Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

12 Juli
2016-07-22 (11:50)

Jag tackade verkligen min lyckliga stjärna för att det var sista natten man skulle behöva genomlida i White House. Det var tveklöst supercharmigt att bo hemma hos familjen om dagarna men svettbaden nattetid hade man gärna sluppit. Den här natten gav jag upp några timmar efter midnatt och flyttade ut på altanen där jag satte mig för att sova i en trästol. Jag lyckades faktiskt somna in ett par gånger trots vetskapen om alla konstiga djur och hungriga mygg som fanns omkring mig men något vidare utvilad blev man inte.

För att komma iväg så fort som möjligt på förmiddagens utflykt lät vi bli att beställa frukost. En släkting till familjen skjutsade oss i sin tuktuk för en billig peng till den närliggande staden Galle där vi bad om att bli avsläppta i centrumkärnan för att kanske hitta något mysigt café där vi kunde käka frukost samt en bankomat. Vi förstod dock ganska snabbt att den fina tanken med ett mysigt café bara var att glömma eftersom kvarteret var riktigt sunkigt och det slutade med att det blev kex och vatten till frukost. Efter ett par tappra försök hittade vi åtminstone en bankomat där våra kort fungerade och promenerade istället bort mot fortet som inhyser gamla stan.

Fortet i Galle skulle bli resans första världsarv. Muren omgärdar hela stadsdelen ute på en liten halvö som alltså omges av havet i tre riktningar. Galle har varit en viktig handelsstad i alla tider men har mer än något annat formats av en ständig europeisk närvaro. Först var portugiserna på plats, sedan holländarna under flera hundra år och därefter britterna. Idag hittar man en mysig blandning av välbevarade koloniala byggnader, kyrkor och gallerier innanför stenmuren.

Vi började med att klättra upp på muren för att få lite överblick samt leta upp en av ganska få geocacher på Sri Lanka. Efter att gömman lokaliserats under ett trappsteg hittade vi ett café där jag äntligen kunde få i mig den där koppen kaffe jag verkligen törstade efter. En riktigt lustig detalj var att under tiden jag sörplade på min efterlängtade kaffetår satt vi och läste in oss på intressanta lunchställen i guideboken så att vi inte skulle behöva leta när hungern föll på och så att vi skulle välja en smart rutt genom kvarteren i hettan. Vi fastnade för ett ställe som hette Anura''s Restaurant. Strax innan vi skulle lämna vårt bord upptäckte vi vad namnet på stället vi nu satt på var. Just det, Anura''s Restaurant!

I sakta mak, eftersom hettan inte tillät något annat, betade vi av några av de viktigaste platserna innanför murarna likt den gamla stadsporten och den holländska reformationskyrkan med ett flertal snirkliga och anmärkningsvärda gravstenar inklämda i stengolvet. Därefter sökte vi upp ett något skuggigare stråk intill muren innan vi klättrade upp på den samma och promenerade mellan ett flertal av bastionerna samtidigt som havsvinden lekte i Matildas långa hår och svalkade min svettiga skalle.

Då bara en liten sträcka återstod av muren beslöt vi oss för att överge den och istället korsa gamla stan för att ta oss till en annan restaurang än Anura''s eftersom vi sett ett erbjudande som båda blivit riktigt sugna på. Hittills hade vi inte känt oss särskilt imponerade av Galle men nu hamnade vi på en fantastiskt mysig och skuggig gata med välbevarade kolonialbyggnader och en skön stilla puls. Vi hade annars byggt en teori om att Galle nog snarare borde besökas en sen eftermiddag då temperaturen hunnit gå ned något så att man sedan kan promenera uppe på muren vid solnedgången.

Dagens specialerbjudande på restaurangen Sugar var tagliatelle med räkor, soltorkade tomater och chili. Det var fantastiskt gott. Här hittade jag också min första lokala öl trots massor med tidigare försök. Ölen ifråga var en Strong Anchor. En alldeles vidrig brygd med 8,8% alkoholstyrka som enbart smakade sprit. Jag hade nyss läst en artikel på nätet som lyfte fram det märkliga fenomenet att nästan all lokalproducerad öl i landet är på 8,8% vilket får sägas vara inte så lite konstigt.

Sista stoppet i gamla stan var en avslutande tur upp på murkrönet vid den nya stadsporten för att spana in ett klocktorn. Jag hade försökt briljera för Matilda med inlästa kunskaper om hur perfekt exakt tid klockan visar eftersom den är en produkt av verkligt klassisk brittisk ingenjörskonst och hon skrattade därför gott åt mig när den naturligtvis gick helt fel. På vägen upp på muren passerade vi resans första flöjtspelande snubbe med en dansande kobra i korgen framför honom och jag skyndade på stegen så fort det bara gick. Ormar har aldrig riktigt varit min melodi.

Vi tog en tuktuk tillbaka till Unawatuna. Framför oss på den grusbelagda infartssträckan som leder till ett par hotell och White House fick vi syn på en bil som körde nästan onaturligt sakta och försiktigt. Det visade sig vara vår chaufför som varit och lånat bilen för dagens transport och nu var extremt försiktig för att undvika repor och stenskott. Han vevade ner rutan och bredde ut århundradets största leende. Solbrillorna satt perfekt i pannan och han verkade stolt och taggad som få över att ha fått detta välbetalda uppdrag och nu var han ute i väldigt god tid så att verkligen ingenting skulle kunna gå fel. Det faktum att vi under gårdagen hade dricksat honom lite extra eftersom vi då saknade växel spelade säkert också in men framförallt var det slående hur lycklig och stolt han verkade.

Vi duschade av oss och packade ner de sista prylarna. Under den halvtimme som detta tog hann denna dag förvandlas fullständigt för den stackars chaffisen. När vi kom ner till Chamila och Sarath fick vi det tråkiga beskedet att vår chaffis blivit uppringd av polisen som arresterat hans fru. Chamila visste inte med säkerhet vilken orsaken till arresteringen var men spekulerade i att chaffisens fru hamnat i allvarligt bråk med sin svärmor eftersom de två inte alls kom överens och liknande incidenter inträffat förut. Detta är priset många män på Sri Lanka får betala för att de envisas att gifta sig med unga kvinnor, suckade Chamila och förtydligade att fejder mellan unga rebelliska fruar och deras svärmödrar är ett stort problem i landet.

Innan vår chaffis begett sig till polisstationen hade han dock ordnat med en reservchaufför som skulle köra oss i samma bil så någon större försening drabbades vi inte av. Däremot kändes hela grejen så ledsam, killen hade ju fram tills det ödesdigra telefonsamtalet verkligen haft en toppendag. Innan vi åkte iväg med bilen fick vi hjälp med att förhandla in ett specialstopp på vägen som skulle fungera som en lämplig bensträck och efter det vinkade vi av de två syskonen och den ständigt närvarande modern som fungerat som våra värdar i tre nätter för ynkliga hundra spänn natten. Utöver boendet hade de ju också försett oss med en massa god mat och bra logistikhjälp. Avskedet var faktiskt lite sorgligt även om vi absolut inte skulle sakna det varma rummet om nätterna.

Chauffören var mycket professionell och körde väldigt tryggt och säkert så det tog inte särskilt lång tid innan vi började slumra in. Det avtalade stoppet var i den lilla byn Dikwella. Intill det föga märkvärdiga templet Wewurukannala Vihara har man av någon anledning fått för sig att uppföra en 50 meter hög Buddha staty vilket faktiskt gör den till landets högsta. Utanför och inuti det lilla templet pågick någon sorts ceremoni och vi blev på grund av detta i det närmaste påtvingade att käka av den gratisfrukt som ett flertal personer bar runt på varsitt fat. Statyn var, höjden till trots, inte direkt något minnesvärt och vi blev ledsna av att se två elefanter fastkedjade för allmän beskådan i den skuggiga parken intill.

Vi var än så länge väldigt imponerade av Sri Lankas vägar som faktiskt håller bättre kvalitet än de hemmavid. Detta är till en stor del den förre presidenten Rajapaksas förtjänst eftersom han under många år satsade stenhårt på infrastrukturen i landet. Utanför den tidigare lilla fiskebyn Hambantota blir det dock absurt då vägen, trots avsaknaden av trafik övergår i flerfilig perfekt motorväg och det skyltas till en alldeles splitterny internationell flygplats dit nästan inga flyg går. Orsaken är naturligtvis att Rajapaksa härstammar från regionen och gett den orimliga favörer.

Så småningom då vi lämnat den lilla fiskebyn bakom oss blev det vanlig landsväg igen och vi vek av från kusten och bebyggelsen för att bege oss inåt landet. Omgivningarna blev ännu lummigare och grönare än tidigare då vi strök utmed kanten av Bundala National Park innan vi kom fram till Tissamaharama som ofta förkortas som Tissa. Denna lilla stad fungerar som porten till den extremt populära naturparken Yala och det var också här vår resa skulle avslutas denna dag.

Vår chaufför fick tag i vår AirBnb-värd Metthe på telefon och han kom ut till vägkanten för att vinka in oss. Det rum vi bokat visade sig tillhöra ett guesthouse där även den franskspråkiga kanadicken Zack jobbade. Det var naturligtvis honom vi korresponderat med de sista veckorna då Metthes engelska plötsligen påtagligt förbättrats men Metthe själv var också fullt möjlig att kommunicera med. Han rekommenderade oss att äta på den enkla restaurangen Roots ett par kvarter bort där vi tryckte i oss varsin portion fried rice innan vi gick tillbaka till boendet i mörkret.

Vårt rum höll högre klass än den nivå vi vant oss vid på White House utan att på något vis vara märkvärdigt. Det var också något svalare tack vare en en stor golvfläkt och så fort vi stämt av alla praktikaliteter med Metthe inför morgondagens safari i nationalparken lade vi oss tillrätta för att sova eftersom en mycket tidig uppstigning krävdes nästa morgon. Elefanterna, krokodilerna och leoparderna väntade på oss, det här skulle bli hur kul som helst!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign