Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

12 Augusti
2014-10-16 (06:49)

Min shuttle ut till flygplatsen skulle inte hämta upp mig förrän vid lunchtid vilket gav mig tillfälle att andas ut lite på förmiddagen efter en intensiv vecka där jag nästan ständigt varit i rörelse under tiden som Kakadu National Park och Östtimor utforskats. På Dingo Moon Lodge fanns en liten pool gömd på innergården och runt den stod bänkar och bord utplacerade där man kunde finna skuggskydd ifrån den stekande solen som spred en torr och ganska påfrestande värme. Wifi-koden jag köpt var giltig i ett helt dygn och skulle därmed utan problem räcka fram till avfärden så jag passade på att surfa runt på tänkbara stopp under den närmaste veckan som skulle tillbringas på den australiensiska västkusten.

Precis som på alla andra hostel jag besökt i Nya Zeeland och i Australien kände jag mig lite gammal här och de flesta jag pratade med besökte landet med ett working visa för att att kombinera jobb och resande. När jag kom in på mina äventyr, inte minst de senaste dagarna i Östtimor, höjde de förvånat på ögonbrynen och nästan frågade om man kunde göra så - liksom lämna den vanliga rutten och utforska en mindre tillrättalagd väg? Resenärerna var dock mycket trevliga och nyfikna och själv lyckades jag samla på mig flera bra tips eftersom många kommit upp hit till Darwin via just västkusten.

Precis som jag misstänkt framkom det på Facebook att det var den extremt bereste Eddie på Rosa Bussarna (som för övrigt hjälpt mig med kontaktuppgifterna gällande visumkrav till Nauru) som legat bakom klistermärkes-kuppen i Östtimor. Därmed kunde jag definitivt stänga det landet i mina böcker och fullt ut fokusera på resans avslutande delar över en bit mat. Gårdagens kebab hade varit så välsmakande att jag valde att sikta in mig på en repris och efter att den sänkts var det dags att lämna Darwin, sannolikt för alltid. Huvudstaden i Northern Territory är verkligen en märklig småstad belägen mitt ute i ingenstans. Trots att det finns till synes evigt med fri yta här uppe i norr påstår man att det råder extrem markbrist eftersom försvaret ruvar på de strategiskt viktiga norra landområdena. Integrationen mellan australiensare, (gruvarbetande) invandrare och aboriginer påstås vara den kanske mest lyckosamma i landet men samtidigt tycker jag mig se fler utslagna aboriginer på gatorna här än någon annanstans i landet. Jag hade förväntat mig en nästan galet tropisk miljö med extrem luftfuktighet men kom hit under torrperioden och möttes mer av en torr påfrestande sol. Jag vet egentligen inte vad jag ska tro och tycka om Darwin men nog är denna håla något överreklamerad?

Någon timme efter lunch hoppade jag återigen på den shuttle som frekvent trafikerar vägen ut till flygplatsen. Inrikesflyget med Quantas från Darwin till världens kanske mest geografiskt isolerade miljonstad Perth tog runt tre timmar och när planet gick ner för landning hade det redan hunnit börja mörkna. Detta kändes inte helt idealiskt eftersom jag för för första gången på några månader skulle köra bil i vänstertrafik och räknar man inte in hyrbilen under en dag på Aitutaki (Cooköarna) hade jag inte kört till vänster på några år. Nu hade jag inte mycket till alternativ annat än att ge mig på det färdsättet i mörker utan gps i utkanten av en miljonstad.

Just den begränsade valfriheten när det gällde färdsätt om jag ville komma fram till mitt förbokade boende i rimlig tid var en störande faktor när det var dags att dra kreditkortet hos hyrbilsfirman. Priset för hyrbilen i en vecka som jag researchat fram på nätet visade sig vara exklusive en obligatorisk försäkring och den här dagen var jag slösaktig och orkade inte fråga runt på de konkurrerande firmorna i jakt på en bättre deal. Jag har märkt att det blivit mycket svårare att hålla budgetdisciplinen uppe nu under den sista månaden. Det är som att min hjärna inte längre riktigt orkar vara duktig. Kanske för att det är så lite kvar och att jag ändå skött den biten hyggligt under en ganska lång tid?

Målet för kvällen var den lilla staden Fremantle strax söder om Perth. Den hade rekommenderats av många jag träffat under de strödagar jag tillbringat i Darwin och jag tänkte mig att det skulle vara lättare att köra dit än rakt in i centrala Perth. Även om jag frågat om vägen vid biluthyrningen saknades en vettig karta (eftersom den jag fått vid uthyrningsdisken var en otydlig billighetsvariant som inte gick att tyda i mörkret) och utan gps ville jag inte komma helt vilse så jag svängde in på en bensinmack och fick en bättre muntlig beskrivning vilket rådde bot på den mer akuta paniken.

Därefter körde jag på en mix av känsla och den muntliga bensinmacksbeskrivningen vilket på en knapp timme via diverse motorvägar och större trafikleder tog mig hela vägen till utkanten av Fremantle där jag tyvärr bommade avfarten och plötsligt befann mig på en smal konstgjord vägsträcka utmed kusten som saknade avfarter. Den ledde mig obehagligt rakt norrut in mot centrala Perth och dess upplysta skyskrapor. När jag till slut äntligen lyckades komma av motorvägen upptäckte jag att det inte fanns en parallell påfart i sydlig riktning men lyckades inhämta en anmärkningsvärd självförtroendeboost då jag efter att ha snirklat mig igenom ett par villakvarter söderut fick syn på motorvägsskyltning och snart befann mig körandes i riktning mot Fremantle igen. Det är helt knäppt egentligen vilken ära jag känner i att finna vägen på ren känsla på det där gamla hederliga viset och någon gång kommer det säkert straffa mig ordentligt.

Fremantle visade sig vara klart större än jag trott och jag upplevde det som en evighet innan jag började nå stadens centrala delar strax innan kusten. Den biten av Fremantle hade jag pluggat in via Google Maps samma förmiddag och med en blandning av tur och skicklighet kom jag rakt på den gata där mitt förbokade hostel (Sundancer Backpackers Resort) låg. Det var inte helt enkelt att hitta en parkering och det slutade med att jag valde en tillfällig lösning med rätt höga avgifter en bra stunds promenad ifrån boendet. Sundancer var en rekommendation ifrån tyskan som varit med på turen i Kakadu. Hon hade bedyrat att detta var ett av Australiens bästa hostel men eftersom hon beskrivit det utan namn som Fremantles hostel (som om det inte fanns flera på orten) hade jag varit nära att gå bort mig vid bokningen och hamna hos en konkurrent men lyckligtvis gjort en kontrollcheck av besöksomdömena på Tripadvisor och det var inte nådiga sågningar som fanns att läsa om stället jag först nästan råkat boka. Det har nästan blivit löjligt enkelt att vara backpacker i Australien nu jämfört med de turer jag gjorde i landet år 2000 då man intet ont anande kunde hamna på riktigt lortiga, otrevliga och smaklösa ställen. Gör man bara hemläxan är det svårt att misslyckas med boendet nuförtiden om man inte har orimliga krav.

Efter incheckningen och en snabb rumsbesiktning gällde snabba ryck innan klockan hunnit ticka iväg alltför mycket. Jag spatserade bort till bilen och lyckades efter ett par varv på de enkelriktade gatorna i kvarteren hitta en ledig lucka mellan två bilar precis utanför Sundancer där parkeringen dessutom var gratis. Nu när bilen var på plats och jag därefter hade släpat upp den stora väskan till ett rum som jag delade med två tystlåtna tyskar som båda arbetade ihop sin framtida reskassa i staden gällde det att hitta något ätbart. Jag valde att ta sikte på en pub längre ner i gatan varifrån jag hört musik ifrån bilen. Trevligt nog visade sig skrålandet och musiken komma ifrån ett liveband som underhöll mig medan jag väntade på och sedan sänkte en hamburgertallrik. Jag försökte påminna mig själv om att det borde vara slut på firandet av mitt marathonlopp sedan länge och att det nu var dags för sund kosthållning igen men än så länge tycktes den onda sidan inombords vinna varje sådan hjärn-överläggning.

Livemusiken till trots blev besöket på puben mycket kortvarigt. Ungefär samtidigt som jag ätit färdigt började nämligen stället stänga ner och bandet tackade för sig. Istället hamnade jag i en mysig filmsoffa på Sundancer där jag växlade mellan att följa en film som aldrig fångade mitt intresse, skriva dagbok på läsplattan och suga ut tips om omgivningarna ifrån de andra i soffan. Nu saknades det verkligen en definitiv plan inför kommande dagar och jag valde mellan Perth eller kuststräckan norr om staden, stanna i Fremantle eller att köra söderöver mot den varmt rekommenderade vinregionen runt Margaret River. Det snurrande runt i en våldsam fart i mitt huvud och jag kände mig lite stressad över att inte veta vad som gällde. Beslutet jag tog var att skynda mig i säng så att jag redan tidigt nästa morgon skulle kunna staka ut en vettig plan så att min dyrbara tid på västkusten inte gick till spillo. Hit har jag alltid velat komma och nu ville jag verkligen göra det mesta möjliga av den kommande veckan.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign