Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

25 Augusti
2015-02-10 (21:42)

Ankomsthallen på Kastrup hade funnits med som en bildlek på näthinnan sedan dagen jag lämnade Sverige och när jag nu vaknade i ett flygplan som befann sig i det europeiska luftrummet var det bara timmar kvar tills dess att jag skulle befinna mig där. Flygningen från Singapore till London hade löpt på utan anmärkningsvärda händelser och jag kunde känna en ökande pirrig känsla i maggropen. Mina föräldrar skulle stå där i ankomsthallen och mamma hade på min beställning lovat att vifta med en svensk flagga. Hur många gånger har man inte anlänt till Kastrup efter en härlig resa och avundsjukt sneglat mot danska flaggviftande mottagningskommittéer? Idag skulle det minsann utkrävas revansch för den saken!

Det kändes inte bara pirrigt att jag skulle få träffa mamma och pappa igen. Syrran med sin familj hade lovat att dyka upp senare under dagen och det skulle bli riktigt spännande att träffa de små systersönerna. Så mycket hinner hända under ett år med barn i den åldern. Som om inte det vore nog hade jag tågbiljetter till Matilda i Karlstad redan nästa dag. Jag räknade inte med att omedelbart få svar på frågan om vad som väntade oss men jag hoppades att gnistan oss emellan fortfarande skulle finnas där när vi sågs och att den skulle vara tillräckligt stark för att vi skulle ha något att bygga vidare på trots all den tid som hunnit flyta under broarna. Vi förtjänade verkligen det efter all väntan och längtan.

Skiftet av flyg i London löpte på snabbt och smidigt, flygningen och landningen på Kastrup likaså. Min backpack plockades upp ifrån bagagebandet och jag hissade upp den på ryggen för sista gången, tog några extra djupa andetag och kände en mix av nervositet och förväntan när jag tog resans sista ensamma steg mot utgången. Om bara några sekunder skulle allting vara över och mitt allra största äventyr skulle börja blekna bort i suddiga moln av minnen förpassade till dåtidens värld.

De automatiska dörrarna ut till ankomsthallen hann knappt öppna sig innan jag fick syn på mina föräldrar och den svenska flaggan en bit bort. Helt perfekt och precis som jag tänkt mig! Med några snabba steg var jag framme och kramade om dem, mamma och pappa, allt till punkt och pricka enligt den mall jag spelat upp för mig själv så många gånger i huvudet. Men jag borde ha kommit ihåg att ingenting någonsin blir exakt som man trott och tänkt sig...

När jag kramat om mamma och pappa stod nämligen ännu en person på tur och min hjärna kunde omöjligen få ihop det. "Får jag också en kram eller?" undrade en välbekant stämma som inte alls skulle vara här enligt det scenario jag spelat upp för mig själv i huvudet så många gånger. Matilda hade stått och gömt sig bakom en pelare och smugit fram under kramkalaset. "Men!...Är du här?" stammade jag fram och erbjöd min famn. Samtidigt seglade hundratals tankar genom mitt huvud. Jag tog fasta på en av dessa tankar som gick ut på att mitt nya liv började precis i detta ögonblick och om denna kvinna verkligen var så galen att hon i hemlighet rest hela vägen från Karlstad till Köpenhamn för att överraska mig var hon bara alldeles perfekt för mig. Den här tjejen skulle finnas med på min fortsatta livsresa i en absolut huvudroll om jag fick bestämma och någonting sade mig att det skulle bli precis just så.

Mamma hade tillverkat ett alldeles fantastiskt stort plakat som hängdes runt min hals. På detta stod det "Välkommen hem Rickard!" och plakatet pryddes dessutom av flaggorna ifrån alla länder som besökts under året. En fotograferingssession följde och mitt i denna kombinerade chock- och glädjestund lyckades jag till viss del återvinna fattningen. Tänk vilken lycka att få avsluta sin stora dröm på detta vis! Jag tror inte det skulle varit möjligt att uppskatta ett äventyr av detta slag lika mycket om jag inte vetat att jag var så välkommen tillbaka hem till mina rötter.

Under bilresan hem till mina föräldrar i Kristineberg utanför Oxie satt Matilda och jag i baksätet. Jag hade svårt att inte sitta och snegla mot (och kunde dessutom inte låta bli att röra vid) denna fantastiska varelse som gjort uppoffringar för mig under det senaste året av ett slag jag aldrig någonsin varit med om förut. Efter alla månader av väntan och de extrapengar hon lagt på förlängd och extra semester för att kunna träffas hade hon nu dessutom gjort den långa resan ner till Malmö från Karlstad för att överraska mig. Ingen har genom handling gett mig en sådan kärleksförklaring någonsin tidigare och skönt nog kändes det så otroligt naturligt att ha henne där bredvid. Jag kan inte summera detta år utan att Matilda kommer på tal eftersom hon var det absolut största som hände mig och nu när hon fanns där alldeles intill var jag bara så himla glad över att ha fått avsluta äventyret tillsammans med henne.

Matilda hann dessutom med att le några av de många olika och alltid lika smittande, gåtfulla och fascinerande leenden som jag ivrigt samlat på i Sydamerika och på Cooköarna innan vi var framme. Jag försökte le ikapp, tog på mitt vanliga tafatta sätt tag i henne och strök försiktigt med fingrarna längs hennes ena arm för att verkligen känna att hon var där samtidigt som glatt småprat med mamma och pappa i framsätena förgyllde bilresan. Allt var så overkligt men ändå naturligt och jag undrade för mig själv om de verkligen insåg hur mycket jag uppskattade att de mött upp mig eller om de bara var lättade över att jag kommit hem hel ifrån äventyret. Kanske hade de under året ångrat att de alltid uppmuntrat mig och mina syskon till att testa vingarna, resa och se världen. Det är jag oändligt tacksam för.

Vi inkvarterades i Kristineberg och jag räckte över några enkla presenter. Till mamma, som under ett helt år ändrat sina morgonrutiner för att hinna med att läsa eventuella nya dagboksinlägg på paddan innan hon klev upp ur sängen, hade jag exempelvis köpt vin ifrån regionen Margret River (hon heter Margareta). Under eftermiddagen kom syrran förbi med grabbarna. Den äldsta, Emil, var sig lik på alla sätt men samtidigt större och mer mogen. Hos den yngsta, som strax innan jag lämnade landet döpts till Axel, såg jag direkt hur personlighetsdrag som påminde om min egen yngre bror hade vuxit fram och jag slungades ofrånkomligen en bit över trettio år tillbaka i tiden till minnena ifrån när jag och brorsan var i samma ålder. Jag kunde känna igen stoltheten jag såg hos Emil när han visade saker för Axel och samtidigt känna samma frustration över att inte få ha leksakerna ifred.

En annan gäst hemma hos mina föräldrar var Matildas hund Tequila. Jag hade redan tidigare sett massor med bilder på denna fulsöta mops som precis som många andra hundar lyckats med konststycket att utveckla samma personlighetsdrag som sin ägare. Självklart förstod jag att en av nycklarna till Matildas hjärta gick via hunden och som tur är råkar denna hund vara mycket älskvärd så det blev aldrig några bekymmer med den saken.

Mamma hade tagit uppdraget att laga en maträtt jag garanterat inte serverats utomlands på största allvar och bjöd på Sjömansbiff. Det är märkligt hur längtan efter olika maträtter utvecklas ju längre man är iväg. Under de första månaderna hade jag kunnat dö för en svensk kebabpizza men på slutet var det enda jag längtade efter semi-modern husmanskost och typiska vardagsrätter. Helt enkelt mat som man omöjligen kan bli serverad på andra sidan jordklotet.

På kvällen var det meningen att jag i sällskap med Matilda skulle lösa ett akut problem i form av skoköp eftersom mina sneakers luktade så surt att man var tvungen att förvara dem i en isoleringspåse utomhus. Nu är jag och sneakers ett väldigt speciellt kapitel eftersom det bara finns en enda modell (som jag snart avverkat ett tiotal par av) som duger och att lösa problemet med ett nytt köp visade sig bli svårare än väntat. Stadium, som salufört min Adidas-modell sedan urminnes tider, var i färd med att avlista modellen ifrån sitt sortiment och det fanns inte ett enda par att tillgå i någon av Malmö-butikerna. En vänlig säljare fixade dock så att ett par ställdes för undan för upphämtning i Lund nästföljande dag och därmed var den omedelbara krisen till synes undanröjd.

Med alla intryck i huvudet och därtill jetlag var det riktigt skönt (om än lite overkligt) att gå till sängs och åter ha Matilda bredvid mig. Ofta hade jag funderat på hur det skulle bli att träffa henne på hemmaplan i en miljö helt olik den vi hittills upplevt tillsammans. Nu visste jag. Hela grejen var nästan äckligt sockersöt och olidligt vacker, som ett välregisserat sagoslut värdigt blott de riktigt episka och mest storslagna äventyren. Tänk om man skulle kunna få gå och lägga sig med den lyckokänslan i kroppen varje kväll!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign