samma eftermiddag. Han var inte särskilt imponerad och tyckte lokalbefolkningen var oerhört reserverad, nästan på gränsen till otrevlig. Ganska snart blandade sig en äldre fransman som såg ut som en exakt kopia av en solbränd Mr Bean in i samtalet. Mr Bean, som varje år brukade resa runt i Indonesien och i år passade på att även spana in Östtimor, hade anlänt knappt ett dygn före mig och vi var snart överens om att utforska Dili tillsammans till fots under eftermiddagen.
Direkt efter att jag fått slänga in min väska på en våningssäng tog vi oss an Dili. Det var riktigt varmt och vi gjorde vårt bästa för att hålla oss i skuggan så mycket det bara gick men ganska snart var man ändå genomsvettig. Staden kändes väldigt intetsägande och folk tycktes generellt skygga men inte förvånade över att se oss. Sedan självständigheten har FN-soldater varit ett bestående inslag i deras vardag och dessa har dessutom trissat upp prisbilden till västerländsk nivå i det fattiga landets huvudstad vilket säkert är en av orsakerna till att man bemöts med viss misstänksamhet.
Vi letade oss fram till motstånds-muséet som sägs beskriva kampen för ett självständigt Östtimor (eller Timor Leste som landet också kallas) på ett utmärkt sätt men trots att det enligt öppettids-skyltarna skulle var öppet på lördagar meddelade två buttra beväpnade vakter på knackig engelska att det var stängt fram tills måndag morgon. Detta var en klar besvikelse eftersom jag hade hoppats lära mig mer om den unga nationen på muséet. Istället betade vi av en massa andra ganska ointressanta platser likt hamnen som var fylld av stora containers och rostiga fraktbåtar.
Det råder ingen tvekan om att detta är ett mycket fattigt land men Dilis huvudgator vår åtminstone asfalterade och parlamentet så väl som diverse ministeriebyggnader såg fräscha och nybyggda ut. Vaktkurerna runt parlamentet var helt obevakade men runt det ståtliga FN-högkvarteret var det gott om beväpnade vakter. Oftast kan man känna i en stad om det är osäkert och skakigt men här tyckte jag mest att folk verkade ointresserade av det mesta. Att dessa människor engagerat sig i en motståndskamp bara dryga tiotalet år tidigare var svårt att begripa med tanke på det bristande engagemanget. På vägen tillbaka hittade vi in i en alldeles nybyggd katedral som sponsrats av Vatikanen. Inuti kyrkan var vi de enda besökarna undantaget tre städerskor som höll golvet blänkande rent och detta kändes också talande för det första intryck vi fått av landet. Inte ens kyrkan verkade engagera och intressera människorna här. Livet i Dili tycktes mer än någonting annat vara en axelryckning.
Efter alla tjugoåriga tyskar med arbetsvisum som jag trängts med på mitt hostel i Darwin var det verkligen en befrielse att befinna sig på ett hostel som East Timor Backpackers. Alla på plats var ute på spännande resor och hade massor att berätta. Allra mest pratade jag med en schweizare som hade en bakgrundshistoria som på många sätt påminde om min egen. Hans motdrag då livet hade känts som på tomgång var att resa jorden runt på en motorcykel och efter en start i Schweiz hade han passerat länder som Irak och Afghanistan på vägen hit. I Indien hade han träffat kärleken i form av en italienska som numera slog följe med honom och eftersom hennes budget inte räckte lika långt som hans tänkte de stanna och arbeta ett tag i Australien om de bara hittade någon som kunde skeppa deras motorcyklar till landet. Schweizaren tänkte köra genom alla världens bebodda kontinenter under en resa som beräknas pågå i ungefär tre år och oroade sig för tillfället mest över om det skulle vara möjligt att ta sig genom västra Afrika på sin hoj till följd av ebola-utbrottet.
En fransman som rest oavbrutet i fyra år och just tagit ett avbrott ifrån kuskandet runt Indonesien för att kika in Östtimor gav mig lite lokala tips. Hans huvudförslag var att jag skulle bege mig upp i bergen till den lilla staden Maubisse som han gillat skarpt. Det lät som en vettig och lagom äventyrlig plan om jag ville se någonting annat än huvudstaden och jag fick förklarat för mig vart jag skulle gå för att hitta en transport. Själv hade han liftat vilket tagit ungefär tre timmar men han menade att det även skulle finnas någon form av långsam lokaltrafik - dock var det osäkert om den gick på söndagar vilket råkade vara den veckodag som gällde nästan gång solen gick upp över Östtimor.
Jag var egentligen inte riktigt klok på huruvida Dili är en säker stad i kvällsmörker eller inte men valde att ta det säkra före det osäkra och smet iväg för att hitta någonting att äta före solnedgången. Folk hade pekat ut i vilken riktning landets enda köpcentra, det nybyggda Timor Plaza, skulle ligga. I anslutning till detta bygge hade jag räknat med att man skulle kunna hitta ett flertal matställen men när jag efter ungefär tjugo minuters promenad fortfarande inte såg röken av stället och det började kännas som att jag kanske ändå inte var på väg åt rätt håll gav jag upp och valde istället ett enklare hak som hade nästan exakt samma meny som alla andra syltor i staden. Jag pekade ut en Nasi Goreng i menyn och blev väl inte direkt överväldigad av vad jag fick i mig men det var fullt ätbart.
Efter mörkrets inbrott sällskapade jag med Mr Bean, schweizaren och hans italienska flickvän samt ett par andra resenärer. Den franske Mr Bean var i eld och lågor eftersom han hittat en välsorterad delikatessbutik i Dili och köpt på sig kvalitetsvin ifrån Portugal. Eftersom han tidigare rest i muslimska Indonesien i några månader där det är så gott som omöjligt att finna alkohol var han barnsligt entusiastisk och prisade portugiserna som en gång varit den kolonialmakt som styrde och ställde här vilket satt vissa spår. Det bjöds friskt på det portugisiska finvinet och eftersom italienskan dessutom bidrog med en ostbricka och kex var känslan av lyxig fest inte alls långt borta. Precis som vid liknande tillfällen under året som gått dök känslan inombords upp att det är de här stunderna, mer än något annat, jag egentligen gör detta för. Spännande människor och öden på de mest märkliga platser och allt detta så långt bortom en enformig vardag som man bara kan komma. Redan nästa dag skulle alla dessa människor och denna trevliga stund bara vara ett fint minne men just där och då njöt jag av sällskapet så mycket jag bara kunde.
<- Tillbaka
