Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2015-12-03 (16:30)
Förmiddagsmenyn bestod av två nya flygningar med MASwings och knappa timmen efter att alarmklockan ringt satt vi i en taxi ut till Kota Kinabalus flygplats igen. Matilda följde sin vanliga ritual och svalde ett par lugnande tabletter och jag gjorde misstaget att glädjas högt över hur väl vårt logistikschema hittills fungerat. Matilda bad mig sluta jinxa men det var naturligtvis redan för sent vilket alldeles strax skulle visa sig.
Första flygningen tog oss från Kota Kinabalu till den lilla oljestaden Miri som vi faktiskt skulle återvända till redan nästa dag men denna morgon var vi endast där för att byta flyg. Vi hann igenom hela proceduren med incheckning, bagageinlämning, säkerhetskontroll och egentligen faktiskt också boarding innan vi nåddes av informationen att vårt flyg från Miri till Mulu var uppskjutet eftersom kraftigt oväder rådde på vår destination. Att något inte stod rätt till förstod vi ganska snart eftersom vi hade fastnat i ett eget rum med tiotalet medresenärer varav den ena var en gammal inhemsk tant i rullstol med svarta tatueringar över benen som nästan såg ut som tights. Minst fyra timmars försening räknade man med och som kompensation fick vi vouchers att köpa mat för på flygplatsen.
Kampanjen för att fördriva väntetid på flygplatsen inleddes med ett besök på den snabbmatsrestaurang där våra vouchers kunde användas. De serverade endast rätter med friterad kyckling som i princip var oätliga. Istället försökte vi glädjas åt att vår fruktansvärda träningsvärk ifrån bergsbestigningen äntligen började släppa och Matilda kom nu med den lysande idén att vi skulle testa massagestolarna i vänthallen som kostade en mindre slant för ett antal minuters behandling. Det var snudd på magiskt för min stela rygg och hela kroppen kändes piggare och rörligare efteråt.
Att bara sitta på en plaststol i en vänthall och stirra rakt fram kändes alldeles för tråkigt så vi betalade därefter inträde till en halvsunkig lounge. I denna sträckte vi ut oss över varsin soffa och sov en stund. Elektroniska prylar laddades, det blev lite småätande ifrån den enkla plockbuffén och så surfades det naturligtvis på loungens trådlösa nätverk. När beskedet sedan kom att planet var ytterligare två timmar försenat var det bara att luta sig tillbaka och vila vidare - så mycket annat fanns liksom inte att göra. Egentligen kändes det helt sjukt att sitta och vänta i sex förseningstimmar på ett kommersiellt flyg som bara skulle ta drygt 20 minuter men det fanns inget annat sätt som vi kände till för att ta sig till svårtillgängliga Gunung Mulu National Park. Det tråkigaste av allt var dock att vi redan i ursprungsschemat hade alldeles för lite tid avsatt på destinationen och med dessa förseningar skulle vi tvingas hoppa över spännande aktiviteter som egentligen skulle ha skett under eftermiddagen.
Vi hade nästan gett upp hoppet om att få resa när det plötsligen ropades ut i högtalarna att det var dags för boarding. Planet kom faktiskt iväg vid 15-tiden och innan vi visste ordet av hade vi landat igen. En kvinna erbjöd oss transport till nationalparkens besökscentrum för tio spänn vardera vilket vi nappade på. Hon släppte av oss framför en lång och svajande hängbro som var klart underhållande att ta sig över när man hade mycket packning på ryggen. Vi checkade in oss på det förbokade boendet och skrev upp oss på de enda två turerna vi nu skulle ha en chans att hinna med vilket dels var en nattvandring om några timmar och dels en grottvandring nästa förmiddag.
Boendet var riktigt schysst! Vi hade ett eget så kallat longhouse vilket innebar ett stort sovrum, toalett, två duschar och egen veranda. Klart lyxigare nivå än vad vi hittills haft på resan. Trots förbudsskyltar om saken kände vi oss tvungna att tvätta lite underkläder, t-shirts och linnen för att klara de närmaste dagarna. Vårt schema på Borneo var så intensivt lagt att det hittills inte hade funnits en möjlighet att hinna lämna in tvätt någonstans och få tillbaka plaggen torkade innan vi skulle vidare. För att döva våra dåliga samveten över tvätt-förbudet som trotsades försökte vi snåla med vattnet och tvättade bara upp det absolut nödvändigaste. När kläderna en stund senare hängde på tork gick vi och beställde in kvällsmat på områdets enda restaurang. Det blev kycklingspett med jordnötssås och ris vilket smakade alldeles utmärkt.
Tillbaka i vårt longhouse bytte vi om till lämpliga kläder för nattvandringen. Eftersom nationalparken innehåller extrema mängder fladdermöss som gärna kalasar på mygg behöver man skönt nog inte bekymra sig om myggbett. Terrängen förväntades bli ytterst okomplicerad då hela promenaden skulle ske längs det system av träbroar som byggts upp i området omkring besökscentrat så vi kunde också avstå attiraljer likt långärmade tröjor och långbyxor. Uppställda vid samlingsplatsen några minuter senare kunde vi konstatera att det bara blev en liten kvällsgrupp i form av vi, en guide och ett japanskt par. Guiden tände sin ficklampa och tog ut en färdriktning och vi satte igång våra pannlampor och följde efter ut i mörkret.
Först tog vi något varv runt ett antal närliggande longhouses och bungalows där guiden kunde peka ut de grodor som står för den enorma ljudvolymen i området om kvällarna. Därefter tog vi sikte på djungeln. Jag har aldrig förut sett en så tät och extremt fuktig tropisk vegetation. Det var verkligen som att gå i en tunnel genom en urskog som nästan kändes konstgjord. Ur djungeln ekade en ständig symfoni av läten och bakom oss kunde vi höra japanskan snyfta högt av rädsla. Detta var verkligen djungeln i mörker på riktigt även om vi hade en lyxig träbro att promenera på.
Längs den led på ett par kilometer som vi hann med att tillryggalägga såg vi framförallt massor utav de extremt stora insekter med avlånga kroppar som är väldigt typiska för Gunung Mulu. Sländor skymtades lite varstans liksom stora vandrande pinnar och en massa andra insekter som vi inte fick några namn på. En del ganska stora spindlar hittades också längs vägen och därtill en massa små grodor och en jättelik padda. Men den stora upplevelsen under denna nattvandring i totalt mörker var den fantastiska täta djungeln och vi förbannade ännu en gång dagens flygförsening som krympt den tid vi hade att tillgå i Gunung Mulu National Park till ett absolut minimum. Vi skulle inte ens hinna med att se denna djungel i dagsljus.
<- Tillbaka
