Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2015-12-03 (16:29)
Denna natt gick det mer som förväntat. Matilda tvingades till att klappa mig på armen och förklara att det nu var dags för mig att uppvisa mina mer ridderliga talanger eftersom hon behövde eskort till toaletten. Till skillnad från förra natten var generatorn denna gång avstängd och det var därmed alldeles kolsvart på vägen till toaletterna. Lyckligtvis var vi utrustade med våra enkla pannlampor men självklart var det ändå lite läskigt i mörkret mitt bland djungelns alla läten och därför valde vi spindeltoaletten då sträckan dit var mycket kortare än om vi skulle gå till duschtoaletterna i utkanten av lägret. Matilda gick först och rapporterade inifrån toaletten att den stora spindeln satt kvar på sin plats på insidan av dörren. Jag skyndade sedan in efter henne och gjorde mitt ärende så snabbt jag kunde innan vi tassade tillbaka till tryggheten under myggnätet i hyddan. Läskigt!
Precis som föregående morgon väcktes vi strax före soluppgången av personalen. Både mina och Matildas fötter och då framförallt häl- och ankelpartierna hade blivit helt sönderbitna och det kliade något alldeles vansinnigt. Vi visste egentligen inte av vad eller när. Antingen var det myror som funnits i våra stövlar under gårdagskvällens djungelvandring eller skulle man kunna tänka sig att det var bedbugs på vår madrass alternativt mygg eller annan ohyra som tagit sig igenom myggnätet under natten. Vi trodde nog mest på det förstnämnda alternativet.
Eftersom ett tjeckiskt par var de enda som tillkommit under gårdagen fanns det lediga platser i båtarna till morgonsafarin och vi fick därför en bonusupplevelse som egentligen inte ingick i paketet vi köpt. Guiderna utsattes för påtryckningar ifrån hela gänget som tyckte att vi skulle åka lite längre upp längs floden än under gårdagen för att om möjligt få syn på en orangutang längs flodbankerna. Någon framgång med den saken blev det tyvärr inte. Överhuvudtaget såg vi inte särskilt mycket djurliv alls denna morgon. En väldigt skygg gibbonapa som gömde sig högt uppe i lövverket på ett stort träd var morgonens främsta spaning ifrån guiden och utöver det blev det bara lite näsapor och långsvansade makaker vilket inte längre kändes som något sensationellt utan snarare som vardagsmat. Vi hade hoppats på orangutanger, pygméelefanter eller något stort och spännande kräldjur.
Så snart frukosten hade avverkats satte vi igång med att packa och därefter väntade först den timmeslånga transporten längs Kinabatanganfloden som sedan följdes av den två timmar långa bilresan genom palmoljeplantagerna innan en lunchbuffé väntade på Uncle Tan''s högkvarter. Vi fick dem till att skjutsa oss samt Jamila och Michael gratis till Sepiloks Orangutangcenter igen efter maten. Matilda och jag var ju inte helt nöjda med första besöket och hade ändå en massa dödtid att slå ihjäl innan kvällens flyg så varför inte ge stället en andra chans?
I väntan på att Sepiloks Orangutangcenter skulle öppna för eftermiddagsgästerna tassade vi runt barfota och badade i skön AC på ett enkelt informationscentrum som hade byggts upp bredvid entrén. När vi sedan släpptes in valde vi att direkt styra stegen mot insläppet till den lek- och träningshage för unga orangutanger som förlorat sina mödrar som vi missade på grund av knepiga öppettider vid förra besöket. Redan på vägen dit stötte vi dock på en yngre orangutang som vi följde en bit. Vi lämnade sedan denna och stötte då på ytterligare ett charmtroll som vi följde efter. De två orangutangerna möttes en stund senare och bjöd på en alldeles fantastisk lek- och brottningsmatch där vi stod på absolut första parkett bara någon meter bort. Redan nu var det här besöket på Sepiloks Orangutangcenter betydligt lyckosammare än förra visiten.
Vi fortsatte till orangutangernas lekplats som inte riktigt var vad vi hade förväntat oss. Vi hade någon sorts föreställning om att man skulle få se hur de små orangutangerna tränade på olika moment som exempelvis klättring under översyn och ledning ifrån människor men det var "bara" en enkel lekplats en ganska bra bit bakom ett glasfönster där också en del mat hade placerats ut. En handfull yngre orangutanger klättrade runt på repen och tuggade på frukt bakom glasrutan som var så fylld med fingeravtryck att det i princip inte gick att fotografera.
Tillsammans med Jamila och Michael begav vi oss sedan till matningen. Det var detta spektakel vi hade upplevt två dagar tidigare på samma plats och den här gången blev det väl något bättre med lite fler orangutanger och mer action. Sammanfattningsvis var det dock den härliga och lekfulla brottningsmatchen vi bevittnat från första parkett som var den stora höjdpunkten och det var tack vare den som det hade känts som en stor succé att återvända hit. Oavsett hur det skulle gå med vår båttur i Indonesien hade vi nu fått en rejäl orangutangdos att ta med oss som ett fint minne hem. Rimligtvis skulle det dock bli ännu bättre om bara några dagar. Så var åtminstone planen.
Vi valde att ta taxi ifrån Sepilok till flygplatsen i Sandakan och bjussade samtidigt Jamila och Michael på en skjuts till Uncle Tan''s högkvarter. Lite sorgligt kändes det allt att ta farväl av den familjekonstellation som vi tillsammans delat spindlar och myggor med i hyddan längs Kinabatanganfloden men det är alltid ständiga farväl som gäller när man är ute och reser.
Efter dagarna längs floden och litervis med svett, sololja och myggmedel luktade vi inte särskilt gott och var faktiskt lite oroade över hur folk skulle reagera när de kände lukten av oss ombord på flyget. Matilda, som jag under resan gett smeknamnet "Listens Moder", fick nu ännu en av sina många listiga idéer. På alla seriösa toaletter på Borneo finns även en handdusch inne i toalettbåset som används av asiaterna till att spola sig rena i rumpan efter genomfört ärende. Varför inte använda denna dusch till hela kroppen? Sagt och gjort, det var bara att marschera in på toaletten med duschtvål och handduk i ena handen samt ett par rena kallingar och en ny t-shirt i den andra. En dryg kvart senare var vi båda som nya människor!
Bagaget checkades in och vi tog sedan sikte på en till synes fräsch restaurang. Under tiden som vi stod och läste igenom menyn vid disken kunde vi dock båda med viss förskräckelse se hur en stor råtta sprang över hela den stora golvytan bakom disken utan att någon i den betydande personalstyrkan tycktes ta någon som helst notis om saken. Vi vände snabbt på klacken och hittade lyckligtvis ett annat matställe efter att säkerhetskontrollen hade passerats.
Returflygningen från Sandakan till Kota Kinabalu med MASwings var händelselös. För att slippa behöva lämna vårt rum på kvällen köpte vi mycket enkel mat i en liten butik på flygplatsen och hoppade sedan in i en taxi till Lavender Lodge där vi nu checkade in för tredje gången under denna resa. Våra stora backpacks fiskades fram ur bagagerummet och sedan lotsades vi till vårt rum som denna gång låg på första våningen. För varje incheckning hade vi behandlats mer och mer som VIP på detta ställe med bättre rum och mindre trappor att kämpa sig upp för. De måste tycka att vi vi var ganska konstiga som bara kom dit och sov någon natt då och då och sedan lämnade in väskorna i bagagerummet igen. För oss var dock Lavender Lodge lite som ett basläger under resans första tredjedel men nu hade platsen spelat ut sitt syfte och nästa morgon skulle detta boende lämnas för gott.
<- Tillbaka
