Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

22 November
2016-05-06 (18:16)

Jag kände på mitt finger. Ringen satt där. Sen kände jag efter en gång till. Den satt fortfarande där. Att vakna upp som nyförlovad innebar att vakna upp med ett extra litet pirr i magen. Gårdagen hade varit helt fantastisk och skulle säkerligen komma att ta väldigt lång tid att smälta men redan nu väntade nya storslagna upplevelser utanför myggnätet som omgärdade den breda sovmadrassen ombord på vår mysiga klotok. May (vår kock) hade noterat att gårdagens neongröna tjocka pannkaka med riven ost och färgglatt strössel varit en succé och den dök nu upp som en av rätterna i frukostbuffén. Jag blev nästan både tårögd och förälskad i vår kock samtidigt. Himmelskt!

Egentligen var detta i huvudsak en transportdag men återresan med vår klotok till Kumai saknade verkligen inte action! Att det fanns gott om krokodiler i floden hade inte undgått oss men vi hade verkligen inte räknat med att få uppleva så extrem krokodilaction som faktiskt blev fallet. För en gångs skull (sannolikt den första) var det jag som fick syn på någonting först av alla och först trodde jag mig faktiskt se i syne. En stor krokodilkäft stack upp ur floden i kanske sjuttiofem graders vinkel mot vattenytan. Inte nog med det, krokidilkäften kämpade frenetiskt på med att tugga och skaka ner en stor djurkropp i sitt väldiga gap. När vi kom riktigt nära blev den dock stressad och släppte sitt byte för att försvinna ner under vattenytan. Vi försökte följa efter krokodilen och skymtade den ett par gånger innan den försvann helt. Då återvände vi istället till det blodiga bytet som guppade runt på flodytan och mycket otippat visade sig vara en hund! Sannolikt någon lokal fiskares trogna följeslagare som aldrig mer skulle återvända hem till husse. Dramatiskt!

I stilla mak tillryggalade vi de sista kilometerna tillbaka till den märkliga staden Kumai där detta fantastiska äventyr på floden inletts ett par dagar tidigare. Det besynnerliga med Kumai är att det på avstånd ser ut som att stan består av en hygglig mängd grå betonghöghus. På lite närmare håll upptäcker dock besökaren att husen saknar egentliga fönster men ändå har fasaderna en massa små hål. Den som kommer riktigt nära utsätts för direkta ljudföroreningar då det strömmar ut förinspelad fågelsång ur dessa hål. Allt i syfte att locka till sig de rätta gästerna till dessa bostäder. Vi snackar tillverkning av österns verkliga kaviar här. Svalbon för export till Kina. En mångmiljonindustri.

Hela grejen känns extremt malplacerad men fungerar bevisligen eftersom expansionen av denna industri i Kumai pågått i tiotals år. De höga byggnaderna, med hål för svalorna där de förhoppningsvis ska bygga bo efter att ha lockats av inspelad sång på CD-skivor, har fått svalorna att flytta från grottorna ute på landet in till ett antal småstäder i Asien likt Kumai. De allra finaste svalbona kan säljas för svindlande 3000 USD/kg (1 kg motsvarar ca 120 svalbo). Den internationella handeln med svalbon, som huvudsakligen är inriktad på den kinesiska marknaden, är i storleksordningen 210 ton på årsbasis och Indonesien, som står för tre fjärdedelar av världens produktion, drar årligen in en bra bit över 220 MUSD på exporten. Huruvida den kinesiska delikatessen svalbo-soppa verkligen är en delikatess och om svalbona har en positiv hälsoeffekt (vilket kineserna är övertygade om) återstår för mig och Matilda att utreda. Men det är en helt annan resa.

Vi avslutade istället äventyret ombord på vår mysiga klotok med att samla hela besättningen för gruppfotografering och därefter delade jag och Matilda lite högtidligt ut dricks till dem alla var och en. Summan per skalle var tveklöst betydande för en vanlig indonesisk arbetare men vi tyckte verkligen de förtjänat lite extra efter de senaste dagarnas fantastiska upplevelser samt deras engagemang i förlovningen. De flesta i personalen rörde knappt en min vid sedelutdelningen och tackade knappt vilket säkert var en kulturell värdighetsmanöver men för den yngsta killen (som vi tror gjorde sin första tur av detta slag och egentligen var med som någon form av lärling) brast det helt. Han blev lycklig som ett litet barn över det extra ekonomiska tillskottet och vi förstod därmed att beloppet absolut gjorde skillnad för gänget. Kanske kunde man ana ett litet styng av besvikelse hos Eiros över att alla fick lika mycket vilket sannolikt bottnade i att han nog såg sig själv som lite viktigare och mer betydelsefull än de andra men för oss hade exempelvis maten varit en minst lika stor upplevelse som hans guidning.

Vi transporterades sedan i bil tillsammans med Eiros ut mot Pangkalan Buns flygplats. Av någon anledning kom vi att börja tala om de traditionella familjehusen på Borneo (longhouses) och Eiros propsade då på och tyckte att vi skulle stanna till vid ett sådant och kika lite. Det blev ett snabbt stopp och lite pliktskyldig fotografering innan vi åkte vidare ut till flygplatsen. Väl där var det dags för ett avslutande farväl till vår guide. Eiros kommer för alltid ha en speciell plats i vår historia efter sin nervösa men innerliga och ambitiösa gitarr- och sånginsats vid förlovningen och nog kändes det därför lite extra sorgset att vinka farväl. Dessutom var resans på förhand allra största upplevelse därmed officiellt över vilket även det kändes lite sorgligt.

Det indonesiska inrikesflyget till Pontianak, som ligger längs Borneos östra kustremsa, gick enligt tidplan och flygningen med Kalstar Airlines var fri från incidenter trots att bolaget förekommer på en del mindre smickrande topplistor över världens sämsta och mest osäkra flygbolag. När resans grundskiss hade ritats upp var tanken att vi i samband med stoppet i Pontianak skulle göra ett besök vid ett monument som visar att man befinner sig exakt på ekvatorn eftersom Pontianak faktiskt ligger mitt på denna konstgjorda linje. Inte så mycket för att det var en spännande sevärdhet utan eftersom det skulle bli en tredje världsdel för oss båda (efter Afrika och Sydamerika) där vi gjort precis samma sak. Nu gick dock flyget en bit in på eftermiddagen och det skulle sannolikt hinna bli mörkt innan vi hunnit ta oss till ekvatormonumentet så denna idé hade fått skippas. Istället tog vi direkt efter landningen en taxi via en evighetslång asfaltsraksträcka in mot centrum till vårt förbokade hotell Orchardz.

Alla intryck och upplevelser under de senaste dagarna hade gjort oss tämligen orkeslösa och eftersom restaurangen på hotellet såg ganska fräsch ut bestämde vi oss för att inte lämna byggnaden. Pontianak skulle enligt de uppgifter vi hade ändå vara mer eller mindre ointressant så det kändes helt rätt att ligga lågt. Käket var precis som förväntat ganska ok men någon form av mygg eller störande knott kalasade på våra ben under bordet samtidigt som vi åt vilket inte alls var särskilt uppskattat.

Nätet på hotellets bottenplan fungerade hyggligt och vi bestämde oss för att ringa hem till våra respektive föräldrar för att meddela nyheten om förlovningen innan hela den övriga världen fick reda på saken via Facebook. Trolovningen mottogs såklart med glädje och när nyheten kablats ut via alla tillgängliga kanaler skickade jag upp en trött Matilda i säng innan jag satte mig och filade lite på ett dagboksinlägg i receptionen så länge min ork räckte i sällskap med en öl på flaska som jag hade smugglat ut ifrån restaurangen. Det var sammantaget en trevlig kväll även om man oundvikligen saknade det äventyrliga livet på floden och djungelns alla läten.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign