Resor

- Vietnam 2019

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

26 Augusti
2015-02-14 (18:00)

Vi låg kvar i bäddsoffan långt in på förmiddagen. Det fanns inte längre några nya resmål att skynda vidare till och dagen då jag hade trott att jag skulle återse Matilda efter en lång tågresa till Karlstad hade istället förvandlats till en skön slappdag i hennes sällskap. Mina föräldrar hade tagit semester under gårdagen för att möta upp mig på Kastrup men nu var det en vanlig tisdag och de hade för länge sedan begett sig iväg till sina respektive jobb när vi kravlade oss upp för att käka frukost.

Min tågbiljett upp till Karlstad skulle alltså få brinna inne och jag skulle inte alls vara på väg någonstans idag vilket jag hade trott. Jag hade oavbrutet varit på väg någonstans i ett helt år och plötsligt skulle jag bara vara. Det lät på förhand som en utmaning efter allt kringflackande med bil, buss, båt, tåg, flygplan, häst, helikopter, cykel, havskajak, zipline, gondollift osv. Men det kändes inte alls komplicerat och svårt utan snarare lugnt och skönt.

För trots att jag vandrat längs Inkaleden och genom Colombias regnskog, liftat i Mexiko, krupit fram i leriga grottor på Nya Zeeland, snorklat med hajar och mantor i Söderhavet, roadtrippat i Australien, sovit på en skranglig gammal kinesisk fraktbåt mellan Tongas ögrupper, repellerat i Ecuador, leasat en taxi med guide på Kiribati, åkt Chickenbus i Nicaragua, studsat runt som boskap ombord på ett lastbilsflak i Östtimor, seglat mellan Cooköarnas paradisöar, åkt helikopter över Iguassufallen, suttit på hästryggar i Uruguay och Argentina, cyklat nedför Dödens Väg i Bolivia, och åkt Rosa Buss genom det eviga Patagonien ner till Eldslandet kan jag faktiskt uppskatta att ta det lugnt ibland. Särskilt om sällskapet är det rätta vilket det var nu.

Förr eller senare kommer man trots allt till ett tillfälle när man bara längtar efter att ta det lugnt och inte vara i rörelse på väg mot något nytt. Ändå måste det sägas att transporterna är en av de allra största och viktigaste komponenterna på en resa likt den jag just avslutat. Man måste vara beväpnad med en osannolik dos tålamod och vara beredd på att transporter tar tid, innehåller massor med dödtid och sällan går enligt uppsatt tidplan. Det var därför en enorm fördel att starta upp äventyret i absolut toppkondition efter min Ironman i Kalmar och fortfarande, nästan ett år senare kunde jag dra nytta av den toppform jag tidigare befunnit mig i då jag trots begränsat med träning lyckades fullfölja ett marathon i Brisbane. Därför måste ett av mina huvudråd till någon som funderar på en liknande resa vara att se till att hålla sig någorlunda vältränad vid tidpunkten för avresan. Man orkar med så mycket mer då.

Ännu en sak värd att kommentera är att många av de mest spännande mötena med lokalbefolkningen sker på de lokala transportmedlen och sträckorna. Folk har helt enkelt tid att prata då och många av mina allra finaste resminnen kommer ifrån dessa möten. Lastbilsflaket i Östtimor, fraktbåtsfärden på Tonga och Chickenbus-resan i Nicaragua - det är vid de tillfällena jag kände att jag var en världsresenär på riktigt. Sen finns det naturligtvis också jobbiga minnen ifrån transporterna. Att åka propellerplan med synnerligen tveksamma flygbolag i Söderhavet, att uppleva lätt storm på en liten segelbåt på flera dagars avstånd ifrån civilisationen och att tvärnita med ett flygplan på startrakan i Panama City är inte direkt upplevelserna man längtar efter men de har naturligtvis sin plats i helheten också.

När Matilda och jag till slut kom loss runt lunchtid begav vi oss ut på en tur i Sture (Matildas bil med ett regnr som börjar med STU). Siktet var inledningsvis inställt på Lund där jag köpte mina undanlagda sneakers. Därefter tog vi en vända in till Malmö. Jag gjorde en första visning av stadens centrala delar och pekade bland annat ut huset där min lägenhet är belägen men eftersom den var uthyrd i andra hand månaden ut kunde jag inte visa upp den invändigt.

På kvällen var det dags för det kanske godaste jag vet - lasagne. Mamma har naturligtvis koll på att rätten är min absoluta favorit och jag behövde inte bli besviken för det var verkligen fantastiskt gott. Sakta men säkert började jag helt enkelt landa mjukt och fint i Sverige. En stilla och mycket behaglig landning hos de som betyder allra mest efter allt flängande.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign