Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

13 Augusti
2014-10-26 (19:33)

Fylld av energi var jag uppe och stimmade runt riktigt tidigt på morgonen. Jag hade fått syn på ett broschyrställ under gårdagskvällen på nedanvåningen i det 110 år gamla prisbelönta kulturminneshus där Sundancer Backpackers Resort erbjuder uppehälle åt de budgetresenärer som hittar till hamnstaden Fremantle strax söder om Perth. Nu länsade jag detta ställ på allt som kunde vara av intresse och plöjde sedan materialet i jakt på inspiration. Det enda jag nästan hade bestämt säkert var att jag under veckan skulle ta mig till vinregionen vid Margaret River och om inga andra knäppa idéer kom i vägen tänkte jag nog bege mig dit redan den här dagen. Nu fick jag dock knäppa idéer! I en broschyr fick jag syn på den berömda hängbron "The Tree Top Walk" placerad i The Valley of the Giants. Den hade jag fantiserat om att besöka redan år 2000 men då aldrig riktigt fått kläm på var den var belägen. Nu fick jag klart för mig att den endast befann sig en dagstur i sydvästlig riktning ifrån Fremantle och att missa en sådan höjdpunkt fick ju bara inte komma på tal!

Den hjälpsamme mannen i receptionen fick mig att att tänka i ännu större banor. Han menade att den allra bästa vägen åt sydväst var att korsa landmassan snett nedåt istället för att ta kustvägen i en båge och när jag ändå var på den vägen som slutar i staden Albany borde jag faktiskt köra dit och övernatta där vilket påstods var trevligt. Ett seriöst menat tips skall aldrig förringas och jag kände definitivt vartåt det lutade.

Nu var plötsligt goda råd dyra om jag skulle hinna med dagens späckade schema med tanke på att även en hel del körning väntade. Jag kände mig ganska hungrig och den gratisfrukost som serverades på Sundancer tilltalade inte direkt mig så jag gick bort till ett mysigt café jag sett kvällen innan längre ner i gatan och försåg mig med en kaffe och en god bagel och eftersom jag tagit med kameran var det därefter bara att fortsätta vidare och ta sig an dagens första turistprojekt vilket var en rundvandring i den mysiga staden.

En viss känsla av gerilla-turism infann sig i de tidiga morgontimmarna och snabbt betade jag av kvarter efter kvarter med hus i äldre klassisk australiensisk stil målade i ljusa, ofta gula, färger. Stegen ledde mig till hamnkvarteren och där hittade jag intill det storslagna nybyggda marinmuséet (som tyvärr inte hunnit öppna för dagen) den imponerande samlingen av Welcome Walls som består av 400 paneler med namn på personer, båtar och årtal. Detta är en hyllning till alla de människor som tog sig den långa och äventyrliga sjövägen från andra delar av världen till Australien för att starta ett nytt liv och bygga en ny nation. En betydande andel av dessa emigranter landsteg just här i Fremantle helt ovetande om vilket tufft och utmanande liv som väntade dem. Ytterligare några kvarter av gamla hus och andra spår ifrån emigranterna senare kunde jag väl på sätt och vis känna att min rundvandring kanske varit något stressad. Ändå tyckte jag mig ha hunnit få en ganska bra bild av staden under den halvannan timme som jag strosat runt i en loop genom den mysiga och historiskt betydelsefulla lilla hamnstaden.

Turistinformationen hade inte heller hunnit öppna för dagen och en mycket stor illröd Coca Cola-lastbil förstörde en bild av en kyrka jag tänkt plåta så jag begav mig istället tillbaka till Sundancer. Efter utcheckning och packning av bil körde jag bort till Fremantles mest berömda landmärke som är det gamla fängelset vilket ingår i världsarvet Australian Convict Sites. Fängelset får endast besökas med guidade rundvandringar och en biljett till en sådan inhandlades efter ett samtal med en mycket intressant äldre herre som stolt visade upp en gigantisk nyckelknippa. Det visade sig att denne ordningsman och vakt jobbat som vaktchef på fängelset under större delen av sitt liv och nu hade han det hedersamma uppdraget att ringa i en klocka varje gång en guidad tur skulle starta. Han gjorde klart ordningsreglerna för mig och sedan tilläts jag köpa en biljett till nästa guidade vandring i biljettluckan.

Det var ungefär tre kvart tills rundvandringen skulle börja och för att slippa stå och vänta tillsammans med en skrikig skolklass som skulle på en egen specialchartrad tur begav jag mig tillbaka in mot centrum igen till fots. Kyrkan jag inte kunnat fotografera tidigare på grund av den irriterande rödmålade lastbilen förärades en snabb plåtning. Därefter fortsatte jag till turistinformationen som varit stängd när jag passerade förbi någon timme tidigare. Den hade nu öppnat och jag var på jakt efter någon som kunde verifiera de informationer om körsträckor och riktningar jag fått av receptionisten tidigare på morgonen. Mannen jag hänvisades till inne på turistbyrån älskade att prata. Han lärde mig allt om den gyllene regeln att aldrig köra bil i Western Australia i gryningen eller skymningen eftersom risken att krocka med en känguru då var som allra störst. Han hade själv drabbats nyligen efter att ha brutit mot sin "dusk and dawn-regel" för ett halvår sedan och totalkvaddat bilen i en krock med en studsande känguru och tyckte nu att jag skulle lära av hans misstag. Därtill pratade han sig varm för varenda plats som går att besöka på södra halvklotet och lyckades sälja på mig en så gigantisk och detaljerad bilkarta att myrstackar och fallna trädgrenar i princip var utsatta.

Den trevliga farbrorn hade pratat så mycket att det blev riktigt stressigt att hinna tillbaka till fängelset i tid till när min guidade tur skulle inledas. Skönt nog syntes inte längre ett spår av skolklassen och ungefär samtidigt som jag kom till parkeringsplatsen hörde jag den gamle fångvaktschefen ringa med sin klocka. Jag lade benen på ryggen för att inte förarga den gamle mannen och kunde med andan i halsen ansluta till resten av gänget i turistgruppen. Vi var inte så många vilket gav en viss VIP-känsla och därtill blev det en bra interaktion med den väl pålästa guiden som snitslade oss runt mellan byggnaderna på denna intressanta plats.

Fängelset, som öppnade 1855, byggdes av de förvisade straffångar som själva skulle sitta där och invändigt gav det på många vis vibbar av Alcatraz som besöktes långt mycket tidigare på denna resa. Vi kryssade oss fram mellan raderna med celler, matsal och kök, gårdsplanen där fångarna tillbringade sina utomhusraster och diverse andra platser av intresse. De mest minnesvärda utrymmena var de celler där fångar fått specialtillstånd att måla konstverk på väggarna samt det riktigt läskiga avrättningsrummet där de värsta förbrytarna fått lämna detta jordeliv genom hängning.

Fremantle State Prison var i drift ända fram till 1991 och hyste fram tills dess västra Australiens allra värsta förbrytare. Bland de mest kända kan man exempelvis nämna Brenden Abbott (The Postcard Bandit) som lyckades fly ifrån fängelset i en egentillverkad fångvakts-dress 1989. Huruvida den gamle fångvaktschefen med klockan var i tjänst den dagen vågade jag aldrig fråga honom efter den utmärkta rundvandringen. Inte heller tordes jag be honom att sätta min polare Henke i fängelse men jag fick honom åtminstone att posera med en medhavd inramad bild på honom som jag snart släpat runt på i ett helt år utan att lyckas placera kortet på en lämplig plats. Mycket nöjd ändå med mitt intressanta och lärorika besök i fängelset som är en del av en världsarvslistning i Australien som jag planerade att se mer av under de kommande veckorna begav jag mig tillbaka till bilen på parkeringen.

En receptionist och en turistinformatör hade alltså fått de avslutande orden i mitt vägval för de kommande två dagarna. Jag bestämde mig för att lämna Fremantle här och nu och ta sikte på den pittoreska kuststaden Albany vilket var en sträcka på en bit över 40 mil. För att komma dit skulle jag inte följa kusten utan gena landvägen åt sydost innanför Australiens sydvästra spets för att liksom kapa av denna något bortglömda och isolerade blindtarm av den gigantiska landmassa som man hela tiden glömmer bort att Australien är.

Den första biten jag körde var ut mot flygplatsen i den riktning jag kommit ifrån föregående kväll och med den extremdetaljerade kartans hjälp var det sedan inget större bekymmer att hitta rätt väg även om jag ännu inte riktigt hunnit vänja mig vid den australiensiska förtjusningen över att skylta mot vägnummer istället för ortsnamn. Ganska snart efter Perths flygplats började bebyggelsen glesna och det blev en rätt ödslig tillvaro på en fin landsväg genom skog och över fält. Vid en bensinmack långt bortom civilisationen stannade jag till och köpte typiska bilsnacks i form av sausage rolls vilket kan beskrivas som korv i filodeg och är ett tilltugg som nästan alla rastplatser längs vägarna i landet ståtar med. Bensinmacken hade två papegojor i varsin bur som stod för underhållningen under tiden jag mumsade på korvrullarna och efter en snabb tankning hoppade jag in bakom ratten igen. Timmarna gick, bilen rullade och ifrån radion skvalade för det mesta modern popmusik men det blev också några perioder av tystnad när jag inte kunde få in en endaste radiokanal ute i ödemarken.

Ytterligare något bensinmacksstopp senare dök vägskyltarna med hänvisningar till regionens vingårdar upp allt tätare längs vägen och uppe på ett backkrön fick jag äntligen syn på havet igen. Jag hade lämnat västkusten strax före lunchtid och nu nått sydkusten före skymningen. Albany var inget stort ställe. Jag följde pilarna mot turistinformationen som visade sig vara belägen i ett nybyggt hus nära havet. Kontoret skulle alldeles strax stänga men jag hann få en stadskarta med väghänvisningar till tre hostel och lite annat smått och gott nedkluddat med pilar och streck av en entusiastisk turistinformatör. Det första boendet jag provade lyckan hos visade sig vara fullbokat men eftersom de hade ett samarbete med ett av de andra kunde receptionisten ringa dit och förboka samt avisera min ankomst. Så kom det sig att jag hamnade på Albany''s Bayview YHA beläget ett par minuters gångväg ifrån den lilla stadens mest centrala delar.

Mat och vin hade jag ju tänkt att denna vecka till stor del skulle handla om och jag stegade därför bort till den huvudgata där jag tidigare kommit med bilen och köpte på mig en butelj lokalproducerat rött vin bestående av en trevlig druvblandning i en av alla dessa oändliga mängder med hyggligt välsorterade Bottleshops som Australien har välsignats med. Egentligen hade jag nog hoppas på en typisk mysig australiensisk restaurang med BYO (Bring Your Own, med syftning på drycken) men hittade bara snabbmatshak längs denna gata och det slutade med att jag hamnade på ett av kebabhaken istället. Vinet fick sparas till senare under kvällen.

Tillbaka på Albany''s Bayview YHA började jag prata med en mycket trevlig jämnårig tysk som flyttat in i mitt rum under tiden som jag varit ute och käkat. Det visade sig att han hade pluggat i Australien ungefär fem år tidigare och i samband med detta skickat in en ansökan om australiensiskt medborgarskap. Denna ansökan hade mer eller mindre fallit i glömska men så en dag för ett drygt halvår sedan hade han fått ett mail med en bekräftelse på att hans ansökan gått igenom. Tysken hade därefter i samråd med sin flickvän bestämt sig för att starta ett nytt liv på andra sidan jordklotet och nu var han på plats för att förhandsrekognosera den del av landet som paret identifierat som lämplig att flytta till. Tysken hade en utbildning som gjorde honom lämpad för jobb som parkvakt och sydvästra Australien fullkomligen vimlar av naturparker. Dessutom menade han att det borde vara mindre konkurrens om dessa jobb i denna glest befolkade och mycket lugna del av nationen och med sig hade han nu en lista på ett tiotal naturparker och fem tätorter som han ville kika närmare på.

Lustigt nog hade tysken fått samma idé som jag när det gällde att smaka av ett lokalproducerat vin som en metod för att lära känna regionen. Vi slog oss ned i köket med varsin flaska rödvin efter en halvtimmes jakt på glas som visade sig vara en bristvara på detta annars så mysiga och rofyllda hostel med en skön marin känsla och få gäster vilket gjorde vistelsen väldigt familjär. Jag fick naturligtvis också prata av mig en hel del om mina äventyr och under timmarna som följde blandade sig även några av de andra gästerna i diskussionerna. Det blev till en mycket trevlig och väldigt social kväll som jag rankade mycket högt. Om jag haft mer tid till mina äventyr i Western Australia skulle jag förmodligen slagit följe med tysken i några dagar och utforskat naturparker i området men jag kände helt enkelt inte att den tiden tyvärr inte fanns. Då de sista dropparna skakats ur min butelj var jag rätt lullig och definitivt redo för våningssängen i trä i rummet en bit bort i korridoren. Ännu en bra dag var till ända och jag älskade verkligen kontrasterna i det jag nu upplevde. Lastbilsflak i Östtimor, ett gammalt fängelse i Australien, naturparksbesök i världsklass, en maffig uppstartad roadtrip, spännande möten och hög speed. Avslutningen på drömresan tycktes definitivt inte bli något att skämmas över.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign