Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 Juli
2016-07-20 (19:19)

Om Matilda tveklöst haft det allra mest kämpigt med att somna i värmen var det nog jag som led mest under nattens avslutande timmar där jag låg och badade i svett i ett totalt vilset tillstånd. De febriga värmeslagsdrömmarna avbröts av att alarmet som vi ställt på en av mobiltelefonerna ringde så att vi skulle hamna i rätt tidsrytm. Jag var helt yr och alldeles vimsig och måste ha drömt något om vår relation för jag satte mig upp i sängen och försökte göra high-five med Matilda med kommentaren att vi på dagen varit tillsammans i ett år. Helt vimsigt eftersom vi varit tillsammans i 2,5 år. Hon skrattade åt mig och tyckte tydligen själv det var helt normalt att sova med fötterna på huvudkudden.

Vi hade beställt frukost på stället och när vi tog oss ut på vår altan och traskade nedför stentrappan till rummet där mat serverades kunde vi konstatera att fasaden på huset verkligen var vit liksom namnet White House antyder. Det var kul att se omgivningarna eftersom det varit mörkt när vi anlänt föregående kväll och nu fick vi också väldigt klart för oss att detta hus var rena rama djurfarmen. Tre hundar, arton katter(!) (varav en dräktig dessutom) och därtill en ko som stod fastbunden inne bland lövverket i trädgården. Frukosten var definitivt mer lokal än västerländsk och bestod bland annat av tunna frasiga pannkaksliknande kupor med stekt ägg i och roti som är ett platt runt kokosbröd.

Precis som utlovat var det mindre än 100 meter till stranden som var en riktigt fin historia där vi knappast behövde trängas med annat folk eftersom den i princip var öde. Samtidigt som vi började veckla ut våra handdukar ropade en herre på oss ifrån sitt område med solstolar och parasoller att vi fick en plats gratis, självklart då underförstått att vi förväntades handla något ifrån honom under dagen. Detta var ett utmärkt exempel på fördelen med att resa någonstans under lågsäsong vilket råder på de annars så populärs stränderna i sydväst vid den här tiden på året. Vindförhållandena medför rätt kraftiga vågor så här års vilket skrämmer iväg mycket av turismen men i vårt fall då doppen mest handlar om att svalka av sig gör det inte så mycket även om det ibland kunde bli på gränsen till läskigt med de kraftiga strömmarna utåt som uppstår bara någon meter ifrån strandkanten när de största vågorna drar sig tillbaka.

Med så oerhört få turister på stranden var vi naturligtvis ett hett villebråd för strandförsäljarnas försök att kränga på oss solhattar, selfiepinnar och färska frukter. Matilda tog en skön rygg-, axel- och nackmassage och jag beställde ut en kall öl. Den lätta brisen var precis lagom svalkande, solen sken glatt på oss och den långa resan hit och den varma natten vi genomlidit kändes nu som dimmiga minnen ifrån forna tider. Nu var det faktiskt semester på riktigt även om vi inte tänkt fastna i dessa solstolar mer än just den här dagen för att mjuka upp våra reströtta kroppar.

Det blev varsin omelett som beställdes in som en enkel och snabb lunch i skuggan under ett parasoll innan solbadandet fortsatte under eftermiddagen. Restaurangpersonalen samt deras förmodade släktingar och vänner stod för underhållningen under eftermiddagen som vi med stort nöje och viss fasa kunde följa ifrån första parkett liggandes i solsängarna. Med en rad olika angreppssätt försökte de montera upp en stor och otymplig skylt på en ställning. Till sist kändes det som att halva samhället var involverat i projektet och en tunn stackare skickades upp på en ställning som bestod av tre träbord som staplats ovanpå varandra. Lyckligtvis höll ställningen och stackaren trillade inte heller ned men ensam hade han absolut inte tillräckligt med kraft för att orka montera upp den stora skylten halvvägs på väg upp till himlen. Projektet förblev oavslutat och folkmassan skingrades.

Vi fick lämna stranden en bit in på eftermiddagen för att hinna hem till den privata matlagningskursen vi hade bokat med Saraths syster Chamila. Kursen blev dock en halvtimme försenad eftersom hon hade glömt köpa in råvaror till vårt specialönskemål vilket var en speciell sorts bubbliga chips som kallas pappadam som vi hade provat föregående kväll. Under tiden hon stack iväg och handlade in detta satt vi i våra trästolar på altanen och njöt av naturföreställningen ifrån en flock med stora apor som hade letat sig in i trädgården.

Chamila är en härlig kvinna med ett smittande leende och ett positivt sätt. Hennes man jobbar inom det militära och är oftast stationerad på annan ort vilket har gjort henne mer självständig och affärsorienterad än många andra kvinnor i landet. Hennes matlagningskurser har blivit ganska populära och de var en bidragande orsak till att vi bokade just detta boende. De hålls i familjens kök vilket är extremt spartanskt och saknar väggar ut mot trädgården. Det springer runt katter precis överallt, en omhändertagen hund med psykiska problem ligger och gömmer sig bakom ett skynke inuti en trämöbel och för en utomstående ser hela köksutrymmet väldigt stökigt ut. Endast två gasplattor, några skitiga kryddburkar i plast och en fastmonterad jättekniv i ett skruvstäd skvallrar om att man eventuellt kan ha hamnat i en kökslokal. Men det är just det här som gör hela upplevelsen - det här är en riktig genuin superäkta hemma-hos-upplevelse och inget tillrättalagt turistjippo!

I ärlighetens namn genomförde vi själva inte så många av matlagningsmomenten. Jag mortlade kryddblandningar med svartpeppar, vitlök och ingefära samtidigt som Matilda hackade en del grönsaker. Och visst rörde vi en del i grytorna. Men mycket av kursen för vår del gick ut på att lyssna till Chamilas berättelser, tips och råd som liksom bubblade ur henne samtidigt som hon, till synes ganska okontrollerat och ostrukturerat, skapade enkel magi i sina små kokkärl. Vi gick bland annat igenom alla hemligheterna för att få till en perfekt chutney, tillagade stora friterade potatisbollar, rörde ihop en varm auberginesallad och en rödbetsröra för att nämna några små projekt. Flera av grönsaksrörorna användes som fyllningar i pirogliknande skapelser som sedan stektes i olja men ganska mycket hamnade i våra magar direkt.

Vi pratade inte bara om mat. Ett ofrånkomligt ämne som definitivt förändrade alla människors liv i Unawatuna var tsunamin 2004. Flodvågen nådde White House med direkt förödande konsekvenser. En tysk som hyrde ett av deras rum räddade sig upp på taket i absolut sista stund eftersom han inte likt Chamila och resten av familjen hann fly för sina liv upp mot bergen till fots den där förödande morgonen. Mest tänkvärt var kanske ändå Chamilas berättelser om hur katastrofen kommit att påverka henne psykiskt. Denna tuffa tjej är sedan tsunamin alldeles livrädd för havet och törs inte vistas ute på det. I många år efteråt vaknade hon för jämnan om nätterna övertygad om att hon hörde flodvågen komma. Denna psykiska aspekt hade vi aldrig riktigt reflekterat över utan man har mer tänkt på sorg och förödelse än hur vågen förändrade flera generationers sätt att betrakta havet i ett jättelikt område av världen.

Det fanns inte så mycket mat kvar att duka med när det väl var dags eftersom vi redan småätit upp det mesta av godsakerna och tur var väl det eftersom vi redan kände oss proppmätta. Sarath gjorde oss också sällskap när vi käkade och vi diskuterade våra planer för de kommande dagarna eftersom han och hans syster gärna hjälpte oss med att hitta erbjudanden och billiga transporter. Vi tog beslutet att frångå vår plan om ett besök i världsarvslistade Sinharaja National Park. Sarath hade varit där med ett antal skolbarn nyligen och de hade blivit utsatta för en rejäl blodigelsattack. Vi hade läst om detta på nätet tidigare och fick nu bekräftat att problemet kvarstod. Inget man vill utsätta sig för frivilligt på semestern! Istället bestämde vi oss för att satsa på blåvalssafari nästa dag. Vi hade trott att den säsongen var över men fick nu reda på att så inte riktigt var fallet. Det borde kunna innebära att en riktigt spännande morgondag väntade!

För att försöka göra denna natt något svalare flyttade vi ut den hemmasnickrade trävaggan mot mitten av vårt rum där vindpustarna ifrån fläkten förhoppningsvis skulle nå oss bättre. Dessutom flyttade jag också över kudden till fotändan för att göra Matilda sällskap. Åtgärderna gav viss effekt. Det var inte så att ordet svalka kändes aktuellt, bara att värmeslaget kändes lite mer avlägset. Men samtidigt var man inte riktigt lika trött som förra kvällen och det var därför minst lika svårt att somna. Värme och semester, allas dröm, vilken ironi!



<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign