Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

22 Augusti
2015-01-11 (15:47)

Det skulle bli en dag i en tidsmaskin. Istället för augusti 2014 hade jag ställt in spakarna i maskinen på augusti 2000. Samma land, samma stad och samma drömmande resenär. På många vis var denna dag i tidsmaskins-kapseln avslutningen på min stora dröm eftersom morgondagen var tänkt att spenderas i stillhet och sedan väntade den långa hemfärden. Mer än så var det faktiskt inte kvar nu och jag tänkte låta slutet på min stora dröm bli en spegelbild av hur allting en gång började. Min förkärlek för att sluta cirklar och smida geniala storslagna planer skulle äntligen få nå sin kulmen och det pirrade nervöst i magen redan när jag vaknade på morgonen.

Tidskapseln jag reste i bestod först av en stadsbuss till Sydney Central och sedan av en tur på den gula Metro-linjen till förstaden Parramatta där jag bodde och pluggade år 2000. Bara att höra stationsnamn som Redfern, Strathfield, Lidcombe och Clyde ropas ut i högtalarna när tåget bromsade in vid respektive station var omtumlande och väckte upp minnen som förskansat sig oerhört långt bak i någon hjärnhalva. Dessa minnen som trott att de för evigt skulle få befinna sig i dvala men nu plötsligt var "top of the mind". Nästan knäsvag stapplade jag till sist ut på Parramattas perrong och visste precis vart jag skulle gå utan att behöva titta på någon karta. Har man gjort en sak tillräckligt många gånger spelar det ingen roll att det var 14 år sedan sist och jag kunde nästan ha burit ögonbindel.

Det nutida Parramattas mest framträdande landmärke är Westfield-skrapan alldeles intill stationen som inhyser ett av södra halvklotets allra största shoppingcenter med ungefär 500 butiker. Shopping var dock inte planen för dagen och istället kom jag fram till torget och kunde snabbt konstatera att Peters och Rachels påstående om att jag knappt skulle känna igen mig stämde mycket väl. Hela Parramatta genomgår någon slags totalrenovering med tillhörande ansiktslyftning och torget, som jag minns allra bäst för de oändliga träbordsraderna som pins-samlarna flockades runt under OS, var just nu en enda stor byggarbetsplats. Från att ha varit en lite nedgången och bortglömd stadsdel håller nu ett modernt Parramatta på att växa fram.

Jag fortsatte att vägra använda kartan, stolt som jag var över att hitta fram i en av Sydneys största förorter på egen hand. Till sist var jag framme vid vägskylten till Sorrell Street där jag bodde tillsammans med dåvarande sambon och ett annat svenskt par under ett halvår. Pulsen gick upp ett par snäpp men samtidigt började jag känna viss oro över att huset inte stod kvar eftersom de två första fastigheterna på samma sida av gatan som vi bodde på ersatts av toppmoderna glasbyggnader men därefter såg mitt kvarter ut som jag mindes det. Vid 29 Sorrell Street frös liksom tiden sig fast för en stund. Jag stod där och begrundade den bruna tegelbyggnaden och lät minnena spelas upp på näthinnan innan kameran fiskades fram. Just som jag var i färd med att plåta huset harklade en äldre hundägare sig intill mig.

Mannen med hunden ville höra sig för om vem jag var och berättade sedan om en inbrottsvåg på gatan det senaste halvåret. Det var bättre förr, tyckte han naturligtvis, då kunde man ju lita på folk. Under tiden mannen malde på och drömde sig tillbaka till forna tider på Sorrell Street fick jag snett över gatan syn på det mörkbruna tegelhuset som fram tills strax före vår ankomst fungerat som bordell där de stackars inackorderade studenterna som bodde där på vår tid ofta fick visa iväg skumma män i mörka rockar som ringde på sent om nätterna. Jag tackade sedan för pratstunden och smet in genom portuppgången för att ta några avslutande bilder på det som en gång varit ingången till vårt ytterst spartanskt möblerade hem med enkla stålsängar och en liten tjock-TV som vi köpte i en second hand-butik.

Nästa mål på min minnespromenad var University of Western Sydney där vi pluggade. Promenaden dit på en dryg halvtimme längs med en större huvudgata väckte också den minnen. Jag visste fortfarande precis vid vilka kanter på betongtrottoaren man behövde göra en gir eller annan specialmanöver vid med den sparkcykel som jag köpte in för att snabbare kunna ta mig till skolan. Ett par svenska tjejer i plugget döpte mig till Rick the Kick på grund av denna sparkcykel och det är ett namn som därefter fått leva vidare som mitt alias i diverse sammanhang på Internet.

Parramatta campus som delas av den stora vägen låg där det skulle. Den norra och betydligt mindre delen tillbringade vi aldrig särskilt mycket tid i med undantaget att vi gick på mysiga kvällsföreläsningar där i Services Marketing med en indier som bjöd oss att komma och hälsa på honom i hemlandet i samband med att kursen tog slut. Baracken där dessa föreläsningar ägde rum hade dock rivits och ersatts med toppmoderna studentbostäder. Istället tog jag den snirkliga promenaden under vägbron som var kul men svårmanövrerad på sparkcykel och konstaterade att grusvägen vid parkeringen kantad av höga träd numera var asfalterad. Den vägen var ett tag rena skräcken beroende på en revir-ilsk stor fågel som tog sikte på de förbipasserandes huvud och vi brukade tvingas beväpna oss med stenar fram tills dess att vaktmästaren sköt ihjäl monstret för allas bästa.

Även den södra delen av Parramatta Campus var väldigt förändrad och nya byggnader hade tillkommit. Vissa av de äldre byggnaderna som bland annat fungerat som barnhem (och har någon form av kulturminnesmärkning) stod dock kvar men många funktioner tycktes ha flyttat runt och jag hade oerhört svårt att orientera mig. Ändå vällde minnesfloden åter över mig och personer och händelser jag inte ägnat en tanke åt på mer än tio år kändes plötsligt aktuella igen. Under promenaden tillbaka in mot centrala Parramatta kom jag först lite vilse när jag trodde mig ta en genväg och framåt slutet gjorde jag en medveten avstickare till vackra Parramatta River innan jag siktade in mig på en mexikansk restaurang som jag spanat in någon timme tidigare.

Som eftermiddagsnöje hade jag planerat in ett besök i Parramatta Park av ett flertal skäl, inte minst av att jag har ett par väldigt starka minnen därifrån. Det ena är hur jag via en joggingrunda i parken försökte skaka av mig den första chocken efter att ha fått ett telefonbesked om min farfars hastiga bortgång och det andra är hur jag med 39 graders feber besökte parken en fantastisk kväll för att uppleva när OS-elden kom dit under en stor folkfest bara någon vecka innan de Olympiska Spelen i Sydney skulle invigas. Två starka och mycket speciella minnen som verkligen etsat sig fast.

Under åren jag varit borta har denna park också lyckats med konststycket att tilldelas ett världsarv som är en del av Australian Convict Sites. I parken ligger nämligen Old Government House, Sydney-guvernörernas bostad innan makten flyttades närmare havet. Ironiskt nog har jag joggat förbi detta hus hur många gånger som helst och dessutom sett OS-elden anlända precis intill byggnaden utan att egentligen notera den. Det skulle jag naturligtvis råda bot på nu!

Det vita huset uppe på en kulle fick ej beträdas utan ledsagare men å andra sidan kostade det en spottstyver att få en mycket informativ rundvandring tillsammans med en ytterst professionell volontär alldeles på egen hand. Mycket av berättelserna handlade naturligtvis om Sydneys kanske mest berömda guvernör vid namn Macquarie (vars frus i sten uthuggna utsiktsplats vid Mrs Macquarie''s Point besökts under gårdagen). Vi gick från rum till rum, kikade på gamla möbler och diskuterade skeenden i den moderna australiensiska historia som jag nu började bli riktigt vass på efter fyra besök av elva möjliga vid detta oväntat intressanta och mycket utspridda världsarv som jag från början tyckt verkade tämligen mossigt. Jag gillade verkligen allt jag sett och lärt av Australian Convict Sites och rekommenderar detta världsarv varmt. De första immigranterna och alla straffångarna hade sannerligen inget gratis och det är imponerande hur de lyckats bilda en så framgångsrik nation under dessa förutsättningar.

Tiden hade rusat iväg och jag skyndade mig tillbaka till Parramatta Station, tog tåget och bussen, hoppade in i en snabb dusch och fick på mig rena kläder. Denna tidsresa var nämligen inte på något vis över! Klockan 17 svängde en bil in på Peters och Rachels gata för att hämta upp mig och i den satt en gammal och lite udda vän som jag inte träffat eller pratat med sedan i december år 2000. I ärlighetens namn hade jag inte heller räknat med att träffa den libanesiske psykologen doktor Zak någonsin igen efter att han vinkades av i sin studentlägenhet i stadsdelen Harris Park där han låtit mig och den dåvarande flickvännen bo under våra två sista nätter i landet. Men ödet ville något annat.

I samband med att jag lade min reserutt funderade jag över vilka människor jag kände i Amerika och Oceanien och försökte pricka in dem längs vägen. Att jag skulle avsluta i Sydney stod klart tidigt, likaså att jag naturligtvis skulle möta upp med min kusin Peter här men jag ville verkligen också träffa den vänlige libanesen och blev mycket glad när han svarade positivt på min förfrågan. Under tiden jag pluggade i Sydney doktorerade Zak i staden inom psykologi och han lärde känna många skandinaver efter att ha delat boende med flera norrmän. Fortfarande idag håller han kontakt med och har koll på många av dem så jag såg även fram emot lite skvaller.

Zak såg ut precis som jag mindes honom. Svart hår, lite blek ansiktshy med mörka skäggstubbsprickar och som alltid bärandes en svart skinnjacka. Han hälsade glatt och efter tio sekunder kändes det nästan som att det bara var någon vecka sedan vi sågs sist. Vi åkte in till Darling Harbour och pratade nästan oavbrutet. Om vad som hänt de senaste 14 åren, om Sydney, om jobb, familj och vänner. En italiensk restaurang med läcker kvällsutsikt över den spektakulära marinan i Darling Harbour valdes ut och samtalet gled under måltiden över på resor. Det var sedan omöjligt att argumentera med Zak beträffande notan. Han krävde att få betala för oss båda eftersom jag var en gäst i hans stad och jag fick ge mig efter en stund.

Efter maten vandrade vi länge utmed Sydneys gator. Libanesen har ett extremt bra minne och kunde namedroppa namn på personer och händelser som jag förträngt sedan länge. Det var också nästan kusligt hur han exempelvis kunde fråga om jag lyckats ta mig på den där resan till Nepal som han kom ihåg att jag drömt om år 2000. Parallellt med all vänligheten finns det ett slags sorgsenhet över libanesen. Han har aldrig lyckats träffa den rätta, har släkten och familjen på långt avstånd i Beirut och tycks med sina dubbla jobb för att kunna finansiera det dyra boendet i Sydney nästan ha arbetat bort de senaste dryga tio åren.

Vi klev in i folkvimlet i Chinatown för att eventuellt köpa Zaks favoritglass men kön var för lång och stegen ledde oss tillbaka till Darling Harbour. Där tog vi många promenadvarv och tonen och samtalet blev mycket personligt då vi bland annat diskuterade libanesens dilemma runt de dubbla jobben som krävs för att hans kalkyl ska gå ihop. Jag själv fick massor med intressant och helt unik feedback. Hur ofta träffar man en person för första gången på 14 år som ändå en gång kände mig mycket väl och dessutom har ett fantastiskt minne samt är en professionellt utbildad observatör? Zak tryckte på att jag under åren som gått hade förändrats på många sätt. Han sade att det nästan strålade en aura av självsäkerhet och lugn runt mig som inte fanns där förr i tiden då jag påstods varit mycket mer blyg och osäker. Du tycks alltid ha vänt dina motgångar till extremt kittlande utmaningar Rickard, sa han. Det faktum att du dragit så extrema projekt i land helt på egen hand gör att du nästan tycks osårbar. Förbli ödmjuk och fortsätt lyssna till ditt hjärta och din magkänsla så kommer resten av ditt liv bli lyckligt!

Det var omtumlande och spännande att höra om de förändringar hos mig Zak tycktes se. Dessutom hade han lyft en massa fina gamla minnen till ytan och jag var verkligen sjukt nöjd med denna avslutning på resan i tidskapseln. I bilen tillbaka till Peter och Rachel kom vi överens om att det inte skulle behöva gå 14 år tills nästa gång vi sågs. Jag skulle dessutom vilja träffa denna Matilda, avslutade Zak med. Men jag vet ju inte alls hur det kommer gå med henne, det var ju så länge sedan vi sågs, försökte jag. "No, you don''t know, but I''m pretty sure I know", svarade Zak med en lugn och samtidigt allvarlig röst innan han stängde bildörren om sig och försvann iväg i Sydney-natten. Jag stod kvar en stund i mörkret och funderade en stund på vad han just sagt. Någonting inom mig visste att den libanesiska psykologens profetia skulle slå in och jag kunde inte låta bli att le trots att det bara återstod en hel dag av min stora dröm innan den långa hemresan skulle inledas.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign