Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

15 Juli
2016-07-28 (18:30)

Jag frös under natten! Efter alla dessa sömnlösa svettbadsnätter nu detta. Självaste kölden höll mig vaken och hela grejen var ju våldsamt ironisk. Temperaturen var alltså helt förändrad men det var verkligen inte vår morgonrutin. För tredje morgonen i rad stod alarmklockan på 04:25 - en helt okristlig uppstigningstid. Men vem har sagt att det innebär att man har semester när man reser på vårt sätt?

Vi hade styrt upp morgonens expedition med hjälp av snubben som drev vårt boende i samband med ankomsten till Nuwara Eliya. En tyska och en asiat hade senare bett om att få docka på utflykten vilket naturligtvis var positivt eftersom transportkostnaden sänktes. I samband med att vi skissat på resan till Sri Lanka och diskuterat vilken typ av vandringar vi kunde tänkas göra hade rena branta bergsbestigningar sorterats bort efter de tråkiga upplevelserna nedför Mount Kinabalu på Borneo. Kvar fanns dock fortfarande en hel del intressanta stråk uppe på höglandet och den här lagom långa trekken till Horton Plains - Worlds'' End var den som tilltalade oss allra mest av alternativen som återstod. Namnet kittlade, liksom att den var en del av höglandets naturvärldsarv.

Resan i morgonmörkret i minibussen tog ungefär en timme och redan på vägen hade vi börjat irritera oss på den snacksalige asiaten som förstörde alla försök till extra morgonsömn. Eftersom det var förbjudet att ta med sig plastförpackningar in i naturparken fick vi hastigt trycka i oss frukostpaketen trots att hunger saknades innan vi löste en förmånlig gruppbiljett in till parken. Ifrån entrén var det ytterligare en bra bits biltransport över ett dimhöljt hedlandskap fyllt av hjortar och rådjur vilket fick asiater i andra fordon att gå helt bananas. Deras chaufförer tvingades stanna för de selfietörstande passagerarna lite varstans mitt på vägen och vi fick tålmodigt vänta i kö med vår minibuss.

När vandringen inleddes var vårt största bekymmer att skaka av oss den irriterande asiaten som bland annat fått för sig att han och jag hade likadana solglasögon och kameror och därför måste ha en speciell connection. Matilda och jag varvade långsamma steg med snabba, fotostopp med fotostopp-finter och hade det bara funnits träd att gömma sig bakom hade vi säkert försökt med det också. Nu var dock omgivningen vi befann oss i dominerad av ett grönt hedlandskap med böljande kullar så som man föreställer sig Skottland om sommaren. Vackra lila och röda hibiskus gav landskapet den där extra färgklicken och den stackars tyskan fick tålmodigt ta ansvar för att vänta på asiaten varje gång han skulle ta en selfie med någon av blommorna. En bit in på leden kom vi in i trolska skogspartier som gav en behaglig omväxling och backarna man tog sig upp- och nedför var inget märkvärdigt att hantera.

Dimman hade lättat betänkligt när vi kom fram till Mini Worlds'' End och i ärlighetens namn vet jag inte om det var något positivt. Med fri sikt kunde man se hur klipporna stupade rakt ner i dalgången i 270 meter och då var det här ändå bara det lilla förspelet till vad som snart komma skulle. Det fanns inte en tillstymmelse till säkerhetstänk med räcken eller avgränsningar på platsen och jag blev så vimmelkantig av att titta nedåt för stupet att jag var tvungen att sätta mig på säkert avstånd på en sten och hämta andan. Matilda åkte då på att fotografera asiaten i ett par omgångar men i samband med att han tittade åt ett annat håll smet vi snabbt iväg längs med stigen enligt en skyltning som jag med min dåliga syn tyckte mig ha sett.

Vi fick bara ett möte på denna stig och började bli allt mer osäkra på om vi verkligen gått rätt eftersom vi snarare gick nedför än uppför inne i det täta skogspartiet. På morgonen hade det varit riktigt kyligt och vi hade inlett promenaden i långärmat och långbyxor men nu kunde vi kasta av oss det extra lagret. Matilda retade mig lite för att jag kanske skulle missa världsarvet för att vi kunde ha gått fel och undrade om jag då tänkte springa tillbaka uppför backen så att jag ändå skulle hinna med men innan den allra värsta oron hann ta över min själ kom vi fram till en glänta och Worlds'' End öppnade upp sig.

Sikten var nu alldeles ypperlig och utsikten fullständigt vidunderlig vilket den bara brukar vara här på morgonen, därav den tidiga starten innan dimslöjorna åter tar dalgången nedanför i besittning. Här stupade klipporna fasansfulla 870 meter rakt ner och jag var minst lika stressad som vid mini-versionen. Varför inte några skyddsräcken åtminstone för syns skulle så att sådana som jag kan hålla sig i något? Ändå pressade jag mig till diverse fotografering och posering och kände en extra våg av högtidlighet när Matilda påminde mig om att detta faktiskt var mitt livs 100:e världsarv - en alldeles utmärkt prestation tycker jag att vid min ålder ha sett så många av jordens främsta natur- och kulturhöjdpunkter. Världens ände gjorde skäl för namnet, det gick inte att komma längre och man kunde titta långt bort ut i evigheten.

Vandringsleden gick i en loop så vi skulle inte behöva gå samma väg tillbaka. Den här delen av leden var nästan helt befriad från skogspartier och den medföljande skugga sådana erbjuder så därför blev vi först glada då en skogsdunge dök upp och pilarna till Bakers Falls pekade rakt in i dungen. Inne bland träden krävdes dock en rätt brant klättring som tog på krafterna och belöningen vi fick för ansträngningen var en cool ödla med horn som en guide till en japansk turistgrupp pekade ut åt oss. Själva vattenfallet var som oftast när det gäller vattenfall mest en gäspning.

Det började bli riktigt varmt och ansträngande att gå nu och efter en helt motionsfri vecka tog det rejält på krafterna med en knapp mils något kuperad terräng på viss höjd. Svetten rann i floder och räddningen som gav ny energi var de bars vi släpat med oss som nödmat för stunder precis som denna. Skönt nog fanns det en enkel cafeteria att köpa kalla drycker i när vi till slut fullföljt loopen och vi hann med att pusta ut och bli människor igen innan tyskan och den irriterande asiaten dök upp.

Den här kvinnan jag tänkt gifta mig med upphör aldrig att överraska. Hon brukar påstå att hon är feg och försiktig men i samband med att vi kom tillbaka till minibussen fick hon syn på att chauffören satt invändigt och sov. Hon har knappt pratat med människan och det är tveksamt om han skulle känna igen henne, ändå rusar hon fram till bilen och bankar hårt på rutorna så att han vettskrämd vaknar med ett ryck. Övriga passagerare vred lite besvärat och nervöst på sig åt hela situationen och chaffisen verkade knappt veta vart han skulle ta vägen men Matilda var ytterst nöjd med sitt busstreck. Herregud...

Det kändes som att återresan tillbaka med minibussen tog en evighet. Kanske var chaffisen fortfarande skärrad efter väckningen och körde extra darrigt och försiktigt? Den sista sträckan tog vi en ny alternativ väg som innebar att vi tuffade fram på allt smalare och smalare grusstigar allt djupare inne bland tebuskarna högt uppe på en sluttning. En vacker väg men det var inte för att bjuda på ljuvliga omgivningar den hade valts. Vi förstod att chaffisen ville undvika att köra vägen som vållat gårdagens chaufför sådana bekymmer och istället satsade på en alternativ väg till toppen bakifrån bergssidan men när han började backa intill kraftiga stup med decimetersmarginaler för att krångla sig upp i en sväng så att jag såg långt ner till evigheten längst bak i minibussen var det inte långt till tårarna. En enda strejkande broms och allt vore slut. Usch!

Vi kom dock fram välbehållna och efter en kort fotoutflykt upp på taket lånade vi handdukar och ett rum med dusch så att vi kunde fräscha till oss. Därefter fick vi bilskjuts tillsammans med tyskan (som förmodligen var väldigt lycklig över att bli fri från asiaten) till tågstationen i grannbyn. Tågbiljetterna till Ella hade vi redan hämtat ut på flygplatsen i Colombo och den stundande tågresan längs en del av den mycket berömda järnvägssträckan mellan Kandy och Ella skulle bara ses som ett förspel eftersom vi tänkt åka hela vägen några dagar senare. Så fort jag dumpat av Matilda och bagage i väntrummet för utlänningar (vilket trams att inte ha delat) gav jag mig iväg på en miniexpedition för att hitta en enklare lunch vi kunde få i oss på tåget eftersom vi inte visste om det fanns matservering ombord.

Hela stationsmiljön var otroligt gammaldags och det var som om tiden stått still sedan 50-talet vilket gav ett genuint och mysigt intryck. I allt det gamla hann jag inte ens bli överraskad då jag fick syn på gruppen med de gamla svenskarna som vi stött på vid Rawana Falls föregående dag. Jag gav mig hastigt tillkänna till deras stora förtjusning och skyndade sedan vidare till de enkla butikerna längre ner i gatan där jag köpte på mig en buffé av olika billiga vegetariska snacks som vi eventuellt kunde fylla upp magarna med om behov uppstod längs vägen. Tillbaka i väntrummet för utlänningar satt Matilda naturligtvis redan och pratade med svenskarna och det skulle visa sig att vi sprungit på en svensk sevärdhet i en helt annan del av världen.

Enligt Wikipedia finns det bara ungefär 100 kväkare i Sverige och några av dem satt precis framför oss. I ärlighetens namn är mina kunskaper om denna pacifistiska gren av kristendomen ytterst begränsade men deras koppling till detta land var att de mer eller mindre adopterat in en vuxen tamilsk flykting i familjen under åren av inbördeskrig på Sri Lanka. Nu hade han äntligen en möjlighet att återgälda lite genom att visa upp sitt land på en specialdesignad gruppresa. Vårt intryck av hela gruppen var att de var väldigt omtänksamma och sympatiska, ett äldre norskt par som också hörde till gänget var exempelvis så kärleksfulla mot varandra att vi nästan blev tårögda.

Först drog dimman in över tågstationen och sedan började det regna. Spiken i kistan var en utannonsering om ett 40 minuter försenat tåg. Just då kändes det skönt att vi bokat in en annan tågresa en förmiddag med förmodat bättre väder för detta med att resa tåg uppe på höglandet var en av våra mycket emotsedda höjdpunkter. Det finns väldigt mycket lösa vilda hundar på Sri Lanka men de är inte så ofta i uselt skick. En otroligt söt liten herrelös valp hade tagit sig in i väntrummet och stod för underhållningen medan vi väntade. Han styrde och ställde med de äldre hundarna som om det var det mest naturliga i världen och de verkade faktiskt lite rädda för honom. Till sist kom äntligen tåget och vi blev visade tillrätta till vår 1:a klass vagn vilket innebar AC och därmed ingen möjlighet att öppna fönstren för fotografering under vår resa som förväntades pågå i runt 1,5 timme.

Det fanns inte tillgång till någon matservering så vi fick hålla tillgodo med de friterade snacks med grönsaksfyllningar jag köpt intill tågstationen som lunch. Mitt lilla överraskningsköp för att fira de 100 världsarven var varsin chupa chups-klubba som vi smaskade på där vi satt och tittade ut i en dimma som sakta men säkert avtog efter det att regnet upphört. Vi är nog båda ganska överens om att bästa upplevda världsarvet är Machu Picchu men man ska inte alltid drömma sig långt bort, utsikten genom vårt fönster med helt galna gröna vyer alldeles i detta nu var också helt fantastisk!

Vårt AirBnb-boende i Ella var redan bokat men värden hade ingen möjlighet att möta upp oss vilket gjorde folk på stationen sura som både ville sälja in transport och boende. En sådan sur tuktuk-chaffis fick uppdraget att transportera oss och vi kunde ju ganska enkelt ha räknat ut hur det skulle sluta. En vansinnesfärd följde där han kastade sig utför små stup med tuktuken så det kändes som att man skulle ramla av i farten. Sedan överraskade han med att bromsa in och varna för en kabel man inte skulle snubbla över längs järnvägsspåret innan han åter igen satte våra livförsäkringar i spel i en brant backe. Matilda såg riktigt blek ut och höll krampaktigt i en stolpe men vi kom fram helskinnade till vårt eget paradis uppe i bergen.

Vår värd Ruwan visade stolt upp sitt lilla ställe som vid en första anblick inte verkade särskilt märkvärdigt, om än rent och ompysslat. Samma sak gällde rummet och vår toalett. Det var när han öppnade upp till balkongen som verklig magi uppstod. Förmodligen den bästa utsikt jag haft någonsin ifrån en egen balkong rakt ut i den lummiga dalgången. Som en intressant detalj gick dessutom järnvägsspåret precis nedanför vår balkong vilket innebar att tutande tåg fick rummet att skallra ett par gånger om dagen men spåret var också lokalbornas och turisternas farled till fots så med lagom mellanrum passerade alltid någon förbi i det vackra landskapet utan att det blev störande. Så mysigt!

Vi hade beställt middag på vårt boende som serverades av Ruwan och hans fru. Måltiden var i typisk Sri Lanka-stil en 8-rätters meny med olika curry- och grönsaksrätter där några av delikatesserna i vanlig ordning fick Matildas mun att börja elda (till min fnissiga förtjusning). Som sällskap till bords hade vi också den charmiga och pratsamma australiensiska gästen Stacy som tycktes kunna äta lika mycket som ett helt rugbylag. Vi hade en fantastiskt trevlig kväll och åt riktigt god mat, Ella såg verkligen ut att kunna leverera precis på den nivå vi hade hoppats på och vi längtade redan till nästa morgon när vi hoppade i säng.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign