Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

23 Augusti
2015-01-18 (21:12)

Sista dagen innan hemresan! Det kändes varken vemodigt, ångestladdat eller vansinnigt spännande. Mest av allt kändes det ofattbart och hemkomsten fick bli vad den blev - det var ändå inte något jag kunde råda över här och nu. Jag hade rest på heltid i ett helt år, det var liksom det jag gjorde nu och det var svårt att föreställa sig en annan situation. Att väskorna behövde packas och att jag hade flygtider att passa nästa dag var inte heller något nytt. Så hade det ju varit under hela året och i det stora hela kände jag mig avslappnad och fortsatt nyfiken på ett positivt sätt även om jag naturligtvis funderade på vilket liv och vilken framtid som väntade mig. Dessutom tyckte jag ovanpå allt att den här dagen skulle bli skitkul! Eftersom jag anlänt till Sydney i början av en vanlig arbetsvecka och både Peter och Rachel har heltidsjobb hade jag inte haft särskilt mycket tid att spendera med dem annat än ett par timmar på kvällarna. Dessutom hade jag av en slump lyckats anlända till Peters kanske livs mest intensiva jobbvecka med flera tuffa deadlines vilket varken han eller jag kunnat veta på förhand. Nu var det dock lördag och det innebar att vi skulle kunna spendera dagen tillsammans.

En stor grej för tillfället i Peters och Rachels liv är att scanna av olika stadsdelar i Sydney på helgerna. De drömmer om ett eget boende på en galet tuff bostadsmarknad och ska man hosta upp ca fem miljoner vilket tycks vara ungefär vad som krävs i Sydney för tillfället är det säkert mycket klokt att veta vad man flyttar till. Därför brukar de på helgerna bege sig till något populärt fik i en annan stadsdel för att käka brunch vilket sedan följs av en promme i omgivningarna för att kolla av läget. Till denna lördag hade fiket Fleetwood Macchiato i stadsdelen Erskineville handplockats som en tidigare favorit som, utöver det gudomliga café-namnet (vilket bara det gjorde kaffestugan värd att besöka), även påstods hålla mycket hög klass.

Ett litet dilemma med de mest hippa fiken i Sydney bara; de är små och extremt populära! Således kom det sig att vi tvingades skriva upp oss på en 40 minuter lång kölista vid ankomsten och för att döda tid begav vi oss ut på en promenad i omgivningarna. Vi råkade då hamna i ett kvarter med bostadshus i typisk australiensisk stil. Det innebär enligt mitt tycke små smala en- eller tvåplansbostäder längs trånga gator med tydliga brittiska influenser. I Sverige tror jag man skulle kalla detta för gathus men de känns ännu mindre än den svenska varianten som är vanligt förekommande i ett par skånska städer, inte minst i Lund. Det byggs ytterst sällan på höjden här eftersom det finns så mycket plats på denna kontinent, däremot har bostadsmarknaden i Sydney verkligen rusat i höjden vilket var det givna samtalstemat, särskilt som Peter och Rachel är på bostadsjakt.

Extra kul på temat var när vi av en slump hamnade mitt i budgivningen på ett sådant gathus. Mäklarens roll är inte riktigt den samma som i Sverige utan här ikläder sig denne rollen som en klassisk auktionsförrättare utplacerad precis framför huset och sedan jagas buden in från folk på plats samt via ombud utplacerade med telefon. Som en riktig hederlig gårdsauktion utomhus således med skillnaden att man svänger sig med enorma belopp och bjuder på huset man står framför.

Brunchen på Fleetwood Macchiato visade sig vara väl värd att vänta på och efter denna njutning fortsatte vi att promenera genom några av Sydneys hippaste stadsdelar. Bland annat traskade vi igenom bohemiska Newtown där jag varit på fest vid ett par tillfällen många år tidigare och besökte en stor och riktigt härlig gammaldags bokhandel där ägarens katter hade egna fönsteringångar mitt inne bland bokhyllorna.

Under den långa promenaden kom vi också till stadsdelen Redfern. Jag var rädd för Redfern när jag bodde i Sydney. Genom fönsterrutorna kunde man på den tiden se utslagna och tungt drogberoende aboriginer sätta sprutorna i armarna på tågstationen när man passerade förbi. Idag är detta område hett eftertraktade bostadskvarter. Tiden går och städer förändras.

Efter den långa promenaden avslutades min sista dag innan hemresan med en tur in till city. Vi siktade in oss på kvarteren runt Chinatown och besökte bland annat ett par kul matbutiker till bredden fyllda med matvaror och varumärken jag aldrig någonsin hört talas om förut. Kvällsmaten intogs på ett av Peters och Rachels favoritmatställen. Att kalla det simpla matstället för restaurang är nog att ta i men det är i princip alltid fullsatt av den enkla anledningen att man serverar alldeles gudomliga dumplings till ett bra pris.

God mat och en riktigt lång promenad. Jag tror inte man kan förbereda sig på ett bättre sätt inför en extremt lång flygresa. Normalt sett skulle man kanske förvänta sig starkare känslor inombords hos mig inför den förändring som nu stundade men jag kände mig fortsatt lugn och stadig. Mitt liv var på väg in i nästa skede men hela grejen var så våldsamt svår att ta in. Kanske var en rejäl psykisk kraschlandning att vänta när jag kom hem men det kändes inte alls så. Jag var bara så himla nöjd, glad och stolt över allt jag sett och gjort vilket även inkluderade att sluta cirklarna i Sydney. Den plan jag hade lagt för detta år var min mest geniala någonsin och skulle hela min värld på något vis rasa samman inom bara några dagar skulle jag ändå kunna falla tillbaka på att den dröm jag gjort till verklighet under i princip hela resan faktiskt hade känts som just en dröm.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign