Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

11 Augusti
2014-10-10 (22:36)

En känsla av nostalgi infann sig redan långt innan soluppgången. Hur många gånger har jag inte väckts detta år av nattsömnens allra sämsta vän tuppen? Den romantiska lantliga föreställningen om denna varelses väckarklocksfunktion kopplad till soluppgången måste vara århundradets största bluff. Visserligen väcks man ofrånkomligen av dessa kuckeliku-läten men att de skulle ha en koppling till morgonen stämmer inte. Söderhavets tuppar låter hela natten och de hetsar dessutom upp alla traktens hundar som bjuder upp till en symfoni man nästan omöjligen kan somna ifrån.

Den stora grejen när så morgonen till sist infann sig var dock stegen jag hörde runt mitt annex följt av att någon slog på en kran utifrån som fyllde på vatten i mitt redan till bredden fyllda badkar inne på toaletten. Jag blev snabbt nervös och hoppade upp ur sängen för att undersöka saken. Mycket riktigt svämmade vattnet över inne på toaletten och rann ut på golvet. Jag kunde inte hitta någon kran invändigt för att slå av det och drog på mig mina kläder och gick utomhus men inte heller där hittade jag tappen som den mystiska personen slagit på. Tillbaka invändigt i huvudbyggnaden hittade jag en annan toalett där vattnet också stod och rann. På den toaletten gick det dock att stänga av. Paniken fortsatte växa och jag skyndade in på mitt rum för att lyfta upp alla prylarna på sängen innan hela golvet översvämmades. Precis när jag var färdig med den saken slutade vattnet, utan någon förvarning, att rinna. Det stora badkarsmysteriet i Östtimor förblev dock olöst. Vem slog på vattnet och varför? Jag kommer aldrig att få veta.

Hela morgonen kantades av märkliga händelser. I priset för övernattningen på Guesthouse Bensa Au Ama skulle även en frukost ingå och en av hushållets kvinnor dök upp med en bricka med tevatten, en mugg, tepåsar, smör och socker. Därefter gick hon upp i rök och något ätligt serverades aldrig. Som tur var hade jag med mig en bit bröd som varit tänkt som nödmat under gårdagens resa och därmed behövde jag inte lämna frukostbordet hungrig.

Jag hade nu några timmar på mig att utforska bergsbyn Maubisse innan det var dags att försöka hitta en ny skjuts till huvudstaden Dili. Mitt plan därifrån tillbaka till Australien skulle gå kl 17:00 och eftersom färden upp hit dagen innan tagit fem timmar behövde jag komma iväg runt klockan 10 för att ha marginal för missöden. Med kameran i handen valde jag att traska utmed vägen som slingrade sig uppför en brant kulle mitt i byn. Jag hade fått för mig att det fanns en ruin från en gammal fästning högst uppe på kullen och dessutom borde jag erbjudas fina fotovyer ifrån toppen.

När jag kommit nästan hela vägen upp möttes jag av en patrull med tre läskiga skällande vilda hundar. De var alla tre i uselt skick och den ena hade ett öga som det rann en strid ström med blod ifrån. Fler skällande hundar dök upp ifrån alla håll och till sist var jag omringad av ett tiotal bestar. Jag klättrade upp på en stenmur och försökte stirra så argt och bestämt på dem som jag bara kunde. Hundskallen ekade i dalen och jag funderade ett tag på om mina dagar skulle sluta här uppe bland bergen i Östtimor. Om bestarna slet sönder mig fullständigt till slamsor skulle det kanske kunna bli problematiskt med identifieringen och eftersom ingen visste var jag var skulle det också dröja ett tag innan någon rapporterade in mig som saknad. Ett riktigt tragiskt slut! Jag kunde inte låta det hända utan samlade mig så gott det gick och röt fram ett hederligt svenskt "TYST" samtidigt som jag spände ögonen i flockledaren. Det gav effekt och jag kunde sakta retirera nedför backen baklänges utan att min blick för en sekund släppte de mest ilskna hundarna.

Bergstoppen var således en omöjlighet och istället återvände jag till den besynnerliga kyrkogårdskullen som jag spanat in i skymningen föregående kväll. Ytterligare ett par bilder av gravsamlingen knäpptes och sedan fortsatte jag längs samma väg en bit, fotograferade lite till och vände sedan tillbaka för att förbereda mig för avfärd. Tanken på att jag inte visste hur jag skulle komma tillbaka till huvudstaden Dili stressade mig eftersom ett missat flyg skulle bli en mycket dyr historia. Dels skulle jag naturligtvis tvingas köpa en ny biljett ifrån landet men än värre var att jag också då skulle missa morgondagens inrikesflyg i Australien som ingick i min Round The World-biljett. Missar man ett flyg i den biljetten blir också alla resterande flygningar strukna och jag skulle således stå utan hemresebiljett till Sverige. Ett missat flyg var därmed inte att tänka på!

Mannen jag hade samtalat med på den enkla restaurangen under gårdagskvällen hade rekommenderat mig att promenera en bit uppför bergsvägen som leder ner i den grönskande och vackra dalgången där jag vistats över natten. Syftet var att lättare identifiera eventuella bilar och bussar som verkligen var på väg på rätt håll så att jag inte skulle hamna vilse i landet genom att hoppa ombord på fel fordon på grund av missförstånd. En kort bit uppför backen hittade jag stadens kyrka som egentligen var värd en kortvisit men eftersom någon form av barnverksamhet pågick därinne kändes det fel att klampa in. Istället nöjde jag mig med några snabba bilder och traskade sedan vidare efter det korta uppehållet.

Jag hade tur. Det dröjde inte mer än några minuter av min fortsatta vandring upp på berget innan ett första fordon med flak av precis samma typ som jag sett frakta människor vid flera tillfällen på vägen hit dök upp bakom mig. Med största sannolikhet var den ensamme vandrande vite mannen med ryggsäck en oväntad syn längs vägen och jag hade inga svårigheter med att få flakbilen att stanna. "Dili?" frågade jag och chauffören pekade som för att visa att jag skulle klättra upp på flaket. Där fanns redan en grupp personer och efter att jag hävt mig upp tog jag en ledig plats på en av de två långbänkarna längs sidorna. Det var gott om plats till skillnad från de flakbilar vi passerat under gårdagen där människor trängts som packade sillar och jag var noga med att skaka hand och hälsa på medpassagerarna vilket visade sig vara en riktig isbrytare. Samtal på enkel nivå följde och bilen rullade. Min oro över att hinna fram i tid såg ut att ha varit obefogad.

Ganska snart började dock flaket fyllas på till bristningsgränsen. De flesta hade inte samma tur som jag som lyckats få en sittplats och utöver människor hade man deras märkliga medhavda prylar och djur att trängas med. En man som klev på strax efter mig fiskade fram två höns som han bundit samman i varandras fötter ur en plastpåse och släppte dem på en säck precis framför mig. Där fick de stackarna ligga och brottas med varandra om en skön position utan tanke på djuromsorg och den största hönan lyckades allt som oftast kravla sig upp ovanpå den andra. En annan man hoppade upp på flaket med en tupp under armen som han köpt på en marknad i en mindre by. Han behöll den under armen och klappade omsorgsfullt på tuppen hela vägen som om han lagt hela årets besparingar på sin reskamrat. Det kanske han också hade?

Vid ett tillfälle gjorde vi en avstickare bort från vägen vilket först fick mig att känna viss oro. Vi kom då fram till en enkel bondgård där två stora högar med kaffebönor låg och soltorkade intill vägen. Det visade sig dock att avstickaren enbart berodde på att vi skulle lasta ombord ett flertal säckar med grödor på det nu snart överfulla flaket. Färden som sådan var lätt skumpig men inte våldsamt obekväm och jag kunde se ännu mer av landet än inifrån bussen på vägen hit. Inne i byarna vinkade de lekande barnen vid vägkanten åt mig och jag vinkade glatt tillbaka. Det kan inte vara särskilt ofta de ser en västerlänning sitta hoptryckt tillsammans med lokalbefolkningen på ett förbipasserande bilflak och då blir det naturligtvis extra trevligt om man bjuder lite på sig själv.

Färden tog i sin helhet ungefär 4h och även om man aldrig kan känna sig säker på att komma fram i tid när man reser på detta sätt tyckte jag att läget var under hygglig kontroll ifrån det ögonblicket jag klättrade upp på flaket. Jag tog en taxi ifrån marknaden i Dili till det nybyggda köpcentrat Timor Plaza med en enda baktanke vilken var att prova på landets förmodligen enda Burger King. Taxiresan på kanske tio minuter kostade dubbelt så mycket som mina fyra timmar på flaket och kontrasterna mellan den skumpiga resan hit och turen i taxin blev inte mindre av att jag på dessa tio minuter tog mig ifrån den kanske sunkigaste marknaden jag någonsin besökt till ett riktigt modernt köpcentra som i vilket västland som helst. Inne på Burger King var det extremt glest med folk och endast utländska medborgare vilket inte var särskilt konstigt eftersom ett Whopper Meal kostade nästan lika mycket som hemma i Sverige.

Kombinationen av fattigdom och gamla koloniala band kan rendera i de mest märkliga reklamkampanjer. I ett land där de flesta inte har råd med en mobiltelefon talar landets reklampelare i en omfattande kampanj om för befolkningen att telebolaget med monopol på telefonin i landet erbjuder fantastiska samtalspriser till andra gamla portugisiska kolonier som Brasilien och Mozambique. Vem i hela världen i detta land funderar ens på tanken att ringa till Mozambique liksom? Det är definitivt mer aktuellt att sända röksignaler till dalen bredvid än att förhöra sig om läget i en tidigare portugisisk koloni i Afrika.

Efter att åter ha skakat på huvudet åt den pågående reklamkampanjen för låga samtalstaxor till länder få här ens hört talas om kikade jag på klockan och konstaterade att det faktiskt fanns tid nog att bege sig till landets kanske mest fotograferade sevärdhet - världens näst största Kristusstaty. Med min alltid närvarande tidsoptimism fanns det inte en chans att jag skulle spela ett säkert kort och bege mig direkt till flygplatsen trots att jag redan sett Kristusstatyn i Rio på samma resa och jag begav mig bort till en grupp taxichaufförer som stod och samtalade med varandra. Det första priset jag fick för att åka tur/retur till statyn låg på rövarpriset 60 USD men efter att ha spelat ut de giriga chaufförerna mot varandra och kanske gjort dem till ovänner för livet avtalade jag om ett pris på 10 USD med den herre som såg mest tillförlitlig ut.

Statyn går att se på avstånd ifrån hamnen i Dili och jag hade därför missbedömt tiden som krävdes för att ta sig dit. Kustvägen dit tvingade oss nämligen runt i en halvcirkel beroende på den bukt staden ligger i och det var dessutom inte förrän när vi äntligen kom fram till en stor och alldeles ödslig parkering som jag insåg att bilen inte skulle kunna köra hela vägen fram eftersom statyn naturligtvis står uppe på en kulle. Eftersom jag inte hade betalt chauffören ännu borde han rimligen stanna och vänta på mig vilket jag självklart också påminde honom om, om inte skulle det definitivt bli problematiskt att få tag i en taxi ifrån denna övergivna plats.

Stressad skyndade jag uppför en bred och välskött stenlagd stig. I den rådande värmen och därtill med en välfylld liten ryggsäck som en extra börda tog det inte många minuter innan jag badade i svett i den stekande solen men jag hade inte mycket annat till val än att fortsätta nu när jag tagit mig hela vägen hit ut. Halvvägs upp fanns en bra fotograferingsplats men jag hade valt lite fel tid på dygnet till att komma hit eftersom jag tvingades fotografera rakt mot solen. På den andra hälften av stigen mötte jag de första människorna ute på udden. Det var två ambitiösa lokala fotbollsspelare som stolta berättade att de körde ett eget intervallpass uppför trappstegen. I den här hettan, dårar!

Pliktskyldigt knäpptes ett antal bilder när jag väl nått toppen och sedan skyndade jag ner igen. Precis vid starten av stengången fick jag syn på en synnerligen välbekant symbol som fick mig att förstå att jag inte var den första svensken på platsen genom tiderna. Någon hade klistrat ett stort Rosa Buss-klistermärke på en papperskorg. Eftersom Rosa Bussarna inte har några resor till Östtimor tyckte jag det var extra kul och tog en bild som jag bestämde mig för att publicera på företagets resenärers Facebook-sida.

Därefter insåg jag att situationen var bekymmersam. Klockan hade tickat iväg obehagligt snabbt och min taxibil syntes inte till. Jag svor högt och fick en stor orosklump i magen. Hade jag nu ändå klantat till det så att jag skulle riskera missa flyget (och då även sumpa hemresan till Sverige)? Det fanns inte mycket annat att göra än att börja promenera in mot staden och hoppas på att jag efter en bit skulle kunna få lift. Precis när jag börjat gå kom en bil körande ifrån den andra sidan parkeringsplatsen. Den måste ha stått gömd bakom ett av buskagen och jag lyckades vifta den till att stanna, blev lovad lift och skulle precis hoppa in i bilen då min taxi lockades fram ifrån en okänd gömma med ett däckskri som förkunnade att chauffören var mycket orolig över att gå miste om betalning för sin utflykt till Guds påstådda son i sten. Jag fick naturligtvis ta taxin i det här läget och kunde andas ut. Det skulle inte behöva bli en sorglig historia med missade flyg och jag skulle ha skjuts hela vägen fram till flygplatsen.

Från det att jag hoppade in i taxin igen tuffade timmarna på utan anmärkningsvärda händelser. Jag nådde lyckligt fram till flygplatsen, chauffören (som jag dricksade med mina sista mynt ifrån Östtimor) verkade nöjd och såväl incheckningen, säkerhetskontrollen som påstigningen på planet förlöpte smidigt. Innan jag visste ordet av satt jag på ett flyg igen mot Darwin, Australien och civilisationen. Därmed var utflykten till detta unga fattiga land över. Även om jag missade frihetsmuseet i Dili (som hade helgstängt vilket retar mig en del) har jag svårt att se mig själv återvända till Östtimor. Jag har sett lite landsbygd och jag har sett lite stad men ingenting av det jag upplevde var exceptionellt rent sevärdhetsmässigt och inte heller gästfriheten eller det bemötande jag fått har varit något som stuckit ut. Därmed inte sagt att landet var ointressant eller att jag ångrar avstickaren men om någon ber mig om spännande restips kommer detta land inte vara det första jag tänker på. Höjdpunkterna under dagarna i Östtimor var tveklöst bussturen och flakbilsfärden till och från staden Maubisse på serpentinvägar uppe i bergen då jag i stilla tempo fick se landet passera förbi samtidigt som jag kom hyggligt nära inpå lokalbefolkningens vardag. Kristusstatyn är definitivt också värd ett fotobesök om man råkar har vägarna förbi. Men varför skulle man ha det egentligen?

Jag hade inte förbokat någon shuttle ifrån flygplatsen i Darwin och fick vänta ganska länge på min transport men eftersom detta alternativ var ohyggligt mycket billigare än taxi var det egentligen inte så mycket att diskutera. Chauffören var dessutom en trevlig prick och jag fick honom till att ändra sin rutt så att jag släpptes av nästan först i Darwin istället för sist tack vare ett långt trevligt samtal i väntan på avfärden. På så vis hann jag med tio minuters marginal checka in för tredje gången på mycket kort tid på Dingo Moon Lodge innan receptionen stängde för kvällen. Min packning stod kvar orörd i bagagerummet och kebaben i pitabröd som jag köpte ett par kvarter bort smakade alldeles ypperligt. Hela grejen kändes dock väldigt overklig. Utan att riktigt ha förstått det var jag tillbaka i civilisationen igen efter att bara någon timme tidigare trängts på ett bilflak med människor och höns under en skumpig färd bland bergen i Östtimor. Kvällen tillbringades på nätet där jag uppdaterade mig på världsläget, publicerade bilden på klistermärket och rapporterade till nära och kära att det nu var slut på de riktigt extrema äventyren och att det faktiskt bara återstod två veckor tills dess att jag åter skulle vandra på svensk mark igen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign