Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

Epilog
2015-03-19 (19:24)

Tillhör du den grupp människor som alltid njuter lite extra då långfilmen du alldeles nyss tagit dig igenom avslutas med eftertexter så att du får reda på lite mer om vad som hände efteråt för huvudpersonerna? Då är du i gott(?) sällskap med mig. Ett abrupt slut på en film, en saga eller en bra story gör sällan en människa glad och just nu när jag till sist äntligen lyckats få dagboken färdig nästan sju månader efter att jag kom hem passar det alldeles extra bra med några rader med eftertexter eftersom jag kliver in i en ny fas i livet imorgon.

Som jag antydde i de sista dagboksinläggen tog det inte många dagar efter hemkomsten innan min stora resa började kännas väldigt avlägsen. Omvärlden har sin gång och människorna i den har sina liv. Att jag hade gjort mitt livs resa var dåtid och plötsligt fanns det massor med annat som var mer aktuellt att hugga tänderna i. Ett tydligt exempel på detta var hur förtvivlat svårt jag hade att få färdigt dagboken.

Jag fick det där jobbet på mitt gamla företag och bara ett par veckor efter hemkomsten satt jag i en kontorsstol framför en skärm på dagarna igen. Den första veckan på jobbet var den stora utmaningen att faktiskt arbeta i åtta timmar. Förmiddagarna gick hur bra som helst men på eftermiddagarna var jag nära att falla ihop av trötthet. Det var ovant att koncentrera sig så länge på samma sak, särskilt om jag satt i möten. Jag var van vid ett mycket mer varierat tempo samt att sätta min egen agenda för dagen och hade väl egentligen behövt en inskolningsperiod med jobbträning.

I Sverige kunde jag notera att någonting obehagligt skett under året jag varit borta. Debattklimatet hade hårdnat, antalet tiggare hade mångdubblats och i valrörelsen fick de mörka krafterna och de Sverige-centrerade världsuppfattningarna ett alldeles för stort utrymme. Jag varken kunde eller ville känna igen mig. Efter att ha rest ett varv runt jordklotet, sett extrem fattigdom, träffat människor som varit med i uppror för demokrati och mänskliga rättigheter, bevittnat resultatet av naturkatastrofer på nära håll men också ständigt mött en villkorslös gästfrihet kunde jag inte bli annat än besviken på hur fegt, ängsligt och självupptaget detta land och dess invånare till viss del kommit att bli. De stora etablerade partierna tycktes ha förlorat sin grundideologi och tävlade om att kopiera så mycket som möjligt av agendan ifrån det missnöjesparti som vuxit sig starkt för att de var de enda som var tydliga med vad de ville. Självklart röstar folk på ett begripligt partiprogram! Men var fanns den större agendan och de globala frågorna som spelar roll för de kommande generationerna på den här planeten?

För första gången på länge fick jag uppleva en vinter. Att Sverige är en kall och mörk plats under en stor del av året blev snabbt tydligt. Särskilt mycket snö blev det inte i Skåne men efter det traditionella julfirandet hemma hos mina föräldrar (istället för i en helikopter över Iguassufallen) lade sig snön åtminstone i några dagar. Vintermånaderna gick och det kom rapporter om att vulkanen Villarica i Chile haft ett utbrott som ledde till evakuering av alla människor i Pucon. Att vulkanen vi lekte bergsbestigare upp på och sedan åkte på stjärtlapp ned ifrån var aktiv visste vi, att den faktiskt kunde ställa till med förödelse var något helt annat.

Än värre skulle det bli. Cyklonen Pam som först dragit förbi Kiribati och Tuvalu skapade extrem förödelse på Vanuatu. På Aftonbladet fanns bilder ifrån (de för mig) välkända promenadstråken i huvudstaden Port Vila som helt ödelagts. Jag visste ju precis hur det skulle se ut egentligen och rapporterna om att man hade svårt att landa på den fantastiska ön Tanna med hjälpsändningarna var omskakande. Jag oroades för hur det hade gått för människorna jag mött och hoppades att de pengar jag spenderat på plats skulle komma lokalbefolkningen till godo under återuppbyggnaden. Det är nästan så man undrar om jag för med mig en förbannelse till resmålen jag besöker, jordbävningarna i Christchurch och kärnkraftsolyckan i Sendai/Matsushima är andra exempel på platser som drabbats hårt av katastrofer efter mina besök. Allting blir så mycket mer konkret i katastrofsändningarna i media när man faktiskt varit på plats och har något att relatera till.

Ljusglimtarna var lyckligtvis betydligt fler än de dåliga nyheterna. Matilda och jag fortsatte träffas efter min hemkomst trots det stora geografiska avståndet och för några månader sedan tog vi beslutet att satsa på samboskap. En ny lägenhet fixades fram i centrala Malmö, jag och alla våra prylar flyttade in för några veckor sedan och imorgon flyttar Matilda in tillsammans med hunden Tequila. Det är inte utan att man får nypa sig i armen då och då för att fatta att det verkligen händer på riktigt nu, allt det där vi drömde om tillsammans från varsin sida av jordklotet. Självklart finns det inga garantier för en succé men vi borde ha goda förutsättningar att lyckas med tanke på det vi redan gått igenom. Alla tycker väl att deras story är något alldeles extra och speciell men jag undrar ändå om inte vi utklassar det mesta?

Resorna då, hur blir det med dem framöver, kanske någon undrar? Med tanke på att vi delar detta stora intresse kan jag lugna alla oroliga med att vi redan jämfört varandras framtida drömresor och vi har mycket gemensamt på de listorna. Vår nästa stora gemensamma drömresa är att ta oss till Borneo men när det ligger i tiden är ännu inte bestämt och den saken kan påverkas av många faktorer. Innan dess räknar vi bland annat ha hunnit med att besöka ett bröllop i England samt en tripp till Italien för att hälsa på Matildas bror med familj.

Denna reseplanering kändes fullt tillräcklig för mig fram tills för bara några veckor sedan. Även jag kan bevisligen känna av en viss mättnad beträffande äventyr och känna en längtan efter vanliga rutiner. Men så drabbades jag av ett plötsligt akut behov att komma iväg på något ytterligare. Från en förflugen tanke på en jobbflygning mellan Köpenhamn och Helsingfors gick allting till beslut och bokning bara en dag senare (behövde ju exempelvis få säkerställt att Matildas pass var giltigt). Hela jag var totalt i spinn under den snabba research-fasen och vid ett tillfälle hade jag nästan svårt att andas. Jag vet inget roligare än att planera resor och det finns dessutom inget mer underhållande än att hålla på en hemlis för den alltid lika nyfikna och planerande Matilda! Redan till Påsk tar jag därför med mig henne på en överraskningsresa till två helt nya länder (och visst finns det världsarv att bocka av på resan också...). Vart vi ska får hon reda på vid gaten. Det blir lagom äventyrligt, intensivt och annorlunda precis som det ska vara...

Helt oförbätterlig kan man kanske kalla mig men jag väljer att se lusten att upptäcka det okända som en styrka. Visst är jag en drömmare och visst händer det att vissa av mina storslagna planer aldrig lämnar ritbordet men jag vill ändå hävda att det i en ständigt föränderlig värld är en fördel att veta att jag klarar av att kasta mig in i det mest galna och storslagna projekt och sedan ro det i land. Jag hoppas Matilda ser det likadant och jag tror vår gemensamma framtid är ljus. Om inte behöver vi åtminstone aldrig ångra att vi aldrig försökte tillsammans. Imorgon börjar vårt nya liv!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign