Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2015-12-03 (16:31)
Gunung Mulu National Park rankas av Lonely Planet som Borneos allra främsta höjdpunkt. Denna naturpark är, precis som Kinabalu Park där vi hade varit och klättrat på berget några dagar tidigare, världsarvslistad vilket naturligtvis bara det är en kvalitetsstämpel. I parken finns orörd tropisk djungel, fantastiska stenformationer kallade The Pinnacles samt ett flertal spektakulära och gigantiska grottor. I en av dessa grottor sägs det leva 2-3 miljoner fladdermöss som tillsammans påstås konsumera tonvis med mygg varje natt vilket gör nationalparken i princip myggfri. Bara en sån sak!
Tyvärr hade vi missat turen till grottan med alla fladdermössen under gårdagseftermiddagen eftersom vi satt fast på Miris flygplats och att trycka in flerdagarsexpeditionen till The Pinnacles i vårt komprimerade schema var en omöjlighet men vi skulle åtminstone hinna med en helt unik grott-tur under förmiddagen och vi hade dessutom fått ett litet smakprov på den spektakulära naturen i parken under nattvandringen några timmar tidigare.
Frukosten i den enkla restaurangen ingick i kostnaden för boendet och så snart vi hade tryckt ner den satte vi igång med att packa väskorna igen vilket verkligen kändes helt absurt. Vi hade ju nyss anlänt och flera av klädesplaggen som vi hade tvättat för hand direkt efter ankomsten hade ännu inte hunnit torka men vi var tvungna att checka ut innan dagens äventyr eftersom vi inte skulle hinna tillbaka till området förrän runt lunchtid. Bagaget placerades i ännu ett av alla dessa förvaringsutrymmen efter det att utcheckningen var avklarad och sedan var det bara att ställa upp sig utanför parkens informationscenter och vänta på att dagens utflykt skulle sättas igång.
Vår turistgrupp för dagen bestod av ett dussintal personer och vi leddes alla av en ganska tjurig kvinnlig guide som fokuserade mer på exakta hålltider än på att beskriva det vi upplevde längs med vägen. Vi delades upp i två avlånga kanotliknande motorbåtar som snart puttrade fram längs en slingrande flod genom djungeln. I gruppen fanns en alldeles malplacerad polska i 50-årsåldern som utmärkte sig konstant. Hon var klädd i spräckliga chockrosa tajts, rosa batikmönstrad kjol samt ett vitt linne med fransar under vilket hennes vita spetsbehå syntes tydligt. Inte direkt den typ av turist man förväntar sig i en hyggligt svårtillgänglig naturpark på Borneo.
Längs floden levde lokalborna ett mycket enkelt men till synes bekymmerslöst liv. En yngre tjej satt och tvättade kläder i floden ifrån en mindre pir och en bit längre bort satt en far med sin son och metade ifrån strandkanten. På vägen till grottorna lade båtarna till vid en liten by där lokalborna hade lagt upp en massa turistigt krimskrams och tveksam hantverkskonst över långa träbänkar. Det var en riktigt varm dag och vårt fokus låg snarare på att hitta skugga än köpa halvfärdiga broderier med texter om Gud och bibelreferenser textade med korsstygn. Ett par av grabbarna i gruppen provade att skjuta blåsrör för en mindre slant och vi andra ville bara komma ombord på båtarna igen eftersom det fläktade betydligt mer när vi tuffade fram längs floden.
Så lade vi slutligen till vid en träbrygga. Därifrån tog man sig via slingrande men inte särskilt svårforcerade trappor upp till dagens första grottöppning som ledde in i Wind Cave. På vägen upp till öppningen kunde man höra polskan sucka och beklaga sig ljudligt över terrängen och man undrade ännu en gång hur hon hade hamnat på den här typen av utflyktstur i en naturpark på Borneo?
Wind Cave har fått sitt namn av det märkliga fenomenet att det på vissa platser i grottan fläktar ytterst behagligt ifrån en underjordisk bris som ingen vetenskapsman ännu riktigt kunnat förklara. I övrigt kännetecknas grottan av flera gigantiska salar och kammare med enormt högt i tak samt verkligt imponerande stalaktit- och stalagnitformationer. Jag har besökt många imponerande och mäktiga grottor under tidigare resor men det här var i katedral-format och krossade verkligen det mesta, särskilt när det gällde storleken på salarna och de mäktiga underjordiska vyerna detta resulterade i. Det kändes som att miljön var direkt hämtad ifrån första delen i Sagan om Ringen-trilogin.
Ifrån Wind Cave var det en inte obetydlig men inte heller särskilt kuperad promenad till en picknickplats rakt nedanför förmiddagens andra grotta Clearwater Cave. Vår guide hade tydligt poängterat flera gånger att den fika som eventuellt stod framdukad på denna picknickplats inte tillhörde vår grupp och att vi absolut inte skulle ta av den. Polskan hann inte ens fram till platsen innan hon stod med en mugg kaffe i ena handen och tilltugg i den andra. Ibland tänker jag att guide-yrket måste vara något av det mest frustrerande man kan ta sig an...
För att ta sig upp till Clearwater Caves grottöppning måste man ifrån picknickplatsen forcera ca 200 trappsteg vilket i denna hetta och luftfuktighet är något som ingen kan tackla oberörd. Polskan har nog aldrig varit så nära döden. Vi tvingades vänta på henne i evigheter vid grottöppningen men det gjorde inte så mycket eftersom den var väldigt spektakulär. Ifrån öppningen som var klädd i en grön växt som endast finns på denna lilla plats i världen kunde man spana långt ner och in i grottan. På avstånd kunde man också höra floden som forsade fram djupt där nere i grottgången för till skillnad mot Wind Cave där floden sedan länge torkat ut formar vattnet fortfarande denna grottskapelse.
Clearwater Cave anses vara ett av världens längsta grottsystem och ger man sig på den nästan omöjliga övningen att mäta total rymd i grottan är den sannolikt världens allra största. Vi fick naturligtvis bara se en liten bråkdel av de totalt 225 km grottsystem som hittills har utforskats och fortfarande sänds nya expeditionsteam in i dessa gångar med viss regelbundenhet och de tycks alltid hitta nya outforskade sidosystem av denna naturliga jätteskapelse. Vi var rätt djupt nere i den fantastiska grottan och kände på det oväntat varma vattnet men tilläts inte bada där på grund av strömmarna.
Däremot kunde vi bada i en naturlig simbassäng med sandbotten alldeles intill picknickplatsen vilket var otroligt svalkande efter all hetta och luftfuktighet kroppen tvingats tackla under dagen. Detta innebar slutet på en fantastisk utflyktstur till något som verkligen kändes helt unikt och vi var riktigt glada att vi inte ställde in turen till Mulu på grund av flygproblemen under gårdagen trots att vår agenda kapades till hälften.
De avlånga båtarna transporterade oss tillbaka till parkens informationscentrum där vi hastigt tuggade i oss en riktigt bedrövlig currykyckling. Vi hade ett avtal med kvinnan som skjutsat oss ifrån flygplatsen att hon även skulle köra oss tillbaka och hon dök upp punktligt. Flygplatsen i Mulu hade tre avgående flygningar denna dag och eftersom två redan hade gått var det lite småfestligt att få frågan vart vi skulle åka vid incheckningen. Vi följde våra vanliga flygrutiner som arbetats fram under resan - Matilda knaprade i sig lugnande tabletter och blev halvdåsig och jag försökte skriva dagbok utan att komma nånvart. Det är verkligen skitsvårt att orka med skrivandet när schemat är så intensivt och intrycken så många hela tiden!
Flygplatsen i Miri kände vi alltför väl efter att ha suttit fast där i mer än sex timmar så sent som dagen innan. Denna gång blev dock välkomnandet betydligt trevligare. Upphämtning ifrån flygplatsen till Dillenia Guesthouse hade bokats och i ankomsthallen möttes vi upp av en storväxt kinesiska som pratade fort och svårbegripligt men verkligen gjorde allt vad hon kunde för att vi skulle känna oss välkomna till staden ifrån allra första sekunden. Vi trodde ganska länge att hon faktiskt var den nästan mytomspunna Mrs Lee som i såväl Lonely Planet som på Tripadvisor omnämndes med extrema lovord för sin legendariska gästfrihet men när vi kom fram med bilen till boendet överlämnades en handskriven lapp till oss med diverse hälsningar och instruktioner från den verkliga Mrs Lee som lovade dyka upp om några timmar.
Dillenia Guesthouse levererade och var fullt av små trevliga detaljer likt blomsterodlingar på de gemensamma toaletterna och fri tillgång till lokalodlat kaffe i de trivsamma köksregionerna. Det var i samband med att jag tagit mig nedför trappan till köket för att fylla på med nytt kaffe efter att Matilda och jag tagit en gemensam eftermiddagstupplur som den verkliga Mrs Lee gav sig tillkänna. "Hello Matilda" ropade hon glatt på mig och jag fick förklara att denna rumsbokning hade minsann min sambo ansvarat för och därför stod den i hennes namn. Mrs Lee nickade och visade att hon hade förstått och satte sedan direkt igång med att rita på en stadskarta och tipsa om restauranger och butiker i närområdet.
Matilda fick chansen att hälsa på Mrs Lee en liten stund senare då vi begav oss ut i Miris kvällsmörker för att fixa med diverse mindre ärenden och äta kvällsmat. Vi valde att sikta in oss på ett närbeläget köpcentra där Mrs Lee tipsat om att allt det vi sökte fanns. Först blev det ett besök på ett apotek där vi letade efter extra effektfulla myggmedel utan framgång och sedan tog vi ut ganska mycket pengar i en uttagsautomat. Två nya länder väntade de närmaste två dagarna och vi ville vara säkra att vi hade tillräckligt med lokal valuta för att kunna hantera våra vistelser där plus att kunna betala båten som vi hade chartrat.
Utanför växlingskontoret hängde en massa löst folk och med tanke på hur mycket pengar vi nu bar på vågade vi först inte gå fram till kassorna och visa upp våra sedelbuntar för allmän beskådan utan tog istället ett extra varv bland butikerna på samma våningsplan. En stund senare kändes kusten mer klar och vi inledde med att växla slut på alla kontorets indonesiska rupier vilket var precis den mängd av valutan vi behövde (ca 11 miljoner...). Transaktionen var så betydande att den slöjbeklädda kvinnan i kassan fick kalla in sin chef som också övervakade uppräkningen av sedlarna. Varför detta skulle behövas förstod vi aldrig riktigt eftersom sedelbuntarna kördes igenom en kontrollmaskin flera gånger. Hela operationen med extra övervakningspersonal och sedelräkningsmaskin var inte särskilt diskret för oss som önskade viss anonymitet. Efter att våra fickor fyllts med rupier växlade vi också till oss tillräckligt med Bruneidollar för att klara ett drygt dygns vistelse i det landet.
Tanken var sedan att vi skulle gå på en malaysisk restaurang Mrs Lee hade tipsat om som låg belägen mittemot köpcentrat men när vi väl kom dit kändes den inte så inbjudande och vi gick tillbaka in på köpcentrat och pekade istället in ett antal färdiggräddade pizzaslices med mycket gott på. Under promenaden hem efter maten hade jag svårt att inte hela tiden titta bakåt i mörkret för att se om någon följde efter. Det kändes som att lite för många människor hade sett vilka stora sedelbuntar vi bar på för att man skulle vara helt komfortabel med situationen. Naturligtvis var det aldrig någon där och vi kunde i lugn och ro dra oss tillbaka till Dillenia Guesthouse för kvällen.
<- Tillbaka
