Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2015-03-11 (18:02)
Matilda hade under resan med Rosa Bussarna deklarerat med yttersta tydlighet att en riktig karl i hennes värld måste ha ett körkort och ett jobb för att duga. Sen träffade hon mig och släppte på halva kravlistan... Denna dag var tanken att jag skulle ta tag i den andra hälften av kravspecen och göra mig värdig henne. Därav kom det sig att vi hoppade in i Sture och tog sikte på Örebro ungefär 1,5 timmar bort med bil ifrån Karlstad.
Ett par veckor före hemresan hade jag blivit kontaktad av min tidigare arbetsgivare Atria Scandinavia. En helt ny tjänst skulle instiftas inom inköpsorganisationen med placeringsort Malmö och man hade kommit på att jag skulle kunna vara en tänkbar kandidat till att fylla den platsen i organisationen. Efter att ha läst beskrivningen av tjänsten kände jag mig klart positiv och hade bokat in en fika i Örebro för att diskutera saken med AnnaKarin som är ansvarig för Business Controlling i företaget.
Fikan skulle äga rum på eftermiddagen och därför var Matildas och min plan att anlända lite tidigare och ta en gemensam lunch i Närkes centralort. Det tar ungefär 90 minuter med bil från Karlstad till Örebro och med den bilresan avklarad tog vi sikte på den mysiga gamla stadsdelen Wadköping utmed Svartån. Vi hade precis hunnit klämma varsin smaskig baguette när AnnaKarin ringde och meddelade att hon var på väg in mot stan från korvfabriken i Sköllersta. En snabb förflyttning senare var vi på plats vid den avtalade mötesplatsen.
Efter hälsningsfraserna begav sig Matilda ut på stan för shopping medan jag och AnnaKarin siktade in oss på ett intilliggande fik. Vi har jobbat tillsammans under flera år och det fanns naturligtvis en hel del att uppdatera sig på runt vad som hänt under tiden jag varit borta. Så småningom gled vi in på det som var mötets syfte - en diskussion kring tjänsten som inköpscontroller på Atria. Då fikastunden avslutades var vi muntligen överens förutsatt att en del saker som behövde förankras föll på plats samt att mitt möte kommande vecka med de personer jag skulle jobba närmast med föll väl ut. En eftermiddagsfika i Örebro alltså och sedan var jag huxflux tillbaka på mitt gamla företag. Den utvecklingen hade jag varken sett komma eller planerat för men det är klart att mitt snygga avslut när jag lämnade bolaget var till min fördel. Allt här i livet är trots allt inte bara tur.
Matilda behövde för övrigt inte heller lämna Örebro lottlös eftersom AnnaKarin hade fixat en sample bag med diverse läckra charkvaror hon kunde fylla upp sin kyl och frys med. Nöjda med dagen fräste vi tillbaka till Värmland i Sture.
Ibland är det vardagliga som förgyllts med en extra guldkant det man drömmer om allra mest. Visserligen ställdes aldrig frågan men om någon nu skulle ha undrat vad jag och Matilda brukade hänga upp våra framtidsplaner på under det dryga halvåret vi befann oss på varsin sida av jordklotet så skulle nog svaret blivit överraskande vardagligt. Det är nästan alltid det man inte kan få för stunden som lockar mest och i vårt fall var själva symbolen för detta en myskväll i en TV-soffa tillsammans framför fantasy-serien Game of Thrones kombinerat med gott tilltugg. För att till sist kunna göra verklighet av denna gemensamma trivseldröm hade vi gått loss på inköp av vin, ost och kex i Örebro före hemfärden och vi hade knappt hunnit tillbaka till Karlstad innan detta efterlängtade fantasy-marathon äntligen fick sin start. Före ost, vin och kex mumsade vi dock i oss en rejäl köttbit var med en potatisgratäng som Matilda frestat mig med i ett halvår och som verkligen hade varit värd att vänta på.
Visst förtjänade vi lite fest! Min resa hade tärt hårt på ekonomin och när jag fått oväntade pengar tillbaka på skatten under de bekymmerslösa dagarna på Cooköarna hade jag utökat budgeten istället för att lägga pengarna i en hemkomstbuffert. Med ett jobb i sikte om bara några veckor kunde jag nu plötsligt andas ut på ett sätt som jag inte riktigt vågat på ett tag.
Det är såklart värt att orda en del om det ekonomiska, om trygghet och om det psykologiska som legat som grund för äventyret eftersom många frågor före, under och efter resan handlat om just detta. I min ursprungsplan fanns en tämligen detaljerad budget där större poster likt flyg- och gruppresor budgeterats för sig och därutöver hade jag lagt en dagsbudget per land baserad på vad jag lyckats läsa mig till om respektive destination. Den budgeten sprack redan i Nordamerika men höll exakt på etappen i Centralamerika. Lagom tills dess att jag skulle räkna på hur jag låg till efter halva Sydamerika-vistelsen kraschade dock min dator och därefter hade jag tacklat utgifterna på ren känsla. Det hade väl nästan gått bra. Det totala budgetöverdraget på 20 000 (resan gick totalt på 370 000 exklusive försäkring, vaccinationer och prylar jag köpt inför resan) hade fått plockas från min buffert till hemkomsten och jag skulle nu inte kunna klara mig särskilt många månader på hemmaplan utan en inkomst. Förhoppningsvis var dock detta bekymmer ur världen nu.
Jag minns mycket väl en diskussion över telefon med en bekant före resans start där han tryckte på något jag egentligen aldrig reflekterat särskilt mycket över förut. "Ditt trygghetsbehov är nästan onaturligt lågt Rickard", sa han och det ligger säkert något i det. En väldigt trygg och harmonisk uppväxt, ett skyddsnät med vänner och familj som jag litar på och diverse andra nedärvda personlighetsdrag har förmodligen format mig till en person som kittlas av förändringar, utmaningar och det främmande istället för att bli rädd för det. Kanske ligger själva huvudanledningen till att resan verkligen blev av i det faktum att jag aldrig behövt famla efter trygghet eftersom den alltid funnits där, både i mig själv och i min omgivning? Redan när äventyret inleddes fanns en övertygelse inombords om att jag, på något vis, likt en katt skulle landa på alla fyra. Någon med större psykologisk expertis skulle säkert kunna utveckla resonemanget för enligt min övertygelse är det där merparten av förklaringen till detta gigantiska projekt sitter.
Samtidigt måste jag poängtera att jag aldrig varit en extrem risktagare eller gambler och att ett så självupptaget projekt med betydande risktagande (inte minst ekonomiskt) vore helt uteslutet om jag hade haft barn att försörja och uppfostra. Det faktum att jag var obunden vid resans start var en grundförutsättning och när jag hade övervägt värsta tänkbara scenario vid hemkomsten såg jag inte hur det negativa skulle kunna slå ut det positiva. Om någon hade skakat på huvudet åt mina planer bakom min rygg (nu tror jag visserligen aldrig det hände) hade de bevisligen haft fel! Kattlandningen på fyra ben pågick för fullt och fortsatte det så här skulle snart det mesta ha fallit på plats igen och jag skulle ha återuppsugits av den vanliga världen, hamsterhjulet, vardagen eller vad folk föredrar att kalla det normala svenska livet gemene man lever.
Jag hade ett jobb så gott som klart, hade fått en pangstart med flickvännen på hemmaplan och hade dessutom våldsamt flax med det fantastiska sensommarvädret. Om bara ett par dagar skulle jag dessutom få tillgång till min lägenhet som jag haft uthyrd möblerad under året som gått. Resan började onekligen redan kännas väldigt avlägsen då jag med galoppsteg rusade rakt in i ett alldeles vanligt och lite mer strukturerat liv. Så mycket för allas oro över hur ett återinträde in i samhället skulle gå till. Jag tror helt enkelt inte man ska oroa sig så mycket för framtiden - saker blir ändå så sällan som man trott men på något vis tycks man ändå landa mjukt om man ser till att hålla sig vän med omgivningen och är beredd att hugga in på de möjligheter man serveras ifrån den välsmakande livsbuffén.
<- Tillbaka
