Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-11-21 (18:26)
Delfinerna vid Monkey Mia tillhör västra Australiens mest berömda turistattraktioner. Monkey Mia är beläget i världsarvslistade Shark Bay och bara ett par mil ifrån Denham där jag tillbringat natten. Inget kunde vara mer givet än att min vistelse i detta världsarvslistade område skulle innefatta ett besök vid Monkey Mia under delfinmatningen och för att inte riskera att missa denna happening valde jag att ta sikte på den resort dit delfinerna kommer för att bli bjudna på fisk till frukost under alla årets dagar redan tidigt på morgonen. Jag och en asiatisk familj i bil fick en utskällning på parkeringsplatsen av en egensinnig kvinna med ansvar för att ta betalt av externa gäster. Hon hade faktiskt inte varit på sin plats i biljettkuren intill parkeringen på utsatt öppningstid och eftersom det inte fanns några bommar hade asiaterna gjort som jag och kört in på parkeringen utan att betala. Efter utskällningen och att jag gjort mig skuldfri blev det dock betydligt trevligare även om väntetiden innan denna happening gick igång var lite trevande.
Jag stod på en terass tillsammans med barnfamiljer och pensionärer innan vi fick gå ner till stranden där jag fick en bra plats för att följa skådespelet ledsagad av en kunnig speakerröst i uppmonterade högtalare. Spänningen steg i gruppen. I 40 år har denna flock med ett noga kartlagt familjeträd där alla delfiner tilldelats namn kommit till samma plats om morgnarna för att matas med småfisk. Det är inte riktigt alltid delfinerna dyker upp men plötsligt var de bara där även denna morgon! Några utvalda i publiken fick gå ut i havet och hjälpa till med den strikt kontrollerade matningen som inte på något sätt får inverka på särskilt de unga delfinernas förmåga att även lära sig skaffa mat på egen hand. Vi som inte hjälpte till med matningen fokuserade på att låta kamerorna smattra och snart fick delfinerna också konkurrens om uppmärksamheten av en exhibitionistisk stor pelikan som kom inflygande mot stranden och ställde sig och poserade vid strandkanten.
Efter detta turistjippo skyndade jag mig bort till bilen för att komma ut ifrån parkeringsplatsen först. Jag körde tillbaka till Denham där jag checkade ut ifrån mitt hostel och sedan fortsatte jag att utforska den världsarvslistade halvön jag befann mig på i bil. Det första stället jag stannade vid efter utcheckningen kallas Eagle Bluff och får sägas vara en kombinerad utsiktramp och vandringsled uppe på en klippkant över en del av bukten. Vissa dagar påstås man kunna se allt ifrån sköldpaddor till stingrockor, mantor och hajar i havet ifrån den svindlande höjden men denna dag såg varken jag eller det äldre italienska paret, som var de enda andra människorna på plats samtidigt, någonting annat än vatten, sten, vågor och ett stort stycke kustremsa.
Nästa stopp var coolt. Platsen var en strand döpt till Shell Beach av den enkla orsaken ett hela den enorma vidsträckta stranden består av jättesmå söta snäckskal istället för finkornig sand. Den fantastiska och annorlunda stranden övergår dessutom i ett kristallklart vatten som växlar i intensiva blå och gröna färger. Jag har aldrig sett och upplevt något liknande!
Mitt sista stopp i Shark Bay var vid Hamelin Pool. På denna plats alldeles intill den gamla telegrafstationen har man byggt bryggor ut i vattnet så att vetenskapsmän och turister ifrån hela världen skall kunna betrakta de levande stromatoliterna precis under vattenytan. Stromatoliterna tillhör de äldsta spåren av liv på vår planet och fossiler ifrån dem har daterats till osannolika 3000 miljoner år tillbaka i tiden. De består huvudsakligen av cyanobakterier och uppträder som en sorts mattor i växelvisa skikt. Det finns en gräns för hur länge jag har tålamod till att stirra ner i vatten på gammal mossa och ganska snart var jag tillbaka bakom ratten i bilen igen. Visst fanns det en hel del mer att se och upptäcka i området men tiden började rinna ifrån mig och de viktigaste platserna var trots allt avklarade här. Dessutom hade jag ytterligare ett världsarv att utforska till nästa dag och för att vansinnesupplägget skulle kunna bli verklighet behövde jag tillbringa ytterligare ett antal timmar i bil och bege mig norröver.
Jag styrde ut ifrån Shark Bay och fortsatte norrut. På vägen ut tillbaka mot den huvudled som löper längs hela västkusten satte jag hjärtat i halsgropen då en emu, vars hals sträckte sig högre än bilens tak, stod i ett skuggigt parti mindre än en meter ifrån vägkanten. Två olycksaliga steg ifrån djuret ut på vägen och en riktigt allvarlig olycka skulle ha varit ett faktum eftersom jag kom i hög fart. Pulsen gick på högvarv en stund och jag sänkte hastigheten en aning under de sista milen tillbaka ut på huvudvägen.
Området jag nu körde igenom fick mig att tänka på den amerikanska prärien så som man upplever den på film. Jag kunde nästan se framför mig hur cowboys, indianer eller Lucky Luke red på en häst över vidderna som passerades och vid något tillfälle körde jag upp på en platå som markerats som foto- och utsiktsplats för att se ut över vidderna. Så småningom kom jag fram till staden Carnarvon som tycktes hållas vid liv via konstgjorda bevattningssystem. Jag tog sikte på turistbyrån för att få prata lite med folk, bryta tristessen i bilen och samtidigt informera mig om måldestinationen men det visade sig att jag var för sent ute. Eftersom det var lördag hade nämligen byrån stängt redan vid lunchtid och jag tvingades köra vidare med oförrättat ärende.
Precis som på förra etappen låg bensinstationerna utslängda i ödebygden utmed vägkanten med ungefär tio mils mellanrum sinsemellan och det var istället vid ett sådant stopp jag kunde få en bekräftelse på att det jag tyckte ha läst mig till faktiskt stämde vilket skulle spara en timmes körning enkel väg och lika mycket nästa dag. Målet för dagen var nämligen den världsarvslistade kustremsan Ningaloo vars korallrev med samma namn är det stora dragplåstret. Denna kuststräcka är ganska lång och man behövde inte bege sig till dess huvudort Exmouth uppe i norr för att ha en bra bas att utgå ifrån. Istället skulle jag kunna köra till Coral Bay precis som jag tyckte mig ha listat ut eftersom även denna ort har budgetboenden samt olika former av organiserade turer ut till revet. Därmed skulle dagens körsträcka landa vid ungefär 60 mil vilket kändes som en riktig liten munsbit i sammanhanget jämfört med exempelvis nästan det dubbla som avverkats föregående dag.
Bayview Coral Bay Backpackers var nästan den första byggnaden man kom fram till i den lilla idylliska orten vid kusten som byggts upp runt turismen till det intilliggande revet. Det var inga problem att få rum utan bokning och det blev dessutom bingo när jag pekade ut ett rum med fyra sängar istället för tio som kostade drygt tjugo spänn extra. Ingen annan gäst hade unnat sig den lyxen och jag fick åter bo själv till vrakpris.
En rekognisceringsrunda med bilen gav mig de svar jag behövde inför morgondagen. Ifrån en utsiktsplats fick jag en god bild av stranden och revet. Min plan var att hyra en kajak nästa morgon och paddla ut till korallerna men det var kanske tur att kajakuthyraren vid stranden hunnit stänga sin shop för dagen för när jag sedan kom in i Coral Bays dykshop och började diskutera de olika möjligheterna att utforska revet berättade killen bakom disken att jag vid bra väder skulle kunna hantera allting själv ifrån stranden utan hjälpmedel. De överprisade snorklingsturerna med glasbottenbåt var inte heller någonting för mig - självklart övertalades jag till att utforska Ningaloo the hardcore way via snorkling med utgångspunkt ifrån strandkanten. Jag tackade glatt för tipsen som inte gav honom en krona i försäljning och kände hur det började kurra i magen av hunger.
Precis bredvid dykshopen låg ett bageri som lockade med ljuvliga dofter. Efter all bilkörning var matlagning det absolut sista jag hade lust att sysselsätta mig med och till min stora glädje sålde bageriet inte enbart bröd utan jag kunde även peka ut smaskiga pajbitar över disk som dög alldeles ypperligt som kvällsmat. Jag tog med mig påsen med godsakerna till Bayview Coral Bay Backpackers och satte mig och prasslade med den välfyllda bageripåsen och mumsade i uppehållsrummet vilket fick rummets övriga gäster att kasta avundsjuka blickar åt mitt håll och ångra sina val av budgetpasta och soppa på burk.
Det hade inte funnits tillgång till wifi under gårdagskvällen och situationen var likadan på detta ställe som dock istället erbjöd ett datorrum med myntinkast som kunde ge mig kontakt med omvärlden. Jag satte mig vid en sådan och fick tag i Matilda på chatten vilket kom att visa sig var ett drag som förändrade min världsbild. Ända sedan mina första veckor på Fiji hade kontakterna oss emellan mer varit av karaktären pliktskyldig än kärleksfylld och jag hade inte haft svårt att förstå hennes avvaktande hållning. Hon hade väntat länge på mig nu, riktigt länge. Vad skulle egentligen finnas kvar av kemin oss emellan när jag kom hem och fanns det en framtid för oss som en enhet?
För första gången på riktigt länge märktes dock en helt ny ton i vår kommunikation. Det var tydligt att hon under de sista dygnen varit riktigt orolig för all min bilkörning och att incidenten med hoppande kängurus intill vägkanten ett par dagar tidigare gjort intryck på henne. Det var den gamla Matilda som var tillbaka igen på den andra sidan skärmen och det gjorde mig alldeles varm och förhoppningsfull inombords. Kanske fanns det ändå ganska mycket mer att komma hem till än bara det gamla vanliga? Jag hade inte vågat hoppas på den saken på väldigt länge men den varma känslan som nu spred sig i kroppen tydde på någonting annat. Det var inte länge tills jag skulle få veta, bara lite världarvsturistande till, en massa ytterligare mil i bil, lite nostalgi i Sydney och en lång flygresa hem till Sverige. Sedan skulle jag få svaren. Det fanns inget annat än Matilda som snurrade runt i mitt huvud när jag nöjd gick till sängs den kvällen i ett rum utan andra gäster.
<- Tillbaka
