Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-11-30 (19:11)
Det hör till undantagen att jag ställer alarm men till denna morgon, efter resans allra sista natt på hostel, vågade jag inget annat eftersom jag behövde komma upp ur sängen minst en timme innan solen gick upp. Jag hade fått en uppgift om att det var ungefär en halvtimmes körning från Cervantes till stenformationerna The Pinnacles i Nambung National Park som trots sitt avsides läge drar drygt en kvarts miljon besökare varje år. Allra helst skall denna plats besökas i gryningen eller i skymningen om upplevelsen ska maximeras och det var alltså därför jag hoppade in i bilen och begav mig mot naturparken innan solen gått upp.
Biljettluckan när man skulle köra in i naturparken var obemannad och jag var sannolikt den allra första turisten för dagen på plats. Enligt uppspikade kartor gick det att ta sig runt i parken med bil i en loop och jag följde hjulspåren på en grusväg som mycket snart blev till tillplattad sand där man snirklade sig fram i ett ökenlandskap fyllt av smala höga stenar som pekade upp mot skyn. Det var fortfarande så mörkt att jag körde med helljus för att inte braka rakt in i någon av dessa kalkstenar som bildats av snäckskal under en tid då denna öken stod under vatten. Jag blev snabbt nyfiken och ville se stenarna på ännu närmare håll och parkerade därför bilen och började traska runt i sanden mellan stenarna. I samband med detta passerades jag faktiskt av morgonens enda andra fordon samtidigt som solen började gå upp.
För att få en bättre överblick över detta märkliga område tog jag trätrapporna upp till en utsiktsplats där man fick en bra överblick över omgivningarna. Uppe från kullens topp kunde man se hur sanddynerna sträckte sig åt alla håll och överallt fanns dessa smala stenar som på avstånd reste sig likt smala tändstickor upp mot skyn. Himlen och stenarna ändrade ständigt färg i takt med att solen gick upp och känslan var att jag snarare befann mig på en av Jupiters eller Saturnus månar än någonstans på vår planet.
Jag tog mig ner till sanddynerna och stenarna igen och fotograferade som om jag vore besatt. Färgerna ändrade sig hela tiden när solen tog sig upp över horisontens kant och det eldfärgade klotet fortsatte upp på en allt blåare himmel. Fantasylandskapet var naturligtvis helt i min smak och jag bara älskar att vara alldeles själv på sådana här spännande platser som kittlar fantasin på de mest märkliga vis. Som avslutning tog jag med mig det inramade foto på polaren Henke hemifrån som jag inte lyckats lämna kvar för gott på fängelset i Fremantle och placerade ut honom till sitt öde bland stenarna i öknen. Avlämningsplatsen förevigades på bild och jag kunde därmed känna mig färdig med denna sevärdhet.
Biljettluckan var fortfarande obemannad då jag lämnade naturparken och körde tillbaka till Cervantes där det blev ett stopp på bensinmacken för frukostinköp. Jag fick lite sällskap vid frukostbordet på Cervantes Lodge & Pinnacles Desert Backpackers där en tvåbarnsfamilj imponerat lyssnade till mina berättelser om morgonens eskapader i naturparken. Därefter checkade jag ut och satte mig i bilen för att beta av roadtripens allra sista körsträcka söderut, mot Perth.
Etappens enda stopp gjordes vid en liten ort placerad ut mot havet. Där dumpades mina trekkingskor i en soptunna under närmast ceremoniella former. Dessa eviga följeslagare som inhandlats i Costa Rica för ett äventyr i den magiska molnskogen och som sedan betat av Inkaleden, vandringsleder i Argentina, fått mig bötfälld på Nya Zeeland och följt med när jag gick vilse i skogen på Tonga. Nu var vår gemensamma resa över och här i tunnan skulle de få vila i frid. Uppe i Darwin hade jag även slängt de rutiga shortsen som inhandlats i Las Vegas och på slutet varit så slitna och äckliga att de nästan kunde stå givakt själva. Packningen blev lättare och lättare inför hemresan men jag kan omöjligen låta bli att bli högtidlig och fånigt nostalgisk vid dessa avsked.
Den mindre parallella vägen till huvudvägen som jag följde bjöd på allt större förstäder ju närmare Perth jag kom. Ödebygdens tid var förbi och innan jag visste ordet av var jag mitt inne bland finanskvarterens skyskrapor där jag efter en stunds sökande fann ett parkeringshus som skulle få duga för dagen. Det första jag gjorde i Perth var att söka upp ett Internetcafé för att jaga fatt på Matilda. Sist vi hördes av hade tonläget oss emellan förvandlats till nykärt igen och nu var jag naturligtvis spänd på om detta höll i sig. Så var det! Det slog nästan gnistor på skärmen! Om en vecka skulle jag landa i Sverige igen och dagen efter hade jag en tågbiljett bokad till drömresans prinsessa i Karlstad. Plötsligt var det, som länge varit oceaner av tid tills vi skulle ses, inte mer än en ynklig dryg vecka tills vi skulle återförenas.
Vad tar man sig då för i Perth om man har en dag över? Jag kände mig tämligen rådvill och vädret var inte heller det bästa med kraftiga vindbyar och korta intensiva regnskurar. Min vana trogen var jag klädd i t-shirt och shorts vilket kanske inte var helt lämpligt så här långt söderut i slutet av den australiensiska vintern. En tanke var att spana in någon spännande utställning inomhus och på turistbyrån rekommenderades jag en turnerande specialutställning om skatter ifrån Afghanistan men när jag väl tagit mig till Western Australian Museum visade det sig att inträdet gick på en bit över hundralappen och så här i slutet av resan kände jag viss ångest över alla budgetöverträdelser och ångrade mig.
På stadskartan jag fått på turistbyrån hade jag noterat att man märkt ut ett svenskt bageri med namnet Miss Maud och nu inledde jag istället en jakt på detta. Jag fick gå flera varv runt kvarteren innan jag hittade det lilla fiket som blev till en stor besvikelse inne på ett köpcentra. Även om de skyltade med sin "svenskhet" fanns det ingenting i sortimentsutbudet som kändes det minsta svenskt. Detta kan man exempelvis jämföra med The Scandinavian Bakery i Vientiane (huvudstaden i Laos) där bland annat de klassiska "sju sorters kakor" går att köpa över disk. I en broschyr på caféet kunde jag läsa mig till att Miss Maud som startats 1971 var en kedja som dessutom drev ett svenskt hotell bara några kvarter bort så efter en snabblunch på en foodcourt intill provade jag även denna adress. I anslutning till det påstått svenska hotellet fanns ännu ett fik med samma utbud som på det föregående stället. Uppe på glasdisken fanns dock en korg med Daim och jag köpte med mig några chokladkakor tänkta att användas som en present i Sydney.
I brist på vettig sysselsättning började jag skugga en guidad turistgrupp och tjuvlyssnade lite på vad guiden hade att berätta om Perth. Detta ledde mig ner till till marinan vilket brukar vara ett säkert drag på dessa breddgrader om man söker efter en mysig miljö. Tyvärr var den öppna blåsiga platsen förvandlad till en gigantisk byggarbetsplats och stället kommer efter dessa ombyggnationer säkert vara häftigt men just för stunden imponerade det inte alls. Så kände jag också generellt beträffande Perth. Genom åren har jag hört så mycket positivt om staden men efter merparten av en heldag på plats hade jag inte alls lyckats upptäcka den charm det brukar pratas om. Det coola med miljonstaden Perth är stadens isolerade läge långt ifrån alla andra platser i Australien där saker och ting händer men i övrigt var jag inte särskilt imponerad. Det hade tidigare stressat mig att jag kapat bort ett par dagar i staden när min roadtrip växte till ett jätteprojekt men nu var jag nästan tacksam eftersom jag inte kunde begripa vad jag skulle hittat på där om jag haft mer tid.
Med viss möda lyckades jag återlokalisera min bil i det stora garaget där jag parkerat den för dagen och begav mig österut mot ett väntande flyg. På vägen ut till flygplatsen tankade jag upp bilen precis innan ett extremt hällregn bröt ut. Även om jag lyckades hitta en tom parkeringsficka endast ett tjugotal meter ifrån biluthyrningsfirmans bås hann jag bli alldeles genomblöt när jag lastade ut mina ägodelar ifrån min käre vän som tuffat runt ohyggligt många mil med mig i Western Australia. På sex dagar hade jag hunnit med drygt 400 mils solokörning (som att köra från Malmö till Uppsala varje dag) och ändå prickat in en hel del turistande. Har man mindre än en vecka på sig i denna landsända och ändå vill se det viktigaste är allt annat än ett par inrikesflyg komplett vansinne men jag lyckades faktiskt ta den idiotiska monster-rutten i land till priset av en sargad rygg. Fremantle, Albany, Valley of the Giants, Margaret River, Shark Bay, Ningaloo Reef, The Pinnacles i soluppgången och avslutningsvis Perth - det var verkligen häftiga dagar trots de enorma körsträckorna!
Det tycktes aldrig sluta droppa vatten ifrån mina kläder och stora vattenpölar bildades på golvet inne i uthyrningsbåset där jag hamnade i en dispyt med den kvinnliga uthyraren som påstod att jag skulle betala för en extra dag och menade att jag var en timme sen. Just detta bara vägrade jag. När bilen hämtades ut på flygplatsen hade jag specifikt frågat om det spelade någon roll när på kvällen jag lämnade tillbaka bilen och det hade då sagts vara oväsentligt. Eftersom det fortfarande hällregnade ute och det var gott om tid tills flyget skulle lyfta kunde jag lika gärna stå kvar och tjafsa tills jag fick rätt vilket jag också fick till sist. Nöjd med att inte ha vikit ner mig och dessutom samtidigt ha parerat regnet som faktiskt hann upphöra under den heta debatten släpade jag med min packning bort till terminalen.
Sista inrikesflygningen i Australien skulle även den göras med Quantas och siktet var inställt på att ta nattflyget till Sydney för att spara in en natts boende och försöka kräma ut så mycket dagtidsvistelse som möjligt i landet down under så här under resans slutspurt. Incheckningen gick smidigt och efter säkerhetskontrollen kom jag in på flygplatsens trådlösa nät där min Matilda mötte upp i chatten. Jag tappade såklart både bort tid och rum uppspelt som jag var över den nytända gnistan oss emellan som nästan gick att ta på. Det var inte förrän Matilda undrade om jag inte skulle boarda snart som jag insåg hur nära jag var att missa flyget som skulle gå om drygt tio minuter. Med andan i halsen kom jag ombord på planet samtidigt som flygvärdinnorna började köra säkerhetsgenomgången. En minut senare och jag skulle ha missat planet och dessutom skulle då min hemresebiljett till Sverige blivit ogiltig eftersom Round The World-biljetter har villkoret att alla efterföljande flighter ogiltigförklaras om man missar ett delsteg.
En något skärrad Rickard sjönk ner i sätet och andades ut samtidigt som planet lyfte mot Sydney. Jag var på väg till mina drömmars stad, platsen där allting en gång började år 2000 och staden där cirkeln nu skulle slutas och drömprojektet avslutas. Det går att bli uppspelt över betydligt mindre än så och nu när framtiden hemma i Sverige åter kändes spännande och lovande kunde jag även se fram emot livet efter detta. Inte undra på att jag somnade med världens fånigaste leende på läpparna samtidigt som jag i ett flygplans hastighet närmade mig platsen både för början och slutet på denna fantastiska dröm. Livet lekte och redan när jag vaknade skulle jag få återse mitt Sydney ovanifrån. Det blir nog inte större än så?
<- Tillbaka
