Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

17 Juli
2016-07-30 (12:50)

Viss ångest gick att känna över att vi skulle lämna vårt paradis i de gröna bergen men först väntade ännu en ljuvlig frukost med fantastisk utsikt ut över Ellas lummiga omgivningar. Med frullen så småningom avklarad, packningen avslutad och räkningen till Ruwan betald lät vi honom beställa en tuktuk som kunde ta oss och vår packning till tågstationen eftersom det kändes lite för långt att gå på egen hand. Det lustiga som inträffade under den korta transportsträckan till stationen var att den något förlägne tuktuk-chaffisen tvingades be oss hoppa av och gå i den brantaste uppförsbacken eftersom hans fordon var överlastat. De tjocka västerlänningarna fick helt enkelt flytta på fläsket själva i några meter.

Precis som för vår förra tågresa hade vi redan hämtat ut de förbeställda tågbiljetterna i samband med att vi ankom till Colombo en vecka tidigare. Under tiden som Matilda vaktade väskorna skyndade jag en bit bort i gatan till en tant som jag hade sett drev en liten butik och köpte där på mig mjuka avlånga kakor med pärlsocker på som borde duga utmärkt som fikabröd. Därefter var det bara till att i lugn och ro invänta tåget. Denna resa skulle vi sitta i andra klass vilket nästan var att föredra som turist eftersom man då kan veva ner fönstren för att fotografera och låta fläktande vind nå in i tågkupén.

Tågresans första timmar var en ren fröjd. Vädret var precis så bra som vi hoppats på och vyerna man bjöds på i tågkupén var i världsklass. Vi skiftades om att fotografera och filma de eviga sluttningarna beklädda med tebuskar med våra olika kameror. Tåg är på så vis ett väldigt tacksamt sätt att resa eftersom man inte behöver sitta still hela tiden. I Sri Lanka gäller ju inte heller riktigt samma regelverk som hemmavid och vissa av tågdörrarna stod vidöppna hela resan så att man även kunde ta bra bilder och filmer utan att hänga ut genom ett fönster.

Ivriga försäljare kom förbi då och då för att sälja snacks och vid ett tillfälle slog jag till och köpte dubbla koppar kaffe. Hur trevlig tågresan än var och hur mycket man än sett fram emot den kommer man dock till ett läge då träsmaken i baken gör sig påmind och teplantager som passeras av ett extremt långsamt tåg inte längre är riktigt lika spännande. Vi studerade kartan i Lonely Planet och konstaterade att de sju timmarna tåget förväntades ta nog inte skulle hålla då stationen vi just passerade tydde på att det fortfarande var flera timmar kvar. För att döda tid plockades därför frågespelet MIG fram och vi förlorade oss snabbt i tävlingsmomentet. Det var därför nästan mer tur än skicklighet att vi upptäckte att vi faktiskt var framme i Kandy som inte var tågets slutstation. Så snabbt som det bara gick fick vi packa ihop våra prylar och hoppa av. Så snopet, tåget hade verkligen tagit nästan exakt sju timmar precis som det skulle men snubben som ritat kartan i Lonely Planet borde aldrig få vistas i närheten av en penna och ett papper igen.

Osäkra på hur långt det var till vårt boende gjorde vi det enda kloka och satsade på transport med tuktuk. På vägen hann vi få se en hel del av stadscentrat. Kandy är faktiskt landets näst största stad trots att invånarantalet inte är större än runt 100 000. Därtill är det en av världens mest heliga städer för buddhister, inte minst på grund av Tandens Tempel där Buddhas tand påstås finnas förvarad. Vårt förbokade boende Charlton Rest Kandy var ett enkelt, men mycket centralt beläget hotell där vi delade badrum med andra gäster och sov i ett eget dubbelrum utan fönster. Inte särskilt charmigt men rent och tryggt och därmed fullt tillräckligt för oss som hellre lägger pengarna på upplevelserna än boendet.

Det började bli dags att tvätta och vi fick tipset om ett närbeläget hotell som hade en sådan service. Egentligen var detta, lite finare hotell, inte särskilt svårt att lokalisera men vi behövde ändå ett extra varv i kvarteret eftersom vi inte såg hotellskylten på första försöket. I repan där försäkrade man oss om att det skulle räcka med att lämna in våra kläder tidigt nästa morgon för att hinna få dem färdiga till kvällen vilket lät alldeles utmärkt.

Kvällspromenaden i omgivningarna tog oss ner till den konstgjorda, ganska stora sjön som på något vis sätter pulsen för hela staden. Det är ganska lugnt och stilla i Kandy för att vara en stad i Sri Lanka och det kan man säkerligen till viss del tacka sjön för. Vi hade en tämligen god idé om hur man hittade till kvällens tänkta restaurang på andra sidan den konstgjorda vattenpölen och beslutade oss för att promenera genom att följa sjösidan dit. På vägen passerade vi längs utsidan av Tandens Tempel och såg horderna av pilgrimer och hela familjer, alla klädda i helvitt, som både med förväntan och viss sammanbitenhet tycktes se fram emot sitt besök inne på det heliga området. För några av dem var det första och kanske enda gången i livet de skulle komma till en så här viktig plats - inte undra på att skådespelet andades högtidlighet!

Slightly Chilled Lounge Bar har förmodligen aldrig lokala besökare utan är en riktigt klassisk samlingsplats för backpackers som hamnat i staden. Vi hann fram innan Happy Hour hunnit avslutas och beställde in Mojitos. I menyn valde sedan Matilda en hamburgertallrik medan jag fick ett oförklarligt ryck och beställde in Sweet and Sour Mushroom med ris. Såväl mat som dryck var alldeles utmärkt och stället fylldes snabbt med folk som fick nöja sig med inomhusservering och avundsjukt tvingades snegla ut på oss på takterrassen som hade utsikt över Kandy med sina kvällsfärger.

Vi hade just betalat och jag hade som hastigast gått på toaletten då jag genom väggen kunde höra Matilda stå och prata med någon som hade en vänlig och behaglig röst. När jag kom ut visade det sig vara en tuktuk-chaffis. Hon presenterade Andrew för mig och vi hoppade in i hans fordon. Vi var på jakt efter en bil och en chaufför för ett par dagars kommande äventyr och passade naturligtvis på att fråga denne man om tips. Jag kan köra, skrattade han, och jag har en bil som ni måste se! En snabb u-sväng och en återfärd upp i backen senare bromsade vi in framför en röd elbil i absolut toppskick! Innan vi riktigt visste ordet av hade vi skakat hand och avtalat om en tur på två dagar med start i övermorgon enligt ett schema vi hade gjort upp. Jag vet inte vem som var mest uppspelt över händelseutvecklingen egentligen, vi eller Andrew?

Allra sist på kvällen då vi dragit oss tillbaka till vårt fönsterlösa rum på hotellet och låg och surfade hörde vi knackningar som lät som om de var mot vår dörr. Som ende mannen i rummet känner man naturligtvis ansvar och jag skyndade mig upp, fick på ett par klädesplagg, låste upp dörren och tittade ut. Direkt utanför dörren fanns ingen människa men en bit längre ner i korridoren står en man med asiatiska drag som kan tänkas arbeta för hotellet. Han får syn på min uppsyn, blir av någon anledning helt förskräckt och tror att någon är allvarligt fel och börjar i lätt desperation räcka över kalla gratisflaskor med vatten ifrån ett kylskåp intill. Jag tar emot flaskorna med viss skepsis och uppenbarligen är hela scenen, inklusive minspelen, som nyss utspelat sig så rolig att Matilda håller på att kissa på sig i ett skrattanfall. Vem är asiaten? Varför tror han att jag vill ha vatten? Hur arg eller upprörd tro han att jag är egentligen? Frågorna var betydligt fler än svaren och jag överdriver inte om jag påstår att Matilda fortsatte att skratta åt incidenten i en hel timme.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign