Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

18 November
2015-12-03 (16:32)

Mrs Lee förnekade sig inte. På vårt dörrhandtag hade hon tidigt på morgonen fäst en ny handskriven lapp till Matilda med personliga hälsningar och en bekräftelse av den transport hon lovat fixa åt oss till busstationen. Hon hade gett Hong (den välväxta pratglada kinesiskan) transportuppdraget och så snart vi var färdiga med den enkla frukosten ute i köket skyndade Hong på oss. Tydligen hade hon och Mrs Lee tagit lite fel på vilken tid vår buss till Brunei avgick och var det extrem rusningstrafik i Miri denna morgon kunde det bli något stressigt att hinna fram i tid.

Det var dock aldrig någon fara. Bussbiljetterna, som vi lyckats köpa på nätet via någon sorts förmedlingssida efter mycket efterforskningar och studier av tidtabeller hemifrån Malmö, visade sig skönt nog vara giltiga. Bussresan som totalt sett beräknades ta fyra timmar gick längs en tämligen intetsägande kustremsa och under den dryga timmen fram till gränsen växlade landskapet mellan palmoljeplantager och bebyggelse. Man kunde ana att detta var en lite rikare del av Malaysia eftersom många hus såg nybyggda och väldigt moderna ut.

Så kom gränsstationen. Först fick vi busspassagerare stå stilla i ett prydligt led och vänta orimligt länge på att någon tjänsteman skulle sluta stå och röka med sina kollegor och istället sätta sig i sitt bås och stämpla ut oss ur Malaysia. En superkort busstransport senare stämplades vi in i Brunei och därefter var det dags för manuell genomgång av våra väskor som vi fick släpa ut ifrån bussen. Jag kände en riktig olustkänsla i kroppen. På deklarationskorten vi nyss fyllt i fanns en stor och tydlig informationsruta där det tydligt klargjordes att försök till narkotikasmuggling in i Brunei undantagslöst resulterade i dödsstraff. Från det att vi lämnade av våra väskor i bussens bagageförvaring fram tills nu hade det funnits otaliga möjligheter för någon illasinnad att stoppa ner saker i våra väskor utan att vi såg det. Tänk om?... Minimal sannolikhet naturligtvis men ändå våldsamt läskigt på något vis. Trots att det inte egentligen fanns något att oroa sig över andades jag ut lite extra när kontrollanten, som efter att han hade fått sniffa som hastigast på min plastpåse med smutstvätt som låg överst i ryggsäcken, snabbt och med rynkad näsa viftade förbi mig. Ibland är det gött med begagnade kallingar!

Den betydande skillnaden efter gränspassagen var att vi slapp se de deprimerande palmoljeplantagerna. Tack vare betydande oljefyndigheter har Bruneis sultan aldrig behövt sälja ut sin markyta till internationella bolag för att finansiera nationen. I övrigt var dock den omgivande miljön fortsatt tämligen ointressant fram tills dess att vi några timmar senare rullade in i huvudstaden Bandar Seri Begawan. Bussen stannade utan förvarning längs en väg utan busstation eller skyltar och när vi klev av drabbades vi dessutom nästan av värmeslag. Chauffören och de övriga passagerarna spreds snabbt för vinden och där stod vi utan den minsta aning om vart vi skulle ta vägen för att undkomma den stekheta solen eller hitta till vårt hotell. Inga taxibilar syntes till och inte heller någon toalett vilket för stunden faktiskt var ett ännu större bekymmer.

Räddningen efter en stunds planlös vandring i hettan med våra tunga backpacks på ryggarna blev en Burger King-skylt på en tvärgata. Vi tog oss in, genomförde de akuta toalettbesöken och bestämde oss för att luncha i den svala lokalen. Jag fick syn på en reklamskylt för en Black Pepper Burger som serverades med ett alldeles kolsvart bröd. Det såg egentligen ganska oaptitligt ut men man måste ju prova! Smaken var inte direkt oförglömlig men menyn slank ner och sedan försökte vi ta hjälp av ett yngre par med hur vi skulle hitta till vårt hotell eller till en taxi. Förmodligen ställde vi fel frågor för trots att de pratade god engelska hade vi svårt att få ut något vettigt ifrån dem.

Det slutade med ytterligare en planlös vandring i hettan med tung packning. Vi hamnade på samma, lite större, gata som där bussen släppt av oss och försökte halvt orkeslöst att vinka in en taxi men hittills hade vi endast sett en ynka upptagen taxibil. En besynnerligt klädd man med en massa påsydda tygmärken på kläderna närmade sig oss och började ställa frågor. När han fick höra att vi kom ifrån Sverige blev han kraftigt upphetsad och visade stolt upp ett par av sina märken som kom ifrån svenska brandskyddsorganisationer. Kopplingen till Sverige fick oss att tappa hakan. Självklart visste vi att världen är liten men att vi skulle stöta på Rosa Bussarnas speciella Brunei-guide mitt ute på gatan i huvudstaden var verkligen en överraskning! Exakt samma sak hände faktiskt mig i Tortuguero, Costa Rica, något år tidigare. Ständigt dessa Rosa Bussar, sa vi till mannen och berättade att vi båda gjort flera resor med bolaget. Han förklarade noggrant vägen till den lokala busstationen innan vi tog farväl.

Busstationen var en mörk plats som mest kändes som ett parkeringsgarage. Bussen vi behövde ta stod inte inne men vi fick istället syn på en taxi parkerad alldeles intill stationen och valde den lyxen. Ovetandes om prisnivån i landet åkte vi på en mindre blåsning rent prismässigt men fick åtminstone skjuts till vårt hotell som låg knappt två kilometer ifrån det lite märkliga och halvdöda stadscentrum vi just upplevt. I hotellreceptionen möttes vi upp av en söt indiska med prickfritt engelskt uttal. Hon verkade direkt förvånad över att se oss trots att vi hade bokat rummet i god tid och känslan vi fick var att hotellet nog inte haft särskilt många gäster de senaste veckorna. Så länge ett rum är svalt och någorlunda rent samt tillgång finns till fräscha dusch- och toalettutrymmen är vi dock mer än nöjda och det här ödsliga hotellet skulle duga gott för natten.

Vi repeterade snabbt igenom de sevärdheter i Bandar Seri Begawan som borde bockas av och lade upp en preliminär rutt för eftermiddagen. Indiskan hade precis som Lonely Planet poängterat att bästa sättet att ta sig både ifrån den här platsen och runt i staden var med vattentaxi. Vi försökte därför leta oss fram till det närliggande vattentaxistoppet vilket visade sig vara lite lättare sagt än gjort. Först hamnade vi på en gyttjig väg in på en sunkig bakgård och vid nästa försök att hitta avfartsvägen till taxipiren raggades vi upp av en man med en stor bensindunk i näven som ledde med oss längs en gata där ett antal arbetande män lade ner allt de sysslade med och började stirra på oss. För en kort stund trodde vi nästan att vi skulle bli rånade men det visade sig att mannen faktiskt ägde en taxibåt.

Det var en listig herre som förstod precis hur turister skulle tacklas. Han såg till att kunna precis så mycket engelska som den givna situationen krävde. Eftersom vi inte skrek nej högt när han nämnde olika platser valde han att tolka oss som att vi ville på guidad rundtur. Vårt inledande önskemål om en rak transport till The Waterfront hade snart förvandlats till en tur som egentligen innefattade alla platser vi tänkt besöka under eftermiddagen. Vi skulle kanske fått ett något bättre pris om förhandlingen skett innan vi hoppade ner i båten man samtidigt var snubben trevlig och det kändes lite kul att göra hans dag lyckosam. Att hitta två vilsna turister (som man dessutom kan ta runt på en lukrativ rundtur) på den bortglömda gatan i centrums ytterkant där han fann oss ska nog egentligen inte vara möjligt.

Klart häftigast i Bruneis huvudstad är att ungefär 40 000 personer (ca tio procent av landets invånare) bor i sitt eget Waterworld kallat Kampong Ayer. Detta är ingenting annat än en gigantisk stad i staden byggd på träpålar ute i Brunei River. Vi såg att en stor bro håller på att byggas ut till området men fortfarande kunde man bara ta sig ut till den traditionella bosättningen via båt ifrån centrum. Det var superhäftigt att åka runt i detta samhälle ute på vattnet som har allt ifrån skolor och moskéer till en egen brandstation. Vissa delar av Kampong Ayer kändes ganska fattiga men i viss mån luras man av de enkla traditionella husen på pålarna och det sägs att även många av landets mest välbeställda personer bor här.

Ifrån Kampong Ayer tog vi sedan sikte på ett par moskéer med långa namn som är döpta efter en tidigare samt den nuvarande sultanen och därefter siktade vi in oss på sultanens palats. Tyvärr är det inte öppet för allmänheten mer än tre dagar om året så vi fick nöja oss med att se lite gyllene takpannor skymta fram mellan träden. Förstod vi saken rätt höll sultanen även på för fullt med att bygga ytterligare ett nytt palats.

Ett stort kusligt kolsvart moln hade förföljt oss ända sedan starten på vattenutflykten. Ifrån molnet hade det mullrat olycksbådande och det hade hela tiden varit en tidsfråga innan ösregnet skulle börja falla. När de första jättedropparna slutligen studsade mot våra kroppar plockade vi rekordsnabbt fram våra ponchos och fick på dem med överraskande snabbhet i den tilltagande vinden. Tur var väl det. Bara några sekunder senare piskade regnet mot ponchon, vinden yrde och för att skydda ansiktet var man tvungen att titta nedåt i båten. Taxibåtmannen satt i kortärmat och styrde oberört sin skuta vidare ut ifrån staden genom floddeltat i den vita dimma som plötsligt uppstått till en följd av ovädret.

Vi trodde nog till sist att även taxibåtmannen ville söka skydd för ovädret när han girade in i en tunnelliknande öppning i den täta vegetationen längs flodbanken som utmärktes av fascinerande rotsystem ovanpå markytan. Så var dock inte alls fallet. Knappt hade den våldsamma regnskuren hunnit börja avta innan han pekade ut en stor grupp näsapor som stimmade runt i träden alldeles intill oss. Riktigt så här nära näsaporna hade vi inte kommit längs Kinabatanganfloden så detta kändes verkligen häftigt och lite nytt. Efter en stund styrde han över floden till en ö med extremt tät vegetation och pekade ut ännu en grupp näsapor. Fantastiskt och unikt med ett sådant djurliv i en helt orörd naturlig miljö bara ett stenkast ifrån huvudstaden.

På vägen tillbaka lekte vår taxichaffis James Bond och satte båten på högsta speed samtidigt som han vant navigerade sig fram mellan träpålarna i Kampong Ayer som ibland kallas för österns Venedig. Denna hisnande racerkörning var verkligen en upplevelse som hämtad ifrån en actionrulle och man bara väntade på att någon skurk skulle dyka upp, skottsalvor skulle avlossas och att vi likt värsta superhjältarna snart skulle köra över en hemlig ramp och lyfta över eller in i en byggnad ståendes på träpålar i Brunei River. Riktigt coolt!

Vi bad om att få bli avsläppta vid The Waterfront. Därifrån var det en kort promenad till Sultan Omar Ali Saifuddin Mosque som vi redan tidigare hade sett på en bits avstånd ifrån vattentaxin. Osäkerheten kring om våra klädval var lämpliga för ett besök inuti byggnaden gjorde att vi fokuserade på fotografering. Med ett nytt ovädersmoln på ingång gick det att ta fantastiskt coola bilder på moskén med en otrolig mörk färgsättning i bakgrunden och när himlen sedan öppnade sig retirerade vi snabbt in i ett shoppingcenter som låg på lämpligt paniklöpningsavstånd.

Efter ett par timmar i detta ganska trista shoppingcenter som vi vid det här laget kunde utantill började regnet avta. Vi drog på oss våra ponchos och började leta efter en lämplig restaurang. Guideboken hade betonat att de bästa ställena fanns en bit utanför centrum men att det skulle vara svårt att överhuvudtaget hitta en centralt belägen restaurang i denna märkliga huvudstad hade vi kanske inte riktigt räknat med. Vi irrade runt en stund och hittade till sist ett riktigt fräscht café som även serverade enklare pastarätter och sallader. Det fick duga! En bra internetförbindelse gjorde att vi blev sittande en bra stund på fiket innan vi letade oss fram till taxistoppet vid busstationen för att ta oss hemåt. Att ta vattentaxi i mörket kändes lite obehagligt så vi nöjde oss med traditionell transport och fick ett mycket bättre pris till hotellet denna gång.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign