Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2015-02-22 (19:43)
Att inleda dagen med att packa väskor var inte på något sätt en nyhet för mig. Ett nytt spännande resmål väntade i form av Karlstad - denna plats som för min del fått ett så stort symbolvärde eftersom det var dit jag riktade mina förhoppningar om framtiden efter resan under hela dess andra hälft. Anledningen till detta var naturligtvis kvinnan som satt bakom ratten bredvid mig. Nu skulle hon eskortera mig under en lång roadtrip i Sture upp till Värmland men först låg ett fikastopp inne i stan inplanerat.
På agendan stod ett besök hemma hos brorsan och hans Malin. De hade dukat upp med klassisk bullfika som avnjöts under tiden som vi pratade om resor och vad som hänt i deras liv under det senaste året. Därmed hade jag hunnit med att träffa alla i min närmaste familj sedan jag kom hem vilket kändes mycket bra nu när min och Matildas roadtrip inleddes på riktigt.
Det tål att sägas hur många gånger som helst: Jag vet nog inte någonting jag uppskattar mer än en lång härlig roadtrip till platser som bara måste utforskas och extra kul blir det naturligtvis med sällskap. Under resan hade jag provat på bådadera. Först Highway 1 från norr till söder längs den amerikanska västkusten. Ett fantastiskt måste för alla med dragning åt denna böjelse. Därefter två olika roadtrip-rutter med olika sällskap på Nya Zeelands norra ö där jag inte körde själv och därför kunde njuta extra mycket av utsikten. Att ta sig runt på fyra hjul är verkligen vad som gäller i det landet. Däremot ska man tänka sig för och nog inte göra som jag som plöjde 400 mil på sex dagar alldeles själv i Western Australia. Det var visserligen fantastiskt på många sätt men de extrema distanserna hade knäckt min rygg som fortfarande inte kändes helt bra nu några veckor senare.
Det här med att resa själv tillhör annars de teman runt min resa som diskuterats mest med min omgivning före, under och efter resan. Redan från början deklarerade jag att det var min resa, min dröm och min plan. Jag har tidigare provat att kuska runt både själv och i grupp och sätter egentligen inte det ena före det andra men den här gången satsade jag så mycket att jag verkligen bara ville ha mig själv att skylla om det inte blev bra. Nu är det dock inte riktigt sant att jag reste själv eftersom jag faktiskt från den 10:e november i Ecuador och fram till den 11 april på Cooköarna konstant hade resesällskap med undantag för kanske fem strödagar. Därtill hade jag resesällskap i såväl Centralamerika som i Australien och på Nya Zeeland.
Fördelarna med att resa själv är framförallt friheten att kunna göra precis det man vill absolut hela tiden utan att ta hänsyn till någon vars intresse eller dagsform inte ligger i linje med de egna planerna. Jag tror mig faktiskt ha upplevt livets mest egoistiska år med den fullständiga friheten att varje morgon kunna vakna upp och välja att låta dagen ta den form jag absolut mest kände för utan att ta hänsyn till någon eller något. En underlig och alldeles fantastisk upplevelse så länge man håller sig frisk och inte stöter på större motgångar.
Efter att ha vaknat intill en skorpion i Guatemala, blivit påkommen med ett pastasmugglingsförsök in i USA, fått böter för skitiga vandringsskor på Nya Zeeland, blivit bestulen på Tonga, haft rännskita på Galapagosöarna, jagats av en galen insekt i Colombias djungel, tvärnitat med ett flygplan på en startraka i Panama, stukat en tå så den blev svartlila i Buenos Aires, fått sand i kameran på Cooköarna och kraschat datorn i Uruguay skulle nog vem som helst kunna drabbas av den stora knäcken men slår man ut motgångarna över ett helt år var de egentligen färre än vad man samlar på sig under ett normalt år på hemmaplan. Dessutom hade jag turen att hålla mig förvånansvärt frisk. Annars är det nog det värsta om man reser själv - den totala hjälplösheten vid sjukdom i ett främmande land.
Det absolut sämsta som jag ser det med att resa själv är att det inte finns någon att diskutera minnena med efteråt. Det är verkligen något jag saknar ifrån en del av resans etapper. Dessutom går man miste om en hel del kul i planeringsfasen då det blir extra kul att drömma sig bort i sällskap med någon. Lyckligtvis hade jag turen att få med mig bra folk som Jonathan, Jonas, Magnus, Elin och Matilda på flera fina etapper och därtill alla härliga människor ifrån Rosa Bussarna under tretton av årets veckor. Vill jag frossa i resenostalgi ifrån året som gick med någon som var med på delar av äventyret finns definitivt den möjligheten ändå. Men visst, Tonga, Colombia, Kiribati och några länder till får förbli mina helt egna minnen med denna dagbok som mitt bästa minnesstöd.
Dagens drama saknade helt konkurrens. Någon timme efter lunch skulle Champions League lottas och jag hade förberett mig genom att noga läsa på i en kvällstidning om förutsättningarna inför denna procedur och de lag Malmö FF kunde komma att ställas mot. Lottningen skulle sändas i Sveriges Radios mobilapp som Matilda laddat ner på telefonen åt mig enkom för detta syfte. Jag trodde att jag hade tänkt på allt och var perfekt förberedd men efter att vi passerat Jönköping spred sig paniken i min kropp. Batteriet i pappas reservtelefon som jag lånat höll på att ta slut och jag riskerade att missa denna livsviktiga lottning!
Räddningen blev en bensinmack med ett anslutande café någonstans ute i skogen i närheten av Mullsjö. Jag rusade in på stationen och fick med panik i rösten låna ett eluttag för att kunna följa referatet ifrån en scen någonstans i Europa där viktiga män i stiliga kostymer plockade upp ännu viktigare plastkulor ifrån glasskålar. Gruppen blev ganska ok. Atletico Madrid, Juventus och Olympiakos - där de två förstnämnda var kul sportsliga utmaningar som borde dra publik och det sistnämnda laget skulle kanske kunna tänkas tappa någon poäng mot oss. Efter att ha samlat mig en stund och analyserat igenom läget mötte jag upp med Matilda igen som hade passat på att rasta Tequila och färden norrut gick vidare.
Vi gjorde ännu ett stopp i Lyrestad utanför Mariestad för att hämta upp lite prylar i Matildas barndomshem. Hennes föräldrar var inte hemma men jag fick ändå ta del av en kortare husesyn och försökte föreställa mig hur flick- och tonårs-Matilda formats där till att bli den hon är idag. Ytterligare ett antal mil genom skog följde innan vi ganska sent på kvällen rullade in i Värmlands centralort Karlstad. Det var väldigt spännande att se lägenheten jag hört så mycket om och mest av allt imponerades jag naturligtvis av världskartan hon målat på en av vardagsrumsväggarna. Den hade jag tidigare endast kunnat skymta under Skype-samtalen. Klockan var mycket och via en lång dagstur hade vi nått vårt mål. Lite overkligt kändes det allt - så mycket som mina tankar svävat iväg till denna plats med en undran om jag verkligen någon gång skulle komma hit. Så blev det dock, till slut!
<- Tillbaka
