Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

12 November
2015-11-19 (16:38)

Jordbävningen som drabbade Mount Kinabalu tidigare under året hade i viss mån skjutit vår bestigning av kullen i sank eftersom man fortfarande inte hade öppnat upp den sista passagen till toppen av berget efter naturkatastrofen. Det var knappast så att Matilda sörjde att vi inte behövde stiga upp kl 02 för att käka frukost, sedan hasa oss uppför berget med hjälp av ett tjockt rep i totalt mörker bara för att hinna till toppen innan solen gick upp så att man skulle få uppleva magin från bästa möjliga plats. Jag var dock lite nedslagen över detta men försökte hålla så god min som möjligt.

Istället satsade vi på att kompensera den uteblivna toppbestigningen med att beskåda soluppgången ifrån volleybollplanen någon fått för sig att anlägga högt uppe på Sydostasiens högsta berg. Vi visste i ärlighetens namn inte åt vilket håll väderstrecken låg och därmed inte heller var solen skulle gå upp. Det låg dimma och moln runt berget men fanns luckor i molntäcket och när solen till slut letade sig upp på ett helt annat ställe än där vi nog ändå trodde den skulle titta fram blev det till sist riktigt fint. Att stå högt uppe på ett berg en tidig morgon och se soluppgången - det finns verkligen sämre saker här i livet..

De som följde mig runt jorden minns kanske att pannkakor är något av det bästa jag vet och en stadig pannkaksfrukost är alltid en lyckad frukost. Vi satt och småpratade lite med det brittiska och australiensiska paret vid frukostbordet under tiden som batterierna laddades upp inför nedstigningen. Efter gårdagens framgångar hade viss kaxighet smugit sig in hos duon Alfredsson/Eklindh och det bollades faktiskt på allvar med funderingar runt en bestigning av Kilimanjaro någon gång i framtiden. Ett samtal som verkligen skulle känts helt orimligt bara två dagar tidigare. Och lika orimligt, skulle det visa sig, ett par timmar senare.

Det var avtalat med guiden att vi skulle inleda nedstigningen kl 8 och den planen höll. De andra två paren vi hållit sällskap med hade redan hunnit iväg då vi tog våra första av riktigt många kliv nedför denna dag. Inledningsvis gick det lätt och fint och vi höll jämna steg med en större grupp av lite äldre men till synes väderbitna och rutinerade vandrare. Efter ungefär en kilometer började dock Matilda beklaga sig over gelében som var svåra att styra och bara en liten stund senare övergick situationen i verkliga bekymmer. Ork och krafter var inte det som spökade - benen ville bara inte bära henne längre och varje kliv nedför blev en utmaning.

Det värsta var att vi hade nästan fyra kilometer kvar att vandra (vilket var två tredjedelar av den totala distansen) då krisen blev ett faktum. Diverse försök att förenkla för Matilda lindrade hennes bekymmer tillfälligt. Hon fick min stav och jag tog även hennes ryggsäck. Men har proppen gått och benen tycks helt befriade från syresättning spelar sådana åtgärder bevisligen mindre roll. Vi gick sakta, vi pausade, drack och åt med jämna mellanrum och tårarna sprutade friskt vid ett par tillfällen. Matilda beskrev det som det absolut värsta hon utsatt sig för fysiskt. Jag kunde inte göra mycket annat än att finnas där, det gick liksom inte att bära henne ner och någon annan hjälp fanns inte att få. Guiden tycktes lamslagen och höll sig mest undan. Benen ville verkligen inte bära henne men ändå kämpade Matilda vidare och till sist, efter vad som kändes som mer än en evighet, nådde vi vandringens ändstation.

Nedstigningen hade tagit 4:30 vilket var nästan två timmar snabbare än tiden vi behövt dagen innan för att komma upp. Förmodligen hade det gått runt en timme snabbare om min bergsbestigarkollega inte drabbats av gelében och hon själv trodde nog att hon sinkade farten mycket mer än vad som faktiskt var fallet. Väl framme pustade vi ut en stund och mottog sedan tjusiga diplom och intyg innan vi bjöds på buffékäk. Redan nu kunde man känna hur träningsvärken var på ingång och det var ingen tvekan om att nedstigningen också tagit mycket hårdare på min kropp än själva bergsbestigningen. Hur det skulle kännas de kommande dagarna ville man bara inte tänka på.

Vi placerades i en egen bil med chaufför på vägen tillbaka till Kota Kinabalu. Resan fortlöpte utan incidenter att rapportera om och efter två timmar var vi tillbaka på Lavender Lodge i Kota Kinabalu. Rekommendationen i Lonely Planet och på diverse Borneo-sidor på nätet är att ta det lugnt i någon dag eller åtminstone i några timmar efter en bestigning av berget men så såg inte alls vårt fullspäckade schema ut. Vi var inbokade på ett tidigt flyg redan nästa morgon följt av en spännande expedition så nu gällde det att fixa med inköpsförberedelser och liknande innan det var läggdags.

Allra först skulle dock magarna fyllas. Vi promenerade ett par kvarter bort till Kota Kinabalus omsusade nattmarknad som i ärlighetens namn inte imponerade alls i den utsträckning som vi hade tänkt oss. Vi gjorde dock som lokalborna och pekade ut varsin maträtt i ett matstånd och slog oss ner på en enkel träbänk intill. Det blev två olika varianter av risrätten Nasi Goreng och till detta en fruktdrink baserad på äpple. Det är kanske inte så mycket maten som platsen och upplevelsen man är ute efter som besökare och visst är det spännande att få en inblick i hur hela släkten har sina arbetsuppgifter runt matvagnen. Någon kockar, någon serverar, någon fixar med fläkten, någon pekar i menyn och förklarar för förbipasserande, någon springer förvirrat runt med en bricka med ett par sorters sås på, någon flyttar servetter mellan borden och resten mest umgås med varandra och grannarna i det ständigt tjocka stekoset.

Med fyllda magar var nästa uppdrag att hitta en speciell sorts gummiskor som arrangören av morgondagens djungelexpedition rekommenderat för den leriga djungelmiljön. Av lokalborna kallas de för Adidas Kampung och de påminner nog mer om Foppa-tofflor än skor. Första försöket var inne på ett märkligt shoppingcentrum som trots ett fint centralt läge tycktes befinna sig i riktig kris. De flesta av butikslokalerna hade slagit igen och i rummet där uttagsautomaterna skulle stå ekade det helt tomt. Vem kan handla utan cash i ett land där man aldrig tycks ta kort i affärerna?

På detta köpcentrum där det vare sig fanns butiker eller bankomater lyckades jag faktiskt plocka på mig tre billiga t-shirts i en butik med sportkläder. Några Adidas Kampung hittade vi dock inte. I informationsdisken fick vi tipset att gå till en mini market ett par kvarter bort i kvällsmörkret och leta vidare efter gummiskor. Inte heller där hade vi någon framgång och började nu känna viss uppgivenhet. En tjej i skobutiken på denna mini market tyckte vi skulle återvända till nattmarknaden och prova klädstånden där och så fick det bli. Nu var det dock absolut slut på promenaderna och vi unnade oss en taxi.

Ett par misslyckanden senare på nattmarknaden pekade en kvinna in oss i konkurrentens skobutik tvärs över gatan. Den drevs av två indiska män som hade prioriterat låga kostnader före AC. Allra längst inne i deras butik lade sig en av de finklädda indierna raklång över golvet och började rota djupt inne i ett hyllutrymme i markhöjd efter inplastade par med Adidas Kampung i storlekar större än för asiatiska ballerinafötter. Vi fick oss varsitt par till sist i den varma butiken för mindre än 20 sek per par!

Nöjda med framgången i den indiska skobutiken vinkade vi in en ny taxi och åkte tillbaka till Lavender Lodge. Nu gällde det åter igen att fixa till en smart expeditions-packning så att vi kunde resa lätt och lämna kvar våra backpacks här i Kota Kinabalu. Egentligen ville ingen av oss något hellre än att sova efter att ha klättrat på ett berg i två dagar men vi lyckades disciplinera oss tillräckligt mycket för att få färdigt packningen och beställa en taxi till nästa morgon. Detta må vara en semester men tid för att slappa och ta det lugnt finns inte riktigt inskrivet i schemat. Det är full speed som gäller i stort sett hela tiden.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign