Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

23 November
2016-06-08 (21:14)

Visst kändes det lite märkligt att vi skulle lämna Pontianak utan ett ens ha satt en fot utanför hotellet men ibland måste man tillåta sig själv att bara ta det lugnt och låta transitstopp vara just transitstopp. Efter att ha tagit en tidig morgontaxi ut till flygplatsen och checkat in hade vi vissa bestyr med att hitta rätt in till flygplatsens enda internationella gate som var avskild ifrån avresehallen med en glasvägg.

Väl på rätt plats hade vi den stora äran att stifta bekantskap på visst avstånd med resans absolut äckligaste person. Det var en affärsman, troligen av kinesisk härkomst, som med jämna mellanrum tryckte ut extremt höga rap som nästan fick glasväggen intill oss att skallra. Vid varje kinesiskt rap kunde jag känna hur hela Matilda skälvde till av obehag och hon upprepade vid flera tillfällen att det inte skulle spela någon roll vilka oddsen var för att hamna bredvid kinesen på flyget, hon skulle säkert glatt få sitta intill honom och lyssna till den motbjudande rapsymfonin.

Nu blev det faktiskt inte så. Den rapande kinesen hamnade en bit längre bak i flygplanet och ännu en av resans många händelselösa flygningar tog oss tillbaka till den norra delen av Borneo som tillhör Malaysia. Vi och den rapande kinesen befann oss nu uppe i nordväst i staden Kuching i provinsen Sarawak. Det var inte direkt så att vi framöver skulle komma att sakna rapmonstret som försvann bort i en korridor för internationell transit samtidigt som vi tog sikte på passkontrollen som snabbt passerades. En av de stora fördelarna med Sydostasien är den låga prisnivån - man behöver inte ens fundera över lokaltrafik när det är dags att ta sig från en flygplats, det är liksom bara att hoppa in i första bästa taxi och ta sikte på sitt bokade boende vilket i vårt fall var Singhasana Lodge inne i centrala Kuching.

Detta var tveklöst resans bästa boende! Stället andades förståelse för vad en resenär vill ha samtidigt som mysfaktorn var hög. På översta våningen i byggnaden fanns en härlig takterass med tillhörande bar som säkerligen pulserar av fest under högsäsongen men varje gång vi tittade till den var vi de enda besökarna. Vårt rum var enkelt men stilfullt inrett och hade en egen etagevåning som fungerade som myshörna om man tordes klättra upp för en smal trästege. Självklart kunde man lämna in tvätt i receptionen vilket var riktigt skönt eftersom smutstvättssituationen hade börjat bli akut för oss. Dessutom fanns det ett stort utbud av organiserade turer till förmånliga priser som gick att boka med kort varsel i repan.

Att Kuching är katternas stad rådde det ingen tvekan om då vi svepte igenom ett par souvenirbutiker på jakt efter något föremål med orangutangtema. Kattstatyer och kattföremål i oändliga motivvariationer och material gick alldeles utmärkt att finna men det var ett betydligt sämre utbud av apor och efter en stund gav vi upp den jakten. Ett stort köpcentrum förärades också med ett besök innan vi tog sikte på turistinformationen med målet att bli vägledda i jakten på världens största blomma - rafflesian.

Matilda hade väl i ärlighetens namn lite svårt att förstå min entusiasm över att preliminärt lägga en hel dag och en betydande penningsumma på att åka ut med en guide till en annars ganska ointressant naturpark för att beskåda en enda blomma som dels inte är särskilt vacker och dels, enligt samstämmiga uppgifter, luktar vämjeligt. Jag gillar dock storyn. Är något av sitt slag störst i världen och dessutom lite svårfångat känner jag ett nästan tvångsmässigt behov av att anta utmaningen och checka av platsen eller föremålet på min upplevelselista, även om blomman i det här fallet påstås lukta ruttet kött. Därför var det inte utan ett styng av besvikelse jag mottog beskedet på den centrala turistinformationen att ingen rafflesia blommade just nu i Kuchings närhet. Detta innebar att vi skulle ha ganska mycket dödtid i Kuching att fylla ut och efter vandringen på stan fördjupade vi oss i Lonely Planet i jakt på alternativa upplevelser under de kommande dagarna.

På kvällen tog vi oss ner till den mysiga promenaden längs med floden. Här trängdes lokalbor med turister i lagom omfattning och det fanns ett hyggligt utbud av matstånd och bord med krimskrams. Ett liveband uppträdde inte så långt ifrån den enkla hamburgervagn som vi valde ut som aftonens hovleverantör av mat. Vi förstod aldrig riktigt var snubben med den lilla vagnen förvarade alla sina råvaror till den ganska omfattande menyn men vi fick åtminstone de burgare vi pekade ut levererade till oss utan några tveksamheter efter att diverse tillbehör trollats fram ur tomma intet. När livebandet slutade spela och stånden slog igen tackade vi också för oss och traskade tillbaka hem till Singhasana Lodge.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign