Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

25 November
2016-07-02 (22:07)

Frukosten ingick på Singhasana Lodge men som oftast på den här typen av billigare boenden var den tämligen enkel och redan efter att man testat den en gång infinner sig en längtan efter något annat. Tiden började dessutom rinna ut om man ville prova på mer typiskt lokalt krubb under denna resa. Den absoluta paradrätten i Kuching är laksa som även gör sig ypperligt som frukost vilket jag hade tagit fasta på. Laksa är en nudelsoppa med kokosmjölk som bas och räkor eller kyckling som huvudkomponent och stark curry är naturligtvis den givna smaksättaren. Den smaskiga varianten jag testade var med kyckling och uteserveringen med utsikt över floden bidrog också till en härlig och lite mer upphetsande frukostupplevelse än en toast på vårt boende.

Det fanns egentligen två huvudskäl till att vi hade ett längre stopp i Kuching. Det ena var att vi behövde buffertdagar i resplanen ifall vi skulle drabbas av förseningar till följd av alla de flygningar vi bokat så att vi inte skulle missa vårt flyg ifrån ön. Särskilt den indonesiska delen av trippen med många okända/ökända små flygbolag hade känts riskfylld men vi hade haft tur och kunnat flyga i tid nästan hela tiden. Det andra huvudskälet var att det fanns flera lättillgängliga naturparker i Kuchings närhet med orangutanger. Om vi inte skulle ha fått uppleva tillräckligt av dessa varelser tidigare skulle vi haft en sista chans här. Nu behövdes detta absolut inte och eftersom det inte heller fanns några blommande rafflesier i omgivningarna dessa dagar och Kuchings bästa spa verkade fullständigt överprisade hade vi tvingats förflytta oss från plan a till b, c och faktiskt hela vägen till plan d som var dagens bokade utflykt där vi tänkt oss kombinera en dos kultur med en dos bad.

En minibuss hämtade upp oss för en transport som tog runt 1,5 timme. Vi var sista paret ombord och jag hamnade framme hos den pratsamme chaffisen som gärna pekade ut varenda byggnad längs vägen och berättade vem som bodde där. Matilda hamnade istället längst bak hos ett pratsamt amerikanskt par och de få stunder då chaffisen faktiskt höll tyst kunde jag höra min blivande fästmös ljuva stämma. Hon tycker ju också om att prata och verkade ha det riktigt trevligt där bak, min Matilda.

Minibussen kom fram till Sarawak Cultural Village ungefär samtidigt som det började regna och direkt avtog kulturlusten i duon Alfredsson/Eklindh. Vi bet dock ihop och trädde på varsin regnponcho för att sedan börja utforska denna kulturby dit man flyttat ett tiotal olika traditionella "longhouses" ifrån lokala stammar. Dessa stora träbyggnader kan ofta vara byggda i flera våningar. Närmare 150 personer bor permanent i kulturbyn som är att betrakta som ett levande museum och många av dem berättade gärna för oss om deras traditionella livsstil eller visade upp diverse hantverk. De gamla stammarna hade också en tradition av att ta livet av medlemmar ifrån andra stammar och hänga upp ben ifrån deras skelett i sina longhouses. I ett par av husen hängde ben för att uppmärksamma dessa bonehunter-tider till många turisters förtjusning.

Som vanligt i sammanhang likt dessa är det saker utanför det ordinarie programmet som gör intryck. I ett av husen pågick ett praktiskt gesällprov för unga kockar som lagade egenkomponerade menyer som sedan visades upp för och avsmakades av en bister jurygrupp. Kockarna var härligt fokuserade och det hade verkligen varit kul att smaka på maten. Många av kulturbyns invånare deltog också i en samlingsshow med traditionella dräkter och danser av den typ man tvingas genomlida på så många av världens resmål. Vi överlevde uppvisningen men lyckades åtminstone undvika restaurangen på området med helt vansinnigt prissatta måltider.

Regnet började lägga sig lagom tills dess att vi kände oss färdiga med Sarawak Cultural Village. I Lonely Planet hade vi läst att man kunde betala resorten intill en mindre peng för att få tillgång till deras strand vilket vi hade tänkt oss som eftermiddagens huvudaktivitet. Vi kunde dock inte begripa hur man tog sig in på området och en ansträngande vandring uppför en backe i den kvava värmen gav inte heller någon framgång i form av en entré. Någonstans mitt i backen gav vi upp och gick tillbaka ner mot havet där vi spanat in ett bygge som eventuellt skulle kunna vara en restaurang. Spaningen visade sig vara korrekt och ute på en mysig terass fick vi oss ett gott mål mat som för Matildas del bestod av friterad kyckling och själv satsade jag på heta räkor. Eftersom restaurangen erbjöd gratis wifi blev vi sittande ett bra tag och njöt av att ha hittat en riktig pärla istället för turistfällan inne i kulturbyn.

Bad då? Vi hade inte fått oss ett enda dopp på resan men nu fanns ju faktiskt havet här alldeles intill och kände man bara att modet fanns där så fanns också möjligheten. Eftersom vi inte hade lyckats ta oss in på resorten hade vi inte tillgång till en strand utan endast stora stenar med undantag för en algig och därmed glashal båtramp i cement som sluttade ner i havet. In mot denna slog höga vågor och ungefär var tionde våg var som en förrädisk minitsunami. Men vad gör man inte för att få chansen att agera som asiatisk badpojke och imponera på Matilda? Jag balanserade mig snabbt ner för rampen i plurret efter en monstervåg och tog ett hastigt och graciöst havsdopp. Mission completed! Efter att jag torkat slappade vi en stund i skuggan och tog sedan första möjliga minibuss på eftermiddagen tillbaka till Kuching.

Året då jag reste jorden runt fann jag ett stort nöje i att gå till frisören i olika exotiska länder och samla på mig spännande salongsupplevelser. Peru, Argentina, Cooköarna och Tonga är exempel på länder som finns med i min frisörsalongssamling och just den här dagen skulle samlingen kompletteras med Malaysia. Vi hade letat upp en frisörsalong på Internet som skulle finnas på det närbelägna köpcentrat och Matilda fick agera observatör och fotograf under tiden jag satt i stolen. Eftersom min frisyr är obefintlig brukar salongsbesöken alltid gå bra trots vissa språkförbistringar och detta tillfälle var inget undantag. Kul och spännande!

Under vår jakt på aktiviteter i Kuching hade vi upptäckt att det fanns en bio på ett köpcentra i stadens utkant som körde vissa filmer odubbade och i brist på särskilt mycket bättre sysselsättning tog vi en taxi dit och köpte biljetter till sista delen i Hunger Games. Omdömet om själva bioupplevelsen ifrån Matildas sida var underkänt eftersom vi fick sockrade popcorn istället för saltade. Filmen i sig fick dock godkänt.

En ny taxiresa ifrån köpcentrat tog oss till The Dyak vilket är en restaurang som haussas rejält i guideboken. Tanken är fin. Restaurangen är ett slags fusion-kök som mixar klassisk lokal husmanskost med det västerländska köket. Basrecepten bygger ofta på urgamla traditioner och råvarorna är antingen ekologiskt odlade eller skördade direkt ifrån djungeln. Inredningen består av artefakter ifrån lokala stammar och gamla svartvita fotografier på deras förfäder ifrån tidigt 1900-tal. Ett tilltalande koncept i all ära - maten smakade dock fruktansvärt och trots att vi valt olika rätter kunde ingen av oss få ner något annat än riset. Så mycket för att vi sparat denna tänkta restauranghöjdpunkt på Borneo till sist.

Detta var alltså den allra sista kvällen på våra drömmars Borneo och vi ville naturligtvis avsluta i någorlunda stor stil, trots restaurangfiaskot. Längs bargatan intill Kuchings eget lilla chinatown där vi redan tidigare provat på en av barerna fanns ett annat ställe med ett kul inredningstema med fokus på sci-fi och nördig tekniknostalgia. En fungerande Commodore 64 var en betydande del av många festliga detaljer och ju längre man satt och sippade på sin öl desto fler kul saker upptäckte man på väggarna och bakom baren. Detta var inte på något vis en rungande avskedsfest till Borneos ära men det var ett någorlunda högtidligt farväl. Tänk att vi tog oss hit tillsammans precis som vi planerat ihop i stort sett från den dagen vi blev ett par på den där Rosa Bussen i Sydamerika! Saker blir ofta inte som man tror men det finns bevisligen undantag för våra dagar på Borneo hade blivit precis så fantastiska som vi drömt om hela tiden. Ännu var dock inte denna resa riktigt slut då det återstod ett par dagar i Kuala Lumpur. Det kändes bra, vi var liksom inte riktigt färdiga ännu, alltid vill man ha lite mer.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign