Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-07-31 (19:11)
Vi skyndade bort till det finare hotellet ett kvarter bort för att lämna in tvätten innan vi tog oss an frukosten som ingick i priset för vår hotellvistelse. Ett par ganska tafatta kypare lyckades få serveringen av toast, scrambled eggs och lite frukt att ta en evighet och det är klart, går man ut först med saltkaret för sig för att sedan gå och hämtar pepparkaret tar det en stund att duka fram prylarna. En skön detalj var också hur de först skar upp en tallrik frukt med melon, papaya och ananas och bar ut den innan de började skära upp frukterna till nästa tallrik med exakt samma innehåll. Typ indisk effektivitet.
Dagens plan var något diffus men gick ut på att se och uppleva höjdpunkterna i och omkring Kandy. Under tiden jag var på toaletten hann dock Matilda bli uppraggad av en självutnämnd utflyktsexpert kopplad till hotellet som hade en vit pärm under ärmen med solblekta fotografier för att illustrera sina dagsutflykter. Ett av hans upplägg var en heldag i en riktig skrotbil med många stopp till en ganska billig peng och vi hjälpte honom faktiskt att få ihop dagen genom att stryka ett par stopp i listan vi ansåg ointressanta utan att pruta ytterligare på det redan låga priset.
Det första stoppet var faktiskt det längsta. Två timmar i Kandys kungliga botaniska trädgård Peradeniya där vi strosade runt i hettan bland träd, buskar, apor och osannolika mängder fladdermöss. En anställd trädgårdsarbetare visslade till sig oss för att visa upp en riktigt stor skorpion han hade fångat och efter det var man måttligt entusiastisk över att vandra ute på gräsmattorna. Asfaltsstigarna dög utmärkt! Utanför den botaniska trädgården satt ännu en sådan där snubbe med en flöjt mellan läpparna och en kobra i en korg som får mig att väldigt hastigt vilja lämna platsen och det var en riktigt stor lättnad då vi fick syn på vår chaufför som visade att bilen var parkerad åt andra hållet, bort ifrån ormen i korgen.
Andra stoppet var en krydd- och örtagård som drevs i statlig regi. En student visade oss runt och fokus var betydligt mer på läkemedel än kryddor vilket vi kanske egentligen var mer intresserade av. Här fick jag dock vara med om något otroligt häpnadsväckande! Studenten strök på en klibbig smet över en liten yta på mitt ben och lät sedan geggan sitta där i drygt tio minuter. Därefter sköljde han försiktigt bort smeten med rosenvatten. Jag hade inte känt eller märkt någonting men absolut all hårväxt var därefter som alldeles bortblåst och ersatt med len babyhud på ytan där smeten suttit! Varför pina sig med brasiliansk vaxning när det finns mirakelkurer av detta slag i världen? Jag kände direkt att jag måste prova detta mirakelmedel hemma och köpte en kur samtidigt som storslagna affärsplaner började ta fart i mitt huvud. Nåväl...
Så fick vi chansen till revansch efter fadäsen med den stängda produktionen på tefabriken utanför Ella. På Kadugannawa Tea Factory pågick produktionen för fullt och jag var vansinnigt imponerad och helt uppeldad av den 130 år gamla maskinparken som fortfarande används vid produktionen. Nu snackar vi riktigt klassisk stolt brittisk ingenjörskonst och ekonomen i mig funderade en massa över i hur många år de kunnat producera livsmedel på en fullt avskriven maskinpark? Inte riktigt en förutsättning jag är van vid hemifrån. På slutet av rundvisningen visade det sig att det faktiskt fanns en ny maskin i samlingen. Vår värdinna svarade på frågan om vad hon menade med ny att den maskinen var lika gammal som henne själv vilket innebar 19 år. Ny och ny...
Vi hade varit på vippen att plocka bort stoppet på ett privat ädelstensmuseum ifrån dagens agenda vilket i våra öron lät som den optimala turistfällan. På ett privat museum med fritt inträde finns inget annat intresse än att sälja på slutet av besöket men vår chaffis försäkrade oss om att vi inte skulle behöva handla. Sri Lanka är en av världens ledande exportörer av ädelstenar och på ön kan man nästan hitta alla stenar av intresse utom diamanter och allra mest berömt är landet för sina blå safirer. Nu visade sig utställningen vara riktigt högklassig och vår guide var mycket duktig så vi kände båda viss häpenhet över hur indragna vi blev i den eftersom det här egentligen inte borde vara något för oss. Det är något visst med kvinnor och gnistrande stenar och jag såg den där farliga blicken glimta till hos Matilda men hon är lite för vaksam för att helt tappa guarden och släppa loss shoppingmonstret på ett ställe som detta.
En stor del av dagen hade hunnit passera och vi började röra oss tillbaka mot Kandy efter att ha cirkulerat runt i förorterna under de sista timmarna. Högt uppe på en kulle, alltid fullt synlig nere ifrån centrum vilket faktiskt är rätt spektakulärt, har man uppfört en stor staty av Buddha kallad Bahiravokanda Vihara. Själva kullen dyker också upp i många lokala muntliga legender som alla går ut på offrandet av en massa vackra jungfrur. Vi åkte dit upp och fick kliva in barfota på området varifrån man har en alldeles ypperlig utsikt ut över Kandy och den konstgjorda sjön. Det gick också att klättra upp på Buddhastatyn för att få en ännu bättre utsikt och man hamnade då ungefär i armhålan på den halvtjocke farbrorn.
Buddhas ena tand sägs ha smugglats in till Sri Lanka i håret på en prinsessa och därefter har tanden varit en ständig följetong i landets historia. Så småningom hamnade den i Kandy och templet där den, eller möjligen en replika av den, förvaras idag konstruerades på 1600- och 1700-talet. Gemene man får inte komma i närheten av skrinet med tanden inuti templet men det är ändå viktigt för en sann buddhist att någon gång i livet göra en pilgrimsfärd hit till den heliga staden Kandy som naturligtvis också är uppförd på UNESCOs världsarvslista.
Matilda och jag avslutade vår dagstur med ett tandtempel-besök. Säkerhetspådraget var ganska omfattande vilket kan förstås i dessa orostider men också i ett historiskt perspektiv då templet tog rejäl skada av en självmordsbombning ifrån de tamilska tigrarna 1998. Generellt sett var vi inte särskilt imponerade av staden Kandy och tempelområdet hamnade i samma fack med besvikelse som staden i övrigt. Man ska komma ihåg att besöket här inte handlar så mycket om storslagen arkitektur eller överdådig konst utan den verkliga sevärdheten är de hängivna vitklädda pilgrimerna som tänder ljus, mumlar böner och är allmänt fokuserade under ett av livets viktigaste tillfällen. Stundtals kunde vi känna att vi inte riktigt hade här att göra och vi skämdes också rejält å en annan västerlännings vägnar som hade satt sig och somnat och snarkade högljutt i ett av de allra heligaste bönerummen. Kandy är lite som ett måste på Sri Lanka-resan men för oss som inte är buddhister blir det aldrig mer än intressant på sin höjd.
Några praktiska ärenden fanns det också att ta tag i efter allt kringflackande turistande i skrotbilen under dagen. Ett kortare besök i mataffären för inhandling av kex och vatten till kommande dagar samt ett halvdesperat försök att hitta drickbar öl i butikens alkoholfilial (ett i princip fruktlöst försök) följdes av tvättupphämtningen där vi nästan tappade andan då vi fick reda på chockpriset (men kläderna luktade åtminstone gott). Avslutningsvis kollade vi in en klassisk bokhandlare för att få tag i en ny titel åt Matilda att vända blad i. Den dammiga gamla bokhandeln luktade precis som en sådan ska och den hjälpsamma personalen verkade uppriktigt lyckliga över internationella gäster.
Det hade varit en lång dag alldeles fylld med innehåll och man kommer alltid, förr eller senare, till en gräns då energin helt tar slut. Vi kom då på att det faktiskt fanns restaurang på vårt hotell och valde detta enkla alternativ. Mannen med asiatiska drag som uppträtt så besynnerligt föregående kväll var åter på plats. Han visade sig vara ställets boss och hade tydligen som sin grej att erbjuda gästerna gratis vattenflaskor ur ett litet kylskåp i korridoren vilket nu hände oss igen och därmed var händelsen ifrån förra kvällen inte längre lika skum. Han bad också om ursäkt för att vi hade ett så dåligt rum och försökte förklara att det faktiskt var vi själva som hade bokat det billigaste rummet hotellet hade. Varför skapa ett problem som kanske inte ens finns, vi hade ju inte klagat på något?
Vi satsade på säkra mat-kort som den slöa personalstyrkan inte borde kunna misslyckas med. Jag beställde in Fried Rice och Matilda valde Fried Noodles. Maten var fullt ätlig och underhållningen till maten var oss värdig. En grupp asiater försökte avboka ett större antal rum på hotellet till samma kväll. Det slogs i dörrar, visades känslor och diskuterades så mycket att vi inte behövde föra någon egen konversation utan bara kunde avnjuta underhållningen då asiaten naturligtvis förklarade att det i grunden inte var möjligt med så kort varsel men att han naturligtvis inte var omöjlig att diskutera med. En tjej blev så upprörd att hon inte klarade av att vara kvar i repan. Exakt hur det slutade kunde vi inte fullt ut bedöma men ungefär halva gruppen bodde till sist på hotellet.
Innan vi gick till sängs ringde jag upp en taggad Andrew för att säkerställa att allt var i sin ordning inför morgondagens äventyr då vi skulle ta sikte på Sri Lankas kulturella triangel. Han försäkrade oss att han skulle dyka upp i tid med bilen på morgonen och att vi skulle få två bra dagar. Vi passade också på att ringa hem till våra föräldrar för att avrapportera läget innan vi drog oss tillbaka till vårt fönsterlösa rum för natten.
<- Tillbaka
