Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 Augusti
2014-09-14 (17:09)

Fortfarande någon timme efter att jag vaknat hade jag svårt för att bestämma mig. Valet stod emellan en äventyrlig expedition upp bland bergen för att se mer av det verkliga Östtimor eller att stanna kvar i den sömniga huvudstaden och bara hänga med det trevliga folket jag hade börjat lära känna på East Timor Backpackers. Jag hade trott att frukostkaffet skulle skaka liv i såväl kropp som knopp och på något vis ge vägledning men jag fortsatte att vela långt efter att de sista dropparna var uppdruckna och när jag äntligen lyckades bestämma mig för att ändå satsa på ett äventyr hade en del dyrbar tid gått förlorad.

Fransmannen som tipsat mig om orten uppe bland bergen hade också förklarat på ett ungefär vart jag skulle gå för att hitta till vägen som leder ut ur staden och upp på det närmaste berget. När jag väl beslutat mig för att sticka iväg fanns ingen av de personer jag sällskapat med under det senaste dygnet inom synhåll så att jag kunde ta ordentliga farväl vilket gjorde att det kändes lite märkligt att lämna mitt hostel. Jag hade dock inte råd rent tidsmässigt att vänta på att de eventuellt skulle dyka upp utan började traska längs ungefär samma stråk som jag och den solbrände Mr Bean tagit dagen innan.

Gatan med den förvånansvärt fina nationalarenan som jag också hade passerat under gårdagen identifierades. När jag hade gått en bra bit på den utan att få syn på posthuset som fransmannen hade pratat om fick jag börja fråga lokalbor om vägen. Jag visste inte ens säkert hur ortsnamnet jag siktade på att ta mig till (Maubisse) skulle uttalas men ungefär varannan person tycktes förstå och alla pekade ut att jag skulle fortsätta längs denna väg precis som jag också trodde. Till sist kom jag fram till ett vägskäl i utkanten av stadens baksida nära foten av berget som tornar upp sig likt ett ryggstöd åt bebyggelsen. Under ett murket träskjul satt och stod massor med folk och alla tittade nyfiket men avvaktande på mig. Platsen skulle kunna vara den påstigningsplats för lokaltrafik fransmannen hade identifierat några dagar tidigare även om vägbeskrivningen inte helt stämde.

Folk mest fnittrade eller gömde sig när jag försökte fråga om vägen och det pekades nu åt alla möjliga håll. Det kändes riktigt uppgivet för en stund men då dök en yngre kille upp som tycktes framskickad av folkmassan för att få tyst på mig. Det visade sig att han inte bara pratade en fullt begriplig engelska utan också var född och uppvuxen i Maubisse innan han flyttat till huvudstaden för att plugga på universitetet i Dili. Han var inte själv på väg dit men höll sällskap med mig en stund för att se om något fordon på väg i den riktningen dök upp. Enligt honom var det absolut inte fel att stå vid detta skjul och försöka jaga en transport men eftersom det var söndag skulle chansen att verkligen hitta något vara ganska begränsad och mina möjligheter borde vara betydligt bättre borta vid marknaden.

Det slutade med att han satte mig i en taxi dit efter att ha gett chauffören instruktioner om vart jag skulle och jag slängde över några mynt till killen som tack. Den marknad som jag hamnade på var en riktigt bedrövlig tillställning. Leriga gångar, en doft av förruttnelse, levande höns i minimala burar och ett allmäntillstånd av svår fattigdom mötte mig. Jag vandrade längs en av dess huvudgator och hittade till en plats där två korta bussar stod uppställda redo för avfärd. Ingen av dem skulle till Maubisse och på chaufförerna verkade det som att ingen annan heller skulle köra dit denna dag. Jag var mycket nära att ge upp men då dök en tredje buss upp och där fick jag napp. Chauffören gav mig ett pris på nio dollar vilket jag misstänkte var en rejäl turistavrundning uppåt men jag fick å andra sidan en bra sittplats, slapp lifta och borde hinna fram i god tid före mörkrets inbrott. Det fick duga!

Bussen var, likt de flesta andra fordon i den här delen av världen, ett arvegods ifrån ett mer välmående asiatiskt land med skyltar på insidan vars teckensamlingar rimligen ingen kunde begripa. Förmodligen förbjöd de rökning och liknande. Sådant bryr man sig inte om i tredje världen utan snart låg Lützen-dimman ifrån mina kedjerökande bänkgrannar tät och när jag vände mig om för att spana in medpassagerarna kunde jag inte se mycket längre än till ett par stycken av de sju till kanske åtta raderna med säten bakåt.

Mindre än tio minuter senare var vi på väg och det första stoppet råkade vara vid skjulet där jag stått och väntat tidigare. Lite snopet kan tyckas men jag skulle aldrig fått en sittplats om jag hade hoppat på där eftersom bussen redan var välfylld och ändå fortsatte att ta ombord passagerare. Jag tror dessutom en del passagerare satt uppe på taket och njöt av utsikten när vi började klättra upp för det närmaste berget längs en alldeles usel väg fylls av gropar och endast fläckvis asfalterad. Att ta sig inåt landet såg inte särskilt långt ut på kartan men på en så här dålig och slingrig väg och med ett synnerligen uselt fordon skulle det här kunna ta hur lång tid som helst. Fortfarande en timme efter att vi lämnat Dilis marknad kunde jag se staden genom bussfönstret högt ovanifrån och vi var då inte en kilometer ifrån startpunkten fågelvägen utan endast en bit högre upp.

Stämningen ombord var god och det märktes tydligt att man tyckte jag var ett exotiskt inslag. Jag småpratade faktiskt en hel del med bänkgrannen som på knackig engelska berättade att hon var på väg till staden Aileu som skulle ligga halvvägs längs vägen men mest tittade jag på det fina landskapet som passerade revy. Uppe bland bergen förändrades naturen naturligtvis en del och dessutom var det intressant att studera det verkliga Östtimor längs vägen. Folk lever enkelt här, om än inte i extrem fattigdom, men kontrasterna jämfört med Australien (som bara ligger drygt en timme bort med ett flygplan) är verkligen slående.

Att bussen skulle haverera på något vis förr eller senare var en riktig lågoddsare. Jag märkte aldrig när vi fick punktering men så var uppenbarligen fallet och fordonet kördes in till vägkanten i ett mindre skogsparti. Folk klev ur och domkraften plockades fram. Under tiden som personalen jobbade svetsades vi passagerare samman i olika gruppdiskussioner precis som skulle varit fallet om något liknande hände hemmavid. Det är liksom inte förrän fordonet får stopp man börjar prata med sina medresenärer eftersom man då delar ett öde och vill beklaga sig en aning. Många ville nu faktiskt prata med mig vilket var väldigt trevligt. Snart fick jag se medpassagerare komma gående med dryck de lyckats köpa någonstans i närheten och de tipsade mig om att det skulle finnas en liten kiosk runt nästa vägkrök. Jag spatserade i den riktningen efter att ha fått två vitt skilda personer till att lova att de inte skulle låta bussen gå utan att jag fanns ombord.

Runt kröken låg ett halvdussin hus. Kiosken visade sig vara ett fönster i ett av dessa och där pekade jag till mig den sista vattenflaskan innan jag vände tillbaka. Skönt nog stod bussen kvar för det hade verkligen inte varit kul att bli lämnad här uppe bland bergen ensam utan att någon hade den blekaste aning om var jag befann mig. Bussen rullade ett tiotal minuter senare och efter ganska exakt tre timmar kom vi fram till Aileu. Om detta verkligen var halvvägs skulle bussfärden ta mer än sex timmar vilket var den dubbla tiden jämfört med vad det hade tagit för fransmannen att lifta till Maubisse. Risken var direkt uppenbar att vi inte skulle hinna fram före kvällningen och då skulle det bli mindre kul att yra runt och leta efter en sängplats i ett främmande land där få personer förstod vad jag försökte säga.

Efter att vi kommit ut ur Aileu hamnade vi i ett höglandslandskap med betande boskap och små odlingar med jordbruksredskap som såg ut att vara hämtade ifrån en tidsresa till 1800-talet. Här var dock vägen betydligt bättre än vad som tidigare varit fallet och jag började åter hysa hopp om att kanske ändå komma fram före mörkrets inbrott. Ännu en bergsbestigning följde och precis efter att vi börjat köra nedför igen och man kunde skymta Maubisse djupt nere i dalgången stannade bussen. Jag fick för mig att vi stannat för ännu en punktering och förstod inte förrän efter en kvart att detta skulle föreställa en vägkrog. Eftersom jag vid det här laget börjat bli våldsamt hungrig var det rätt frustrerande att se att kvinnan precis framför mig i kön köpte den sista nudelportionen och de övriga rätterna man kunde peka in såg ut att ha legat framme i minst tre dygn. Det fick bli till att hoppas på att jag hittade något att äta i Maubisse istället.

Det kändes nästan som att alla övriga passagerare var engagerade i min utflykt vid det här laget och när vi väl äntligen kom fram till Maubisse efter fem timmars skumpande på dåliga vägar i bergslandskapet var det många som ville ta farväl. Jag släpptes av vid den välbesökta men inte särskilt stora söndagsmarknaden fylld med frukt och grönsaker och jag märkte direkt en markant skillnad jämfört med i Dili. Här stirrade folk storögt på mig, barnen pekade och de yngre tjejerna fnittrade på ett vis som definitivt var en aning stressande. Sannolikt är det en mycket ovanlig syn med en ensam förvirrad västerlänning med ryggsäck här uppe bland bergen. Även om ingen jag frågade kunde tala engelska verkade de flesta begripa ordet Guesthouse och pekade mig fram längs bygatorna. Fransmannen som hade tipsat om orten hade också påstått att det fanns gott om boenden här samt att han själv sett minst fyra olika Guesthouse.

Till sist leddes jag in i en butik (i den kanske finaste byggnaden av ett flertal exempel på portugisisk kolonialstil jag hittills sett i den lilla men charmiga staden som definitivt mer kändes som en by) och föreståndarinnan ropade in vad som förmodligen var hennes dotter. Denna kvinna talade engelska och kunde bekräfta att de hade ett rum för 20 dollar inklusive frukost vilket jag slog till på direkt. Rummet på Guesthouse Bensa Au Ama låg i ett annex till huvudbyggnaden. Det var rent och prydligt och dominerades fullständigt av en stor dubbelsäng fylld med massor av kuddar i olika skarpa färger. Min egen toalett var skönt nog av västerländsk modell men spolningen fungerade inte utan man fick med hjälp av en skopa ösa i vatten ifrån ett badkar fyllt till bredden med vatten när ärendet var uträttat. Detta dög alldeles utmärkt för mig med tanke på att jag bara skulle stanna en natt.

Om jag skulle hinna orientera mig det minsta lilla innan det började bli mörkt var det bråda tider. Egentligen hade jag inte en direkt mål utan ville bara få något slags bild av den lilla staden samt en aning om var jag kunde mätta min hunger och jag inledde därför med att vandra tillbaka i riktning mot söndagsmarknaden. Nu stirrade människorna inte alls lika mycket på mig vilket förmodligen berodde på att de flesta redan sett mig innan samt att jag inte bar på en väska. Marknaden kändes inte tillräckligt spännande för att jag skulle ställa mig och fotografera utan istället fortsatte jag längs vägen och kom till en märklig kulle alldeles fylld med gravar och kors. När jag fortsatte började vägen slutta ganska brant nedåt och eftersom jag egentligen inte visste om merparten av den lilla staden låg djupare ner i dalen eller högre upp avstod jag att fortsätta för att slippa en jobbig återmarsch uppför i mörker. Det hade nämligen börjat skymma och gravkullen såg nu riktigt läskig ut. Jag stannade och tog några bilder av den innan jag bestämde mig för att gå tillbaka till mitt Guesthouse och fråga om vägen till en plats där jag kunde stilla den växande hungern.

Kvinnan i butiken som låg i samma byggnad som mitt boende tipsade om en restaurang vid vägkorsningen jag kommit ifrån. Jag hade helt missat den när jag passerat förbi tidigare men nu när jag visste var den låg var det inga problem att hitta rätt. Menyn var på ett språk jag inte begrep och det enda namn på en rätt jag kände igen var Nasi Goreng så valet var enkelt även om jag ätit samma rätt föregående kväll. Under tiden jag väntade på maten pratade jag med den enda andra gästen på restaurangen som kunde några ord engelska. Han försökte förklara för mig vad jag skulle försöka hinna se nästa morgon innan jag var tvungen att bege mig av igen. Vägbeskrivningarna var dock oerhört svårbegripliga och när jag i efterhand försökte summera i huvudet vad han bidragit med kände jag mig inte ett dugg klokare.

Den långa bussresan hade gjort mig riktigt trött och så snart min Nasi Goreng var ett minne blott letade jag mig tillbaka till Guesthouse Bensa Au Ama. Placeringen i sängen för att skriva dagbok var kanske inte mitt mest taktiska drag här i livet och jag hann inte ens få färdigt en mening i den text jag höll på med innan jag gav upp eftersom jag var alldeles för trött. Det var verkligen en märklig utflykt jag gett mig ut på men på något vis var jag ändå nöjd och jag hade faktiskt hamnat rätt. Här högt uppe bland bergen tyckte jag mig få en tårtbit av det verkliga Östtimor och min inställning till lokalborna hade blivit så mycket positivare efter att jag kommit ut ur huvudstaden. Folk här var fortfarande ganska tillbakadragna men bad man om hjälp försökte verkligen alla på bästa möjliga sätt att bidra. Det räcker gott för mig.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign