Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-07-19 (18:16)
Jag tror faktiskt att jag lyckades samla ihop bortåt tre timmars sammanhängande sömn på det första flyget ifrån Köpenhamn till Doha vilket får anses vara mer än godkänt. Matilda var inte alls så lyckosam och som ett resultat av den lugnande tablett hon tagit hamnade hon i en svårförklarlig och lite förvirrad dåsighet vilket fick till följd att en rad märkliga och mer eller mindre lustiga händelser drabbade henne inom loppet av några få timmar. Det började med att en irriterande värk i benen störde henne så till den grad att hon tog kontakt med en flygvärdinna för att be om en värktablett. Någon sådan kunde inte erbjudas passagerarna då flygbolagets tabletter bara botade huvudvärk. Istället ville flygvärdinnan erbjuda Matilda medicinsk assistans och gärna även en rullstol till mellanlandningen i Doha. Jag undrar hur illa min blivande hustru grimaserade och hur förvirrad hon verkade egentligen?
Föreställningen ifrån Matildas sida var långt ifrån över. Efter att vi landat i Doha tvingades alla transitresenärer in i en evighetslång kö för att scanna handbagagen. Till min kvinnas ursäkt är det troligt att hennes solhatt kan ha fastnat i scanning-apparaturen när vi äntligen kom fram till denna. Kvar i vår handbagage-arsenal fanns den iallafall inte vilket vi upptäckte en stund senare. Då siktade hon in sig på att försöka göra nummer två på en ordentlig toalett för att slippa pyssla med detta bestyr ombord på nästa flyg. Jag tyckte nog att det dröjde lite ovanligt länge innan hon kom tillbaka och förklaringen var att hon lyckats somna sittandes på toaletten. Dessa lugnande tabletter alltså!
Väntan i Doha var precis lagom lång för att man skulle hinna få sträckt ut benen ordentligt och sörplat i sig en kopp kaffe. Väl ombord på nästa flyg tog det skönt nog inte många minuter innan den dåsiga Matilda somnade in och jag sympatisnarkade i takt med henne i kanske en timme innan jag övergick till att spela Tetris och Caveman samt se på gamla TV-serie avsnitt. Matilda sov sig igenom nästan hela den andra flygningen och var en helt annan människa då hon vaknade lagom till frukosten. Drygt en timme senare landade vi i Sri Lankas huvudstad Colombo.
Väntan vid bagagebandet var sannolikt den längsta någon av oss någonsin varit med om. Det luktade dock mer ineffektivitet än förlorat bagage eftersom vi kände igen flera andra av flygets resenärer som stod och väntade vid samma band. Till sist fick vi äntligen våra backpacks och klev ut i ankomsthallen där vi hade en hel del ärenden att ta tag i och därför alldeles för lättvindigt viftade bort en fantastiskt bra deal ifrån en lokalbo om biltransport de ca 15 milen till vår destination Unawatuna för 7000 rupier. En miss vi snart skulle ångra bittert.
I ett stånd hos teleoperatören Mobitel kunde vi få våra förbeställda tågbiljetter till två resor en dryg vecka senare utskrivna och där fick vi också en bra deal på ett lokalt sim-kort som berättigade till en begränsad mängd lokala och internationella telefonsamtal samt lite surf. Perfekt då olika former av eventuella nödlägen uppstår. Vi tog också ut ytterligare rupier utöver den kraftigt reducerade mängd man får lov att föra in i landet. Vi hade egentligen tänkt oss att äta på flygplatsen innan vi reste vidare men fick rådet av flera halvstirriga transportförsäljare att äta någon annanstans eftersom prisnivån och kvalitén här var bedrövlig.
När vi nu var färdiga med alla våra ärenden började vi inse vilken bra transportdeal vi nyss avböjt. För att följa vår ursprungsplan och ta oss till Colombo Fort Station varifrån man kan ta tåg till Galle som ligger femton minuter med tuktuk norr om Unawatuna fick vi betala taxichauffören 3000 rupier enligt en officiell pristariff. Planen visade sig vara mindre lyckosam. Visserligen kom vi lyckligt fram med taxin till tågstationen men den eviga väntetiden vid bagagebandet hade gjort att vi missade tåget till Galle och nästa skulle inte avgå förrän om 1,5 timme. Dessutom var det ett mjölktåg som verkade stanna vid varje mjölkpall längs Sri Lankas västkust och inte skulle vara framme i Galle förrän strax före midnatt förutsatt att tidtabellen höll... Något matutbud att tala om fanns det inte heller i anslutning till stationen och vi fick gå in på den enda, extremt simpla, syltan för att rådgöra om vad vi skulle ta oss till och beställa in av de fåtal matrester de hade kvar vilket var varsitt litet degknyte med grönsaker och ett korvbröd med ett kokt ägg inuti.
Vi bestämde oss snabbt för att svälja stoltheten och ändra plan. Målet nu var att hitta en chaufför som kunde köra oss söderut vilket visade sig lättare sagt än gjort. Intill stationen fanns bara mängder med tuktuks samt en enda taxibil. Utbud och efterfrågan. Att vi ändå lyckades förhandla till oss priset 8000 rupier skulle vi i efterhand får reda på var en riktigt bra deal även om vi just då kände oss misslyckade som fick betala 3000+8000 istället för de 7000 vi först erbjudits.
Chauffören i den ganska komfortabla bilen hette Jismi. Det var en extremt pratsam och lite självgod herre som gärna skröt om hur bra och smart han körde och hur nöjda hans kunder brukade vara. Stolt kunde han visa upp en handskriven rekommendation ifrån ett svenskt par som han kört runt på ön tidigare. Hans baktanke var naturligtvis att sälja in sig så att vi skulle köpa fler dagar av transport med honom men vi var inte särskilt intresserade. Jismi deklarerade att bilturen skulle ta runt 1,5 timme om vi valde att åka betalmotorvägen vilket vi gjorde. Först åkte vi dock hem till honom och hämtade bensinpengar eftersom han tyckte det var ofint att begära förskott ifrån sina kunder vilket absolut hedrade honom.
Det tog en evighet att komma ut ur Colombo i rusningstrafiken och Jismis ständiga malande gjorde oss rejält sömniga. Till sist satt vi båda två och nickade till med jämna mellanrum fastän vi försökte att inte sova för att försöka anpassa oss till rätt tidsrytm och undvika jetlag. På den fina motorvägen kunde Jismi hålla strax under 100 km/h och då började vi äntligen tillryggalägga kilometer. Efter att vi en bra stund senare tagit av från den fina vägen i närheten av Galle fick vi syn på vår första ko som blockerade trafiken, till synes för att kossan bara kände för det. Detta är ju trots allt Indien-light! Några minuter senare var vi framme i Unawatuna efter en bilresa som tagit ungefär tre timmar, det dubbla jämfört med utlovad tid. Jismi fick äran att ringa vår värd för en korrekt vägbeskrivning och vi letade oss fram till rätt adress och betalade vår stolta chaufför.
Vårt boende, något glamouröst kallat White House, som vi hittat på Airbnb var en hejdlöst billig historia som kostade mindre än en svensk hundralapp per natt och presenterades på hemsidan som ett homestay. Huruvida huset verkligen var vitt så som på bilderna på nätet gick omöjligen att avgöra i kvällsmörkret men att vi verkligen befann oss hemma hos en familj gick inte att ta miste på. Vår värd Sarath hälsade oss glatt välkomna och vi kryssade oss försiktigt fram mellan hundar, katter och hans gamla mor med våra backpacks på ryggen. En stentrappa ledde upp till vår altan som möblerats med två trästolar där vi pustade ut och småpratade med Sarath som bjöd på välkomst-te. Våra allra första koppar av denna ädla dryck i dess verkliga hemland!
Vi började fråga om närliggande restauranger och blev då erbjudna hemlagad kokkonst ifrån Saraths syster till en billig peng om vi orkade vänta i en dryg halvtimme på altanen. Det lät som ett skönt alternativ. Maten som senare serverades i ett enkelt rum intill familjens vardagsrum var ris och diverse grönsaksrätter med olika kryddstyrka. Utsökt men ganska starkt och ett bra test av Saraths systers matlagningskunskaper eftersom vi tänkt oss boka en matlagningskurs med henne nästa kväll.
Därefter var det bara till att ta sikte på sängen efter en mycket lång resa. Just sängen i det extremt spartanskt möblerade och enkla rummet var en historia i sig. Den knarrande träkonstruktionen tycktes hemmasnickrad liksom den sänghimmel som bar upp myggnätet. Två tunna skumgummimadrasser och ett lakan var allt som befann sig emellan våra ryggar och sängbottnen. Kanske hade vi blivit lite för upphetsade över priset och förtrollade av charmen med ett boende hemma-hos en familj?
Någon luftkonditionering var det inte tal om. Däremot hade rummet en takfläkt men vindpustarna ifrån den nådde knappt igenom myggnätet ner på oss i trävaggan och att sova med täcke eller något klädesplagg på kroppen var alldeles otänkbart i den stickande hettan. Det var olidligt varmt och man badade i svett men jag var så trött att jag ändå somnade ifrån. Vagt kan jag minnas hur Matilda i panik flyttade runt och lade fötterna på huvudkudden i ett försök att få mer vindpustar på sin kropp. Om man kan få värmeslag i sömnen fick vi nog båda det och det kändes som att man drömde feberdrömmar eller hade drabbats av någon svår tropisk sjukdom. Det är så man hälsas välkommen till värmen...
<- Tillbaka
