Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

14 Juli
2016-07-27 (18:58)

Rutinen var rakt igenom den samma som förra morgonen. Ett alarm som ringde 04:25, transport i Metthes 4WD, kaffe i porslinsmugg i totalt mörker då frukostpåsarna hämtades upp och en väntan tillsammans med aporna på våra biljetter in till Yala National Park. Skillnaden den här dagen var att vår expedition var väsentligt nedskalad. Djurspanaren hade inte fått förnyat förtroende och Zack, Steve och Breche hade vi också lämnat hemma. Färre människor gjorde oss betydligt mer effektiva och vårt fordon var ett av de första som rullande in i naturparken. Våra instruktioner till Metthe var helt glasklara - allt fokus på leoparder och eventuella andra djur vi inte såg under gårdagen. Han fattade signalen och satte av i fullt blås mot mer avlägsna delar av området.

Vid ett tillfälle på väg kors över parken stannade Metthe till för att visa oss en grupp schakaler. Vi hade bara sett dem på stort avstånd under gårdagen och knäppte därför pliktskyldigt några bilder. Sedan fortsatte leopardjakten. Taktiken igår var att följa drevet, röksignalerna och ryktena. Taktiken idag var att själva hitta katten genom att kolla in avskilda platser där Metthe ofta sett leoparder förut. Egentligen hade vi intalat oss redan på förhand att det inte skulle bli någon leopard men någonstans inombords levde ännu hoppet under de första morgontimmarna.

Vi var precis på väg att ge upp då Metthe tog en avfartsväg in i bushen som knappt gick att urskilja. Vägen var halvt igenväxt och vi fick ducka flera gånger för taggiga växter. Den här vägen kändes först som en desperat chansning men efter en stund förstod vi att det var en felnavigering. Kanske hade det gått att köra här för flera år sedan men nu letade vi bara efter ett ställe där vi kunde vända om bilen och ta oss ut. Misstaget kostade oss ytterligare en halvtimme och därmed hade chansen gått upp i rök då det hunnit bli alldeles för varmt för att leoparderna skulle vara synliga eller i rörelse. Matilda höll god min fastän jag visste hur besviken hon var. Jag har faktiskt sett en leopard i Uganda men hon saknar fortfarande en i sin samling och hade naturligtvis sett en superchans till utdelning här, inte minst med tanke på att vi bokat två dagars safari i ett av världens mest leopardtäta områden. Vi konstaterade med varsitt flin på läpparna att nästa långresa lär förläggas till Afrika...

Man kan ha det mycket sämre än att sitta och skumpa runt på ett safarifordon och kolla på elefanter vilket nu blev fokus för oss. Vi fick också uppleva ett helt misslyckat jaktförsök av två schakaler som lamt försökte attackera en grupp rådjur. En av de allra sista minnesvärda händelserna inne i parken bevittnades enbart av Matilda då en örn på mycket nära håll dök ner och tog en liten fågel. Strax utanför parkområdet fick vi också se en härlig scen med en elefantmamma och en elefantbebis. En alldeles ljuvlig och på många sätt perfekt förmiddag bland djuren i nationalparken var över. Ändå var vi lite besvikna. Så kan det såklart bli ibland. Attans kattdjur att gömma sig så!

Tillbaka på vårt boende hade vi lite halvbrådis med att duscha och packa färdigt eftersom en förbeställd långtransport väntade. Vi hann dock med att trycka i oss några saftiga skivor vattenmelon och skicka iväg ett meddelande till vårt nästa boende innan vi tog farväl av Metthe och stuvade in packningen samt oss själva i bilen. Vår chaufför var artig och inte särskilt talför så det tog inte många minuter innan vi båda sov som stenar. Vi vaknade till en knapp timme senare av att vägen lutade kraftig uppåt. Sydkusten var ett minne blott och vi var på väg upp till Sri Lankas vida berömda högland med alla dess vackra teodlingar i dalgångarna.

Vi stannade till vid en rastplats alldeles bredvid Rawana Falls som syns ifrån vägen. Många trafikanter stoppar här för att ta ett bad i vattenfallet innan de kör vidare men vi var inte riktigt upplagda för bad, däremot lite hungriga. Matilda och jag beställde in varsin omelett och vi bjöd även vår chaffis på käk som då tog chansen och beställde in världens jätteberg med mat. I beställningsluckan på restaurangen satt ett stort Rosa Buss-klistermärke och vi gav naturligtvis personalen tummen upp för att de låtit det sitta kvar. Efter maten tog vi en snabb fotorunda ner till vattenfallet och sprang då på resans första svenskar vilket var en grupp äldre personer som var alldeles hänförda av landet.

Ifrån Rawana Falls var det inte särskilt långt till den idylliska bergsbyn Ella som vi planerade återkomma till redan nästa kväll men nu bara körde igenom. Kvalitén på asfaltsvägen var som alltid i landet på gränsen till perfekt men trots det gick det riktigt långsamt att ta sig fram eftersom vägen svängde och slingrade sig precis hela tiden. Omgivningarna var precis lika vackra som vi förväntat oss, ständigt lummigt grönt och överallt teplantager i sluttningarna. Vi noterade ett flertal blomsterbutiker och blomsterprydnader längs vägen vilket också bidrog till trivselkänslan. Så plötsligt, när man tror sig ha kört in i en liten mysig bergsby förvandlas orten plötsligt till ett kaotiskt indiskt storstadsmyller helt befriat från charm. Höglandet kunde verkligen bjuda på oväntade kontraster.

När vi rullade in i britternas gamla återhämtnings- och vilo-Mekka vilket är en stad vid namn Nuwara Eliya var skymningen i antågande. Man fick nästan en viss Schweiz-känsla med det typiska by-vid-sjö-i-dalgång-upplägget och vår stackars chaufför skulle alldeles strax få lära sig vad det innebar att köra bil uppför de branta sluttningarna som vätte ner mot sjön. Han ringde upp vårt boende och fick vägbeskrivningen till Holiday View Homestay. Några skickliga handbromsmanövrar senare hade han tagit oss upp en bit i backen förbi ett par extrema lutande kurvor där han tvingats gasa så det började lukta bränt. Vid en skylt med texten Holiday View Resort trodde han sig vara framme och fick nog en liten chock efter att vi pratat med människorna som drev stället. Vi var knappt halvvägs upp, någon hade bjudit in till missförstånd genom att döpa sitt boende till nästan samma namn på samma väg. Det backades, gasades och snirklades ytterligare en hel del innan vi äntligen kom fram. Chaffisen belönades slutligen med en kopp te innan han påbörjade sin långa bilresa hem.

Det var kallt i Nuwara Eliya. Allting är naturligtvis relativt men den sköna snubben som drev Holiday View Homestay gick klädd i en tjock jacka i den tidiga kvällningen och vi fick själva bråttom med att byta om till långbyxor. Snacka om kontraster med tanke på hur mycket vi svettats sedan ankomsten till landet! Ägaren var stolt över utsikten och påpekade att vi gärna fick klättra upp på taket för att ta bilder över sjön. Just nu var det dock både dimmigt och nästan mörkt så vi hade svårt att ens se in till grannen.

Människor i Sri Lanka tycker om att äta hemma och konceptet med restauranger är egentligen bara stort i de allra största städerna. Med dåligt restaurangutbud och stor hunger är det lämpligt att lita till Tripadvisor och här i Nuwara Eliya tycktes den indiska restaurangen Grand Indian vara det absolut bästa valet som vi tog sikte på. Vi promenerade ner för den snirkliga branta backen till huvudvägen och fick vifta en stund i dimman på förbipasserande tuktuks innan någon förbarmade sig. Väl framme vid restaurangen fick vi ställa oss på kölista och vi väntade kanske i en halvtimme innan vi blev insläppta.

Inledningsvis var upplevelsen helt enligt förväntan med en omfattande och tydlig meny och god uppassning men när maten kom in blev vi rejält besvikna. Kanske är vi bortskämda men ingen av oss gillar kyckling som serveras som om den vore färdigtillredd i en gryta fastän man inte rensat bort ben och brosk. Ett hopplöst otyg i tredje världen där man måste älska att sitta och gnaga på gamla benstumpar. Matlusten gick mer eller mindre ur oss och ytterst pliktskyldigt sörplade man i sig tikka masala-sås med ris och naanbröd. I tuktuken hem retade vi oss på att vi inte valt vegetariskt käk istället men därefter förflyttades fokus till att hålla värmen. Höglandet var verkligen en helt ny värld!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign