Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-12-02 (20:38)
Få upplevelser, om någon, har orsakat mer pirr i min mage och kraftigare ståpäls än livets första inflygning över Sydney. Det har hunnit gå mer än 14 år sedan den stunden men jag kan fortfarande känna hur hela jag fylls av välbehag bara jag tänker på hur väldig och mäktig staden nedanför mig som aldrig tycktes ta slut då kändes. Jag brukar tänka att mitt vuxna liv inleddes i det ögonblicket med all den förväntan som låg inbakad i drömmen om att uppleva ett Sommar OS på plats, klara sig på egen hand på andra sidan jorden och att kunna skicka ett vykort hem till farmor ifrån Australien vilket jag lovat redan som riktigt liten. Ingen tvekan om saken; Australien hade verkligen varit den stora drömmen hela tiden sedan jag blott en tvärhand hög började intressera mig för världskartan som hängde på väggen bredvid köksbordet i farmors och farfars kök. Att jag dessutom skulle kunna lyckas kombinera den äventyrliga resan med OS och utlandsstudier i en av världens coolaste städer var den gången så stort att det inte riktigt gick att ta in.
Resan som sådan kom också att få stora konsekvenser i mitt nu vuxna liv. Jag och flickvännen jag hade med mig "down under" hade varit tillsammans under hela studietiden och det var här vi började glida isär även om vi inte märkte det förrän några år senare. Jag blev under det magiska halvåret helt såld på att följa stora idrottsevenemang på plats och på att backpacka vilket därefter satt tonen för vad jag spenderar alla mina surt förvärvade slantar på efter att räkningarna betalats. Dessutom förbättrades min engelska markant ifrån att ha varit tämligen bedrövlig och det har jag haft enorm nytta av både i karriären och privat. Allt det här och mycket mer än så kom över mig igen förra gången jag flög in till Sydney för att växla plan och resa vidare mot Nya Zeeland för några år sedan. Det visade sig vara omöjligt den gången att helt hålla tillbaka tårarna och det förväntades bli minst lika känslofyllt nu eftersom jag dessutom planerade stanna i några dagar och återuppleva gamla minnen på brottsplatsen där allting en gång började. Det fanns ingen slump i att staden där allting en gång började skulle få bli platsen där denna stora dröm skulle få sitt avslut. Jag gillar att knyta ihop säckar, sluta cirklar och avsluta stort och pampigt. Välregisserat värre således!
Sydney är både stort och coolt enligt mina referensramar. Det tyckte jag år 2000 och det kunde jag konstatera gällde även 2014 ifrån min position ovanför staden. Den svarta nattens täcke låg fortfarande utrullat över hus och gator men en jätte likt Sydney sover aldrig och lampornas sken spred den där riktiga metropolis-känslan som får en att förundras över vad vi människor kan skapa. Visst rann det någon tår nedför kinden den här gången också och när morgonljuset, som började vinna mark strax före soluppgången, avslöjade Operahuset snett nedanför mig började gamla minnen spelas upp på parad. Tänk vad jag längtat hit igen utan att tänka så mycket på saken!
Min plan i Sydney var att bo hos kusinen Peter som träffat kärleken i form av australiensiskan Rachel, flyttat hit och nu bott här i ganska många år. Eftersom vi stämt möte på Peters arbetsplats mitt inne i city och jag inte riktigt visste vilken tid han kom till jobbet på morgonen dröjde jag mig kvar i någon timme på Sydneys flygplats som erbjöd gratis nätverk. Jag kunde då bland annat rapportera till Matilda att hon räddat min ankomst hit genom att påminna om boardingen i Perth i absolut sista stund och att jag därför även skulle få åka hem på inköpt biljett. Det gillades, hon tyckte sig ha väntat länge nog på mig vid det här laget och det var svårt att säga emot.
Infrastrukturen i Sydney byggdes ut inför de Olympiska Spelen och tack vare detta finns det en Metro som är mycket smidig att ta direkt från flygplatsen in till stadskärnan. Ifrån den hållplats där jag hoppade av var det bara några kvarter att gå till Peters jobb och jag hittade rätt direkt. I receptionen tittade personalen på mig med stora ögon. Förmodligen såg de framför sig en slusk med slitna och kanske något smutsiga kläder som bar på ett jättelik ryggsäck. Kavaj och portfölj hade liksom varit mer rätt i denna miljö. Under tiden jag väntade på Peter gömde jag mig i ett kapprum för att inte skämma ut honom inför kollegorna på jobbet. Det blev ett glatt återseende. Peter hade anlagt ett riktigt rejält skägg vilket jag imponerades av under tiden som han plockade fram husnyckel, printade kartor och instruerade kring bussförbindelser.
Peter och Rachel bor i den lilla stadsdelen Forest Lodge som ligger på en knapp halvtimmes färd med stadsbuss ifrån stadens absoluta centrum. Jag höll ganska noga koll på var jag befann mig under bussresan och lyckades hoppa av på rätt hållplats och ta mig fram till huset som de delar med tre andra hyresgäster. Knappt hade jag hunnit sätta nyckeln i låset innan verkligheten kom ifatt mig. Efter att ha turistat på speed och avverkat enorma körsträckor i bil följt av ett nattflyg med tillhörande dålig sömn är det inte konstigt om bristen på vila gör sig påmind förr eller senare och jag föll ihop nästan livlös på sängen och sov bort merparten av dagen. Sydney skulle helt enkelt få återupptäckas en annan dag.
När mitt värdpar kom hem från jobbet hade jag åtminstone lyckats kravla mig upp från sängen och satt och skrev lite dagbok. En present i form av en flaska vin samt Daim-chokladen jag köpt i Perth överräcktes och därefter beslöt vi oss för att satsa på käk på en närliggande restaurang med mycket god pizza. Det blev en riktigt trevlig kväll där allt mellan himmel och jord avhandlades och jag fick massor med tips på vad jag skulle kunna ta mig för under dagarna fram till avfärd. Sydney alltså, så overkligt att jag var här igen! Det enda jag visste säkert var att jag skulle behöva se Operahuset på nära håll så snart som möjligt för att verkligen kunna ta in att jag var på plats igen.
<- Tillbaka
