Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

21 November
2016-03-13 (21:14)

Om du en gång i livet fick chansen att återuppleva en enda dag i ditt liv från början till slut, vilken dag skulle du då välja? Dagen då du tog studenten, dagen när du allra första gången träffade din respektive eller dagen då ditt barn föddes? I mitt fall skulle jag nog välja den 21 november 2015. Jag kan inte tänka mig en mer fantastisk och perfekt dag. Det var en dag fylld av äventyr och starka upplevelser, en dag som blev ännu bättre än jag hade förväntat mig och planerat och det var framförallt dagen då min blivande fru bekräftade att hon ville dela resten av det här fantastiska livet med mig. Hon kommer inte bli besviken...

Att vakna upp långt bortom all civilisation innanför ett myggnät på en lätt guppande båt och höra djungelns läten i form av skrikande apor och spelande syrsor är direkt magi om man älskar att resa och uppleva världen. Om det dessutom är så att kvinnan man älskar ligger och sover bredvid en själv på madrassen och det här är dagen då det är dags för det frieri som man lyckats hemlighålla men vet är efterlängtat, är inte det definitionen av den perfekta morgonen? Om inte, lägg då till att du knappt hinner hälsa godmorgon innan någon ropar och gör dig uppmärksam på att två nyfikna och busiga orangutanger i tonårsåldern spontant bestämt sig för att hänga på landgångsbron.

Matilda fick fokusera på att knäppa bilder på tonåringarna medan jag spelade in filmer. Man skulle kunna misstänka en tonårsromans när en kille och en tjej avstår ifrån det annars ofta nästan eremitiska levernet som orangutang men det är tydligen inte helt ovanligt att tonåringar söker upp varandra på det här sättet och hänger ihop i ett par veckor, ibland endast som vänner. När vi var färdiga med att dokumentera tonåringarna och fått i oss frukosten bar det sedan åter av in i skräckens skog där jag föregående natt gjort precis allt som stod i min makt för att hålla mig ifrån ludna tarantellor och dödligt giftiga tusenfotingar. Dagtid var dock djungeln betydligt mindre skrämmande men jag blev nästan rädd å andra lyckligt ovetande turisters vägnar då de kom vandrande barfota på spindelstigarna. Om de bara visste vad som lurade i de små hålen i marken längs med stigen...

Anledningen till att vi begav oss in i skogen igen var att vi skulle bevittna ännu en orangutangmatning. Vi hade riktig tur för en av aporna som dök upp till matningen denna gång var regionens nuvarande orangutangkung Doyok. Denna respektingivande bjässe var verkligen en anmärkningsvärd pjäs att skåda och de andra orangutangerna gömde sig räddhågset undan i träden omkring den scen byggd av träplankor där Doyok satt och höll föreställning mumsandes på frukt. Det blev nästan lite farligt eftersom en orangutang tog sin tillflykt till ett träd precis intill vår åskådarplats och ifrån sin position högt uppe i trädkronan släppte han då och då halvätna bananklasar som slog i marken med ett brak mindre än två meter ifrån där vi stod.

Färden gick sedan vidare längs med floden mot turens största höjdpunkt på förhand - orangutangcentrat Camp Leaky. Till lunch längs vägen bjöds det åter på otroligt god mat men allra mest minnesvärd var efterrätten i form av en alldeles fantastisk neongrönsfärgad tjock pannkaka med färgglatt strössel och riven ost på toppen. Personalen såg chockad ut över att vi fick i oss hela den tjocka pannkakan och skulden var väl huvudsakligen min...

Klotok-etappen som följde efter lunchen kom sedan att bli oväntat dramatisk. Det började med att kaptenen tvingades bromsa in vår klotok i en ganska smal passage efter att han fått syn på en gigantisk klump av drivande vass. Efter lite överläggningar med den övriga besättningen försökte vi oss på att ta båten rakt över den drivande växtmassan vilket naturligtvis misslyckades och vi körde fast. Besättningsmännen greppade varsin machete och började hugga oss loss medan jag och Matilda nervöst spanade efter krokodiler. En utländsk turist blev uppäten på floden för ett par år sedan och vi hade under de här dagarna skymtat ett par hungriga lurpassande bestar så arbetsmiljön vid vattenytan för vår personal var inte helt idealisk.

Dramatiken tätnade. På en trädgren i vattnet som hade direktkontakt med vår klotok satt en relativt stor och anmärkningsvärt hårig spindel med gula mönster på ryggen. Den påbörjade nu en målmedveten vandring längs grenen in mot båten samtidigt som jag, i stel skräck helt oförmögen att göra något, följde varje litet kliv den tog. Med bara någon decimeter kvar till farkosten lade kaptenen plötsligt i en kraftig back och kom loss vilket lyckligtvis innebar att krabaten aldrig lyckades ta sig ombord. Vi försökte sedan gasa över vassklumpen igen, fastnade ännu en gång och fick återigen hugga oss loss och backade sedan tillbaka ännu en gång.

Bakom oss hade det nu blivit en lång klotok-kö. Uppenbarligen går det dagsturer från Kumai till Camp Leakys eftermiddagsmatning och farkosterna bakom oss var just sådana, till bredden fyllda med unga indonesiskor som vinkade glatt åt mig varje gång jag spanade bakåt. Jag kände mig lite som en rockstjärna och dagsturisterna verkade inte bry sig nämnvärt att vi sinkade dem bara de fick vinka till mig. På ett tredje försök då kaptenen gav full gas med båten efter att vi liksom hade tagit sats lyckades vi till sist ta oss över det svårforcerade naturliga hindret och kunde fortsätta vår färd. Man märkte att hela besättningen andades ut eftersom hela vår tidplan hållit på att gå om intet. Nu skulle vi ändå hinna till Camp Leaky i tid!

De fallfärdiga byggnader som mötte oss i lägret skvallrade om forskningsteamets resursbrister och utställningen riktad till oss besökare i ett av trähusen var i bedrövligt skick med bleknade foton och utställningsobjekt som nötts av tiden samt saknade förklarande texter. Istället för att lägga en massa onödig tid på utställningen begav vi oss tillsammans med Eiros ut i djungeln för att skynda till eftermiddagens matning. Plötsligt stelnade vår guide till och började prata tystare. En bit framför oss på stigen kunde vi skymta tre orangutanger och först fick Eiros för sig att den ena av dem var den legendariska orangutangkungen Tom men kom sedan på sig med att ha fel. Ett brölande signalhorn inifrån djungeln som förkunnade att det var matningsdags satte aporna i rörelse och vi fortsatte försiktigt efter dem på stigen allt djupare in i vegetationen.

Några hundra meter senare stannade aporna till vid kanten av stigen och vi hamnade i en något prekär situation. Matningen hade inletts och vi ville inte missa någon action men behövde samtidigt försiktigt smyga oss förbi en grupp på tre vilda orangutanger. Med smidiga försiktiga rörelser löste vi uppgiften snyggt och prydligt men efteråt var det lite stressande då aporna satte sig i rörelse bakom oss. Matilda skrattade åt de oroliga blickar jag slängde över axeln men hon fick ha precis hur kul hon ville åt mig. Är man förföljd av vilda djur i djungeln är det dumt att inte vara vaksam.

Framme vid matningsplatsen hade vi återigen en naturupplevelse i absolut världsklass nästan helt för oss själva. Vår ofrivilliga blockad på floden hade uppenbarligen stoppat all båttrafik hit och endast ett fåtal smågrupper med turister som likt oss hyrt in sig på en klotok hade lyckats ta sig hit. Däremot fullkomligen vimlade det av orangutanger och det gick säkert att räkna till ett tjugotal i alla tänkbara åldrar. Ingen av de allra mest berömda aporna var där men däremot någon halvkändis likt orangutangkungen Toms bror Terry. Inte nog med det. En gibbonapa lurpassade också i ett av träden och försökte stjäla till sig lite frukt och dessutom hade en flock med extremt fula skäggsvin ("Bornean Bearded Pigs") hittat till platsen.

Men självklart var orangutangerna ögonblickets stora artister. Små söta bebisar som klängde på sina mammor, stora hanar som skrämde varandra för att komma över frukt, svindlande klättringar av stora bjässar i små spinkiga trädkronor som inte borde hålla för vikten och sedan en riktigt högljudd orangutangfight som fick oss i publiken att dra efter andan. Man kom så otroligt nära all action och aporna var så många att det inte gick att hålla reda på allt som hände. Så småningom började den stora flocken att skingras och vi satte oss i rörelse tillbaka mot vår klotok. Då dök istället de stora skarorna med indonesiska dagsturister upp. Vi hade ju ofrivilligt blockerat dem på floden och sedan tycktes de ha suttit fast själva ytterligare en bra stund. Trots att de missat all action med aporna verkade de hur nöjda som helst med dagen och knäppte minst en selfie var per meter de rörde sig. Ett minnesvärt skådespel även detta!

De stora ögonblicken var definitivt inte över. Eiros hade tidigare berättat för oss om en den ilska orangutanghonan Sisouix som vid ett tidigare tillfälle tagit hans finaste fågelbok och rivit sönder den. Nu dök just denna något elaka och lättretliga hona upp på stigen framför oss och enda sättet att komma fram var att försiktigt smyga förbi alldeles intill henne. Både jag och Matilda höll i princip andan då vi sakta tassade förbi Sisouix för att inte på något vis reta upp henne. Det gick bra och kusten var nu klar ner mot båtbryggan där en stor grupp med långsvansade makaker höll hov och vi gjorde vårt absolut bästa för att fånga dem på bild innan vi klev ombord på vår klotok igen.

Vi hade rätt långt att åka för att ta oss till den romantiska plats Eiros hade funderat ut åt mig. Inombords kunde jag känna viss nervositet över att det nu bara var timmar kvar tills jag skulle fria men jag lyckades ändå uppbåda en avslappnad hållning utåt sett där jag låg och vräkte mig i en rissäck, spanade på de läckra omgivningarna och småpratade med Matilda. När skymningen så småningom tog ett bastant grepp om den sena eftermiddagen skickade jag in Matilda i duschen och skyndade sedan över till Eiros för att spika kvällens planer efter att jag hade fiskat fram asken med ringarna längst ner i min backpack. Eiros skulle behöva jaga rätt på en gitarr och kocken behövde dessutom lite specialingredienser till menyn. Men allt var under kontroll, försäkrade han. Besättningen skulle gömma sig strategiskt i fören så att de också skulle kunna vara med på denna happening och när han var färdig med det musikaliska framförandet skulle jag få en signal om att kusten var klar för action.

Jag tog mig också en välbehövlig dusch och flinade sedan gott för mig själv när planen rullades ut. Vi lade till med vår klotok vid en by och Eiros snickrade ihop en smart lögn om att personalen behövde köpa cigaretter. Det blev också ett snabbt stopp vid ett camp där jag tror att Eiros fick tag på gitarren som effektivt smugglades ombord i skydd av mörkret. Ju närmare vi kom nattens tänkta ankringsplats desto fler blev eldflugorna omkring oss som bidrog till en fantastisk stämning. Även utan ett frieri hade det varit magi i luften en kväll som denna. Väl framme upptäckte vi massor med näsapor i träden omkring oss. Vi var helt enkelt inte ensamma om att tycka att detta var en ypperlig plats att tillbringa natten på.

Så var stunden äntligen kommen! Personalen dukade fram en stor tallriksbuffé med varmrätter och dessutom en alldeles rosafärgad hjärtformad bakelse till efterrätt. Tända ljus och extra varma leenden ifrån personalstyrkan gav en extra romantisk stämning men varken hjärtbakelsen eller personalens leenden fick Matilda misstänksam. Inte ens när Eiros dök upp med gitarren och förklarade att han var dödligt nervös men ändå tänkte spela och sjunga en kärlekslåt han själv skrivit förstod hon vad som var på väg att hända utan bad mig att filma framförandet.

Eiros var faktiskt så nervös att han tvingades avbryta och börja om en gång men det blev väldigt fint och stämningsfullt. Jag kände mig helt lugn och fingrade försiktigt på asken som innehöll ringen i shortsfickan. Vi omgavs av djungel, eldflugor och läten från vilda apor och spelande syrsor. Mörkret härskade omkring oss men de tända ljusen spred ett rogivande sken och jag tittade på Matilda på andra sidan bordet som börjat få en fin solbränna på kinderna. Hon log det där otroliga leendet som så många gånger förut, leendet som tagit mig till det här ögonblicket. Eiros nådde slutet på låten och nickade finurligt mot mig. Jag tog ett djupt andetag, reste mig upp och andades djupt en gång till. Sen började jag sakta röra mig runt bordet.

"Nu händer det Matilda" utbrast jag spontant och i samma ögonblick som jag sa det tycktes hon förstå vad som var på gång. En oförklarlig yrsel slog emot mig samtidigt som jag rundade bordet och jag kände mig nästan torr i munnen. Nervositeten hade helt enkelt slagit på i absolut sista sekunden. Jag gick ner på knä framför Matilda som fortfarande satt ner och med betänklig darr på rösten, nästan som jag var på väg att börja gråta, lyckades jag få fram de avgörande orden. "Vill du gifta dig med mig?". "Det är klart jag vill" fick Matilda fram mellan snyftningar av glädje och jag fick snabbt fram hennes ring och fäste den på hennes finger för att liksom säkerställa att hon inte skulle hinna ångra sig innan ritualen var fullföljd. Hela ögonblicket var extremt känslosamt men samtidigt så fint och äkta.

Den efterföljande scenen blev lätt tumultartad. Matilda reste sig hastigt från sin stol samtidigt som jag tog mig upp från positionen på knä och fingrade fram min ring ur asken i byxfickan. På något vis, i en rörelse för att krama om mig, lyckades Matilda stöta till min hand i vilken jag höll ringen så att jag tappade den ner på däck i mörkret. Under tiden vi omfamnades för första gången som ett trolovat par ackompanjerade av applåder, jubelrop och busvisslingar ifrån båtpersonalen oroade jag mig för att ringen kanske hade fallit överbord i tumultet. Det vore verkligen ett antiklimax! Så snart den varma, men samtidigt nästan hårdhänta och extremt uppspelta kramen ifrån min märkbart tagna blivande hustru var avklarad dök jag ner på däck och lyckades efter en stund lokalisera ringen som lyckligtvis inte fallit överbord utan bara rullat en bit bort. Lättnaden tog över! Jag kunde andas ut! Någonstans inombords hade det naturligtvis funnits en anspänning men nu behövde jag inte längre oroa mig varken för vad Matilda skulle svara och hur hon skulle reagera eller för hur själva överraskningsceremonin skulle förlöpa. Det hade ju blivit precis hur bra som helst!

Vi kramades och kysstes en stund innan vi gick över till att analysera det som hänt. Jag berättade om hur jag chansat och köpt ringar med datuminskriptioner med hopp om att just denna kväll skulle bli extremt romantisk och lämplig för frieri. Dessutom gick jag igenom hur Eiros och jag hade lagt upp planerna för överraskningen vid hennes duschbesök, hur kvällsdjungelvandringen som skulle ägt rum denna kväll flyttats till gårdagen, hur Eiros hade fått jaga rätt på en gitarr och hur jag smugglat med ringarna i en strumpa i botten på min backpack. Analyserna och redogörelserna drog ut så mycket på tiden att maten börjat kallna men vad gjorde väl det?

Det var ett ögonblick man skulle kunnat stanna kvar i för alltid. Tillsammans kändes det som att vi verkligen har bevisat vad kärlek är. Varken extrema avstånd som sedan efter många månader följdes av långa pendlingsavstånd i ytterligare många månader hade lyckats sära på oss två. Det fanns de som redan tidigt när vi blivit ett par ombord på den Rosa Bussen i Sydamerika sagt att vi kändes som världens mest självklara och naturliga enhet. Det fanns varken skäl då eller nu att säga emot ett sådant påstående. Så långt borta hade vi träffats, så långt borta hade vi förlovat oss men nu, bestämde vi direkt, skulle giftermålet ske någonstans på hemmaplan!

Den avslutande delen av kvällen förflöt i stillhet och hjärtbakelsen såg väl i ärlighetens namn bättre ut än vad den smakade. Näsaporna i träden intill hade tystnat när vi var färdiga med maten men självklart kom det fortfarande läten ifrån djungeln som gjorde oss tacksamma över att bo ombord på en båt. Att krypa in innanför myggnätet, lägga sig på den sköna madrassen och krama om Matilda en extra gång fick bli den fina stillsamma avrundningen på en dag som helt saknar motstycke i mitt liv. Extrema äventyr och naturupplevelser och ett lyckat frieri - om det inte är definitionen av den perfekta dagen så finns det ingen sådan dag.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign