Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

15 Augusti
2014-11-08 (10:03)

I gatlyktornas sken med ungefär en timme kvar av den annars alldeles mörka australiensiska natten lämnade jag Margaret River bakom mig. När den nya dagen grydde skulle jag redan vara långt norr om detta omsusade vindistrikt där jag egentligen hade tänkt spendera ett par dagar men bara blev kvar i ett fåtal timmar eftersom en ny galen besatthet tagit besittning i min kropp. Det blir lätt så när jag snöar in på något. Saker som möjligen är genomförbara teoretiskt men som inte är särskilt realistiska måste verkställas och det finns något maniskt i det hela som samtidigt är förskräckligt och förtjusande. Jag har lärt mig att leva med detta förhållningssätt till nypåkomna passioner men för en utomstående måste det inte så sällan te sig märkligt. Hur kan en påstått mentalt frisk människa efter två långa kördagar få för sig att han ska ut på ytterligare tre extrema vägmarathon i rad av en så simpel anledning som att han vill bocka av två världsarv till samlingen? Frågan får stå obesvarad.

Av alla galna kördagar skulle detta bli den värsta. Ifrån Margaret River till den lilla byn Denham som var dagens slutmål är körsträckan 110 mil och körtiden beräknas till ungefär 13 timmar förutsatt att man lyckas ta närmaste vägen. Allt annat än att börja väldigt tidigt vore således ett direkt självmord och att det inte är något problem med självdisciplinen när någon av mina passioner kallar på mig visste jag sedan tidigare. Därför satt jag nu där i den tidiga morgontimmen i bilen och körde en bit under hastighetsbegränsningen. Detta på grund av min nyvunna respekt för möten med kängurus i gryningen efter det faktiska mötet längs vägen med dessa skuttande varelser under gårdagen.

Någon känguru såg jag dock aldrig till och efterhand som dagen blev ljusare och vägarna blev bättre och bredare ju närmare jag kom Perth desto snabbare körde jag. Fram till Perth då. Sedan var det mer eller mindre tvärstopp efter det att jag passerat Fremantle där mina äventyr i Western Australia inletts någon dag tidigare. Morgonens första fyra timmars körning hade gått helt smärtfritt men att kryssa sig igenom delstatens huvudstad tog uppåt två timmar. Australiens miljonstäder har en tendens att svälla något alldeles enormt i omfång eftersom australiensarna ser det som en mänsklig rättighet att bo i en enplansvilla med trädgård. Inga bostäder byggs på höjden och därmed blir städerna gigantiskt stora till ytan. Några smarta ringvägar ser man inte heller röken av utan vid passage igenom dessa kuststäder är det bara till att kasta sig in i smeten mot skyskraporna i centrum och sedan försöka köra mot ett vägnummer som kan ta en ut på andra sidan.

Till sist började det äntligen glesna något mellan husen i samband med att jag nådde Swan Valley vilket är en vinregion med ungefär 40 gårdar som också är berömd för ett fantastiskt utbud av lokalproducerad mat. Därefter tog ödemarken vid. Spikraka evighetslånga vägar genom ett intetsägande landskap och ytterst begränsad trafik var en rejäl kontrast jämfört med storstadstrafiken inne i Perth alldeles nyss men jag klagade inte. Det fanns förlorad tid att köra ikapp. Ibland kom man ifatt ett av Australiens berömda road trains vilket är de verkliga slagskepp till lastbilar som står för en stor del av landets transporter. Dessa får inte köra inne i städerna men här ute är de vägens kungar. I Western Australia får de som mest ha dubbla släp med sammanlagt sjutton däckpar och en total längd av 53,5 meter. Tack vare de spikraka vägarna och det platta landskapet har man dock väldigt fin sikt och omkörningar av dessa monster är sällan något problem.

På kartan finns något som ser ut som små orter utsatta med ungefär 10 mils mellanrum sinsemellan. I själva verket är det dock bensinstationer med enklare bespisning och i vissa fall har små samhällen byggts upp runt dessa. Jag provade att stanna till vid ett sådant med namnet Eneabba framåt lunchtid eftersom magen kurrade och det var dags för lite bensinpåfyllning. Det hela kom att bli till ett stycke kulturupplevelse.

Själva tankningen var inte särskilt spännande men när det var dags för maten efteråt gjorde jag ett besök i trähuset intill. Helt uppenbart fyllde denna byggnad alla former av funktioner ifrån bygdegård till pub för en yta på kartan säkert lika stor som Skåne. Alla tidningsartiklar som någonsin kan ha publicerats om Eneabba satt uppklistrade på väggarna, pubstolarna var väl insuttna och det luktade gammal intorkad öl ifrån golvets träplankor. Kvinnan bakom disken dök upp efter att jag ringt på en klocka. Hon berättade att det inte gick att beställa någon av rätterna i menyn eftersom nästan alla råvaror var slut och det var oklart när nästa leverans skulle komma. Efter en stunds funderande uppfann hon rätten kycklingburgare med någon sorts friterad potatis. Jag slog till! Priset var dock oklart. Det meddelades att jag kunde lämna ett belopp som kändes rimligt på mitt bord efter maten och så snart jag serverats försvann kvinnan spårlöst till vad hon varit upptagen med innan jag dök upp. Vad kan man egentligen vara upptagen med på en plats som denna där ingenting händer?

Färden norrut gick vidare genom ödebygden under eftermiddagen. På flera timmar hade jag egentligen bara passerat en riktig ort döpt till Dongara och därför blev det nästan en chock när jag nådde Geraldton med runt 30 000 invånare mitt ute i ingenstans. Varför skulle man någonsin vilja bosätta sig i en så isolerad småstad? Jag kan förstå folk som söker sig till landet men det här? Norr om Geraldton fanns den lilla spökbyn Northampton där jag inte såg en människa i rörelse. Härifrån återstod ytterligare ungefär 40 mils körning till Denham. Kartan gav mig tre bensinmackar och absolut ingenting annat på en sträcka motsvarande Malmö till Linköping. Inte helt inspirerande efter att man redan plöjt 70 mil i bilen tidigare under dagen.

Den här sträckan blev verkligen en riktig prövning. Solen stod lågt och jag var tvungen att plocka fram mina fejk-Oakley som inte använts för att skydda ögonen mot solljuset sedan kajakpaddlingen på Tonga. De små buskagen i den torra ödemarken kastade långa förvirrande skuggor ut på vägen och jag var rädd för att köra på djur som gömde sig i skuggorna vilket många andra trafikanter tycktes ha gjort före mig. Det vimlade nämligen av asätande fåglar som kalasade på stora och små döda kroppar på vägen. De lyfte ifrån sina festmåltider på asfalten med irriterad blick när jag susade förbi och ville naturligtvis att jag skulle hjälpa dem med att fixa mer middagsmat.

Efter ytterligare en tankning svängde jag av ifrån huvudvägen norrut och tog sikte mot kusten. Det återstod då lite drygt tio mil och solen skulle strax gå ner. Jag insåg att jag inte skulle hinna fram till Denham före solnedgången och borde kanske stannat någonstans för att beskåda densamma vilket jag såg människor i andra parkerade bilar göra men var lite orolig för att komma fram så sent att det skulle bli svårt att hitta ett prisvärt boende. En skylt förkunnade att jag körde in i det världsarvsklassade Shark Bay men turistandet skulle helt enkelt få vänta till morgondagen.

Väl framme i Denham sökte jag först runt lite på måfå i mörkret efter det prisvärda hostel jag läst skulle finnas där. Detta sökande var dock dödfött och jag gav snart upp, parkerade och gick in på en restaurang och fick vägbeskrivningen. Mitt tänkta boende var döpt till Bay Lodge och receptionen var inte bemannad men ett par tryck på en ringklocka senare dök en kvinna upp som kunde assistera mig. Hon kunde erbjuda sängplats men det fanns endast en rumsstorlek så jag kunde inte köra min nypåkomna taktik för att få ett eget rum utan fick dela ett fyrabäddsrum med två andra gäster. Vårt rum delade i sin tur ett litet köks- och uppehållsrum med ett annat fyrabäddsrum som var fyllt med gäster. Jag gillade boendet direkt som gav en familjär vandrarhemskänsla och kunde så snart jag bläddrat lite i mina broschyrer om Shark Bay och lagt upp en plan för morgondagen börja fundera på kvällsmaten.

Kosten blir som sagt lätt bristfällig när man är ute på en roadtrip med långa körsträckor. På gångavstånd fanns endast ett öppet matställe i form av en pizzeria som höll på att stängas ner för kvällen när jag hittade dit. Pizzabagaren hade ingen lust att plocka fram råvarorna och slå på sin ugn igen men efter en stunds övertalning fick jag honom åtminstone till att värma på ett vitlöksbröd. Det fick bli min enkla kvällsmat.

Tröttheten gjorde sig sedan påmind och jag orkade inte socialisera med de andra gästerna som hade trivsamt samkväm och drack vin i uppehållsrummet. Istället lade jag mig på sängen och skrev dagbok en stund. Det fanns inget wifi tillgängligt och bokstäverna dansade snart runt på läsplattans skärm vilket fick mig att avbryta skrivförsöken. Morgondagen krävde nya friska krafter. Jag hade ett världsarv att utforska följt av en lång körning till ännu ett världsarv. Detta var utan tvekan i mastigaste laget men här gällde det att bita ihop och spurta snyggt. Vila kan jag göra resten av livet.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign