Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2015-11-08 (02:40)
Jag hittade henne på ett busstak i Peru en minnesvärd höstdag 2013. Samma dag som vi hade lämnat Lima med vår Rosa Buss vaknade Matilda till liv efter att ha legat utslagen halvt medvetslös på en brits i bussen i någon vecka. Från det att hon reste sig upp tog det bara timmar tills dess att jag höll hennes hand där uppe på taket för första gången och det ögonblicket har kommit att forma de senaste två åren av mitt liv.
Jag vet inte vilket som är det normala första samtalsämnet i en relation men jag vet att det i princip första vi gjorde tillsammans i Sydamerika var att jämföra varandras drömresmål. Vi konstaterade då snabbt att våra topp 5 hade två gemensamma destinationer - Okavangodeltat i Botswana och Borneos mytomspunna regnskog där orangutangerna regerar. När det så något år senare äntligen blev dags för oss att för första gången planera en gemensam äventyrsresa var det således inte särskilt mycket att välja på. Botswana eller Borneo?
Det sägs att ett möte med de dimhöljda bergens gorillor i östra Afrika för alltid förändrar en människas innersta väsen och det ligger nog en hel del sanning i det påståendet. Att möta de nära släktingarna var tveklöst mitt livs absolut största djur- och naturupplevelse. Ett påstående som jag tror även Matilda skriver under på. Den naturliga uppföljaren till bergsgorillorna är Borneos orangutanger och det var aporna som till sist fick oss att fälla avgörandet vid valet av äventyr.
Som arbetande ekonom skulle jag vilja påstå att den maximala sammanhängande ledigheten som går att plocka ut är tre veckor. Det motsvarar tiden mellan två månadsbokslut och är således det spelrum vi har att leka med den här gången. Är man en rese- och upplevelsenarkoman innebär detta en extrem utmaning då man tar sig an en destination med många spännande platser och det är lätt hänt att planen blir väl ambitiös. Just detta har råkat hända den här gången. Sexton flygningar på tjugotvå dagar är kanske inte semester i de flestas ögon men så ser de närmaste veckorna ut och lyckas vi sätta logistiken utan att dö av utmattning kommer belöningen bli ett riktigt intensivt upplevelsepaket.
Vi har bokat två djungelturer på Borneo med dubbla övernattningar ute i skogen. Därtill har vi bokat in oss på en tvådagars bestigning av Mt Kinabalu, ett besök i naturparken Gunung Mulu samt en visit till Brunei. På vägen till och från Borneo blir det dessutom storstadsupplevelser i Singapore och Kuala Lumpur. Fyra nya länder och tre nya världsarv om allt går som det är tänkt men hur sannolikt är det egentligen att sexton flyg i denna del av världen går på utsatta tider?
Storstadsstoppet på vägen till Borneo är Singapore. Dit hade vi bokat ett flyg med Qatar Airways vilket är ett bolag ingen av oss tidigare flugit med. De har sin hub i Doha och det var dit vårt första flyg gick ifrån Köpenhamn på lördagsmorgonen. Vi har ju redan hunnit resa en hel del tillsammans under de här åren och en sak som blivit påtaglig för mig är med vilket oerhört mod Matilda går upp på ett flygplan med tanke på hur flygrädd hon är. Inför denna resa har hon dock valt ett helt nytt angreppssätt och fyllt packningen med ångestdämpande tabletter. Maximal dos per tillfälle är fem stycken och dessa satte hon i sig direkt efter frukosten hemma i Malmö.
Den något komiska konsekvensen var att hon blev så sömning och avslagen av tabletterna att det nästan kändes som att jag fick leda henne fram på Kastrup men om det var priset för att slippa en stor portion flygrädsla var det säkert värt att betala. Kraftigt uttråkad bredvid den halvsovande Matilda redan under den första långflygningen letade jag mig fram bland stolsryggens menyer till ett spel som hette Al''s Casino. Där dominerade jag i Black Jack och Poker och avancerade snabbt och stolt till högsta nivån samtidigt som jag drack drinkar för både mig och Matilda vilket fick min partner att skämmas när hon lyckades hålla ögonen öppna. I övrigt var flygningen händelselös.
De som följde mig under min resa runt jordklotet minns kanske att jag mot slutet började med ofoget att räkna besökta länder. Den ovanan har jag ännu inte lyckats skaka av mig och det lär jag inte lyckas med framöver heller. Faktum är att jag nu ser det som ett livsmål att besöka alla FN-länder (193 st) samt Taiwan och Vatikanstaten. Något av det mest frustrerande som går att uppleva för en landsräknare är en mellanlandning/flygplatstransfer i ett land där man inte har varit eftersom besök utan övernattning och upplevelser i landet inte räknas. Värst var det att mellanlanda i Majuro på Marshallöarna (hur ofta har man vägarna förbi det landet mitt ute i Söderhavet liksom?) men att befinna sig på en flygplats i obesökta Qatar var också irriterande. Det får helt enkelt bli ett besök i Doha någon annan gång.
Vi hade en transfer på ungefär tre timmar. Matilda fyllde på med ytterligare tre ångestdämpande tabletter och sedan klev vi på ett plan som inte ens var halvfullt. Det är värsta jackpotten på en långflygning när man kan sträcka ut sig över tre säten vilket vi båda gjorde efter att ha sett samma highschool-rulle. Singapore närmade sig så sakta, äventyret var igång och nu väntar ett häftigt upplevelsepaket på att bli uppspelat i värsta rock''n''roll-tempot. Det blir inte bättre än så!
<- Tillbaka
