Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2014-12-10 (20:09)
Känslan var att jag tog de första stapplande stegen mot en återgång till ett civiliserat och organiserat liv i samband med ankomsten till Sydney. Plötsligt befann jag mig i ett hem med riktiga och helt normala rutiner där folk gick till ett arbete om dagarna och allt inte kretsade runt resor. Jag kunde ligga och njuta i min bäddsoffa när Peter och Rachel tyst smög förbi för att bege sig till sina respektive jobb på morgonen men ganska snart efter att de hade gett sig av kändes det som att det fick vara slut på min slöa tillvaro. Jag var inte här för att bara ligga och lata mig utan ville återupptäcka den stad som satt så stora avtryck och på sitt sätt kommit att staka ut mitt vuxna liv.
I bussen på väg in mot centrum kändes det nästan högtidligt och väldigt förväntansfullt. Fastän att vädret inte var det bästa med ett tjurigt grått molntäcke som förebådade regnskurar tog jag sikte på den moderna stadens hjärta direkt och hoppade av vid Circular Quay som bäst beskrivs som den norra innerstadens knutpunkt. Detta trafikkomplex binder samman metro-, buss- och katamarantrafiken i centrum men är också att betrakta som porten till själva symbolen för staden. Härifrån är det nämligen bara en kort zickzack-promenad mellan asiatiska kameraturister som befinner sig ytterst nära nirvana då man går längs med vattnet för att ta sig till Operahuset.
En griffeltavla ståendes på marken försökte locka med "Good Morning Sydney - Big Brekky 28$" men en kopp kaffe och två ostfrallor för dryga 150 spänn låg något utanför min budget och jag skyndade istället på stegen och kunde snart konstatera att den speciella byggnaden befann sig på precis samma plats som förra gången jag var här och i bakgrunden tornade som alltid mäktiga Harbour Bridge upp sig. Jag lät kameran göra jobbet men kunde efter en stund något uppgivet konstatera att det är omöjligt att få till en bild på Operahuset utan att minst 15 asiater i neonfärgade t-shirts och kepsar slinker med.
Istället började jag traska runt det fantastiska bygget skapat av en dansk som valde svenska keramikplattor ifrån Höganäs för att pryda det karakteristiska taket som kan associeras till såväl snäckskal som vindfyllda segel i Söderhavet. Kanske var det ett resultat av det mulna vädret men jag inbillade mig ändå att takplattorna hunnit gulna en aning sedan jag var här sist? Bygget har också förärats världsarvsstatus under de här åren (2007) och jag har svårt att föreställa mig ett modernt byggnadsmästerverk mer värdigt en sådan status. Kommer jag någonsin hit igen (och det är jag rätt säker på att jag gör) står en föreställning invändigt på min absoluta måste-lista. Ett skäl så gott som något till att återvända.
Via Circular Quay tog jag mig sedan till de gamla klassiska hamnkvarteren The Rocks. En gång i tiden var detta en plats för ärrade sjöbusar, gatuslagsmål och glädjeflickor men idag hittar man restauranger, gallerier och turistbutiker i området. Vid ett gatuhörn satt en aborigin och spelade didgeridoo för en imponerad åskådarskara samtidigt som en eldslukare konkurrerade om gatupubliken en bit bort. Allt var sig likt i min stad!
Siktet för min del var inställt på ett tips ifrån Jonathan som jag gerilla-turistade tillsammans med i Centralamerika. Han hade lovordat pannkaksrestaurangen Pancakes On The Rocks som fyndigt infogat stadsdelens namn i restaurangnamnet och ett sådant tips var jag självfallet tvungen att springa på. Självklart behövde jag inte bli besviken. Chokladpannkaka med jordgubbar, choklad- och vaniljglass samt rikliga mängder chokladsås och florsocker såg dödsläckert ut på bilden i menyn och slukades under andakt när härligheten kom in på en tallrik. Måtte någon öppna en högklassig pannkaksrestaurang i Malmö snart!
Proppmätt rullade jag ut igen på gatorna i The Rocks och fick utanför ett konstgalleri syn på några målningar med OS-motiv som till stilen kändes vagt bekanta. Jag beslöt mig för att kliva in i galleriet vilket visade sig vara ett av dagens bästa beslut. Konstnären Charles Billich har hunnit bli 80 år och har en permanent utställning i detta trevåningshus sedan många år tillbaka. Hans fantastiska tavlor hänger bland annat i Vita Huset, FNs högkvarter och Vatikanen och han har varit officiell artist för såväl Nobelfesten som ett flertal Olympiska Spel. Många målningar har idrotts- och stadsmotiv men frågan är om han inte är som allra bäst på att fånga hästar och balettdansöser i rörelse?
Värdinnorna på galleriet gav mig ett fantastiskt bemötande och pratade mycket om en svensk kund som just beställt en helt otrolig gigantisk avlång tavla föreställande galopperande hästar. Mina dammiga reskläder verkade uppenbarligen inte avskräckande utan jag behandlades verkligen respektfullt likt en potentiell storkund redo att köpa upp hela galleriet och tro mig, hade jag haft guldbyxor är det precis vad jag skulle gjort! Galleribesöket svalde massor med tid och fick mig att drömma om att en gång hänga upp en egen Billich-målning på en vägg hemmavid men tillsvidare får jag nöja mig med att googla bilder på konstnärens fantastiska målningar.
Efter ett tips ifrån Peter och Rachel sökte jag upp Customs House i Circular Quay. Den välbevarade byggnaden ifrån mitten av 1800-talet användes fram till 1990 som tullhus men fungerar numera som bibliotek och har bland annat en stor samling utgåvor av internationella dagstidningar. Anledningen till mitt besök var dock den 4,2*9,5 meter stora modellen av centrala Sydney övertäckt av en glasskiva som man kan gå ovanpå. Vyn blir lite som att flyga lågt över staden och man ges chansen att känna sig som Godzilla för en stund. När jag var färdig med att kliva runt över skyskraporna slog jag mig ner och läste en två dagar gammal upplaga av Dagens Nyheter i en soffgrupp. Det gällde att börja uppdatera sig på vad som pågick hemmavid!
Merparten av eftermiddagen återstod fortfarande och till min stora glädje började dessutom det grå molntäcket att brytas upp. Jag bestämde mig då för att fortsätta utforska världsarvet Australian Convict Sites som finns utspritt på 11 platser i Australien. Besöket på fängelset i Fremantle hade gett en sådan mersmak att jag ville se och lära mig mer om detta världsarv och den spännande historia som skapade en hel nation. Ifrån Circular Quay kan man lösa en biljett med katamaranen med slutdestination Parramatta som efter att man åkt under Harbour Bridge och hämtat upp passagerare vid Darling Harbour lägger till vid Cockatoo Island. Denna världsarvslistade ö i Sydneys hamninlopp har en extremt brokig historia väl värd att lägga några timmar på om man har en böjelse för riktigt udda platser. Den böjelsen råkar jag ha...
Alcatraz i San Francisco och Robben Island i Kapstaden är exempel på andra öar jag besökt i anslutning till städer som också dessa brukats som fängelser historiskt men Cockatoo Island har genom åren även fungerat som bas för ett gigantiskt skeppsvarv. Jag hade väntat mig att det skulle vara lämningarna ifrån det tidigare fängelset där landsförvisade britter som återföll till sin brottsliga bana hamnade som skulle vara det mest intressanta på ön men av de ruinerna återstod inte särskilt mycket. Istället gav de nu öde varvshallarna och verkstäderna samt de fantastiska vyerna in mot Sydney den verkligt stora upplevelsen.
Rundturen på Cockatoo Island var självguidad med hörlurar, informationsskyltar och en karta. Ön tycktes mig som en idealisk inspelningsplats för en skräckfilm och invasionen av fiskmåsar som ruvade på ägg, kraxade runt och kändes allmänt aggressiva bidrog till den läskiga stämningen. Hela ön var så overklig på något vis och dessutom så oerhört öde fastän den är belägen precis mitt i smeten i Sydneys hamninlopp och den lämnade förvånansvärt stora intryck. Det var definitivt värt att förlägga ett par av eftermiddagens timmar på Cockatoo Island men försöken att få folk att campa på platsen i militärtält tror jag är tämligen dödfödda. Vem skulle få för sig att spendera en semestervecka i ett militärtält på en karg klipp-ö fylld av fiskmåsar och öde byggnader i Sydneys hamninlopp?
När intresset svalnade hoppade jag på katamaranen tillbaka till Circular Quay och tog bussen hem till Peter och Rachel. Båda två jobbade till ganska sent och i Peters fall visade det sig att jag lyckats pricka in hans kanske mest intensiva arbetsvecka någonsin vilket ingen av oss kunde förutspått på förhand. Nu gick det dock ingen nöd på mig eftersom en av killarna de delade huset med råkade vara anställd på Google och en löneförmån för hans del var tillgång till gratis hypersnabbt Internet vilket jag verkligen inte var bortskämd med. Jag surfade runt på information om Sydney och planlade mina återstående dagar tills dess att resten av min tillfälliga familj kom hem och sedan avslutades kvällen med samkväm i TV-soffan.
<- Tillbaka
