Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

19 Juli
2016-08-02 (07:35)

Nu var det riktigt världsarvstätt! Kandy under gårdagen, två nya världsarv väntade idag och ytterligare två under de kommande två dagarna så det är självklart att jag nästan befann mig i ett tillstånd av nirvana av ren upphetsning. Nu var det inte så att ens all världens samlade upphetsning skulle kunna få frukostpersonalen på Charlon Kandy Rest att jobba snabbt och effektivt och trots att vi hade tagit en rejäl tidsmarginal för den sakens skull blev vi försenade. Så fort bossen inte var på plats slutade stället verkligen nästan helt att fungera. Två sällskap som skulle ha frukost samtidigt på morgonen var minst ett, men sannolikt två, sällskap för mycket och det skapade ett totalt kaos där saker kom ut i helt fel ordning, om alls. Herregud, en tallrik med färdigrostade brödskivor, en skål med marmelad, en tallrik med skuren frukt, två tallrikar med scrambled eggs, salt och peppar. Till två bord. Jag överdriver inte om det blev fel fem till sex gånger. Omöjligt och bevisligen ändå möjligt!

Andrew, vår chaufför för denna dagen och morgondagen kom på utsatt tid 08:30 och fick sitta ner och vänta en stund medan vi packade det allra sista. Därefter var det bara till lyfta in packningen i vår fina hybridbil som rörde sig nästan ljudlöst, ta plats i baksätet och rulla iväg mot äventyret. Kandy ligger inte alls på lika hög höjd som Nuwara Eliya och Ella men det tog ändå ett tag längs något krokiga vägar innan vi hittade ner på flacken. Med ett grovt ögonmått befann vi oss nu alldeles mitt på ön och sevärdheterna i den kulturella triangeln med basen i söder som vi nu tog sikte på är belägna strax norr om positionen där vi befann oss för stunden.

Nere på flacken var det nästan lika otroligt grönt och lummigt som uppe på höglandet. Det är verkligen grönt som är ordet som gäller för att beskriva Sri Lanka. Trots många resor runt om i världen har jag aldrig förut varit med om ett så frodigt landskap som lyckligtvis undgått skövling för att exempelvis, likt på Borneo som har liknande förutsättningar, ge plats åt odlingar av palmolja. Vid ett par tillfällen längs vägen stannade vi till för naturfotografering eller för att ta bilder av något anmärkningsvärt buddhistiskt tempel i en lite mindre stad.

Strax före lunch kom vi fram till världsarvslistade Dambulla. Bilen parkerades på en stor parkeringsplats där det var omöjligt att undkomma solens gassande varma strålar och Andrew meddelade att han tänkte leta efter en kombinerad frukost/lunch under tiden som vi fokuserade på sevärdheten. Alldeles intill parkeringen låg ett stort nybyggt gyllene tempel beläget med en rejält guldglänsande och kitschig Buddha-staty. Riktigt dåligt påläst skulle man kunna luras till att tro att det var det här som var sevärdheten i Dambulla för särskilt mycket skyltning till den oansenliga vägen bort ifrån den gyllene statyn erbjöds heller inte.

Vandringen som krävdes för att ta sig upp till Dambullas grottempel var riktigt svettig och bjöd på många trappsteg. Det gällde också att vara mycket uppmärksam på den klåfingriga underhållningen längs vägen i form av apor som plockade på sig alla godsaker som folk inte höll tillräckligt hårt i. Jag fick bland annat bevittna hur en liten, synnerligen snopen, tjej blev bestulen på hela sin nyköpta glasstrut av en vig apa som tog ett erfaret skutt ifrån marken och plockade struten ur hennes hand i luften.

Att besöka ett världsarvslistat grottempel var minst lika häftigt som det lät på förhand. Den allra första grottan vi kom in i var inte särskilt stor och innehöll i princip bara en liggande Buddhastaty men därefter blev det rejält mycket mer upphetsande. Inuti grottorna fanns rader med välgjorda Buddhastatyer som gjorde sig alldeles ypperligt som fotomotiv. Stenväggarna och taken var fyllda av målningar som antingen återberättade viktiga religiösa episoder eller effektfullt upprepade vissa speciella teman likt exempelvis Buddha-huvud. Visst kunde man känna en viss mättnad då överraskningsfaktorn avtog i de sista av de fem grottorna och ytterligare rader med statyer radades upp men sevärdheten var både spektakulär och lite annorlunda. De äldsta statyerna är mer än 2000 år gamla och den religiösa konsten är, utan egentlig konkurrens, landets absolut viktigaste.

Ifrån 160 meters höjd, vilket grott-templet i Dambulla är beläget på, har man en alldeles ypperlig utsikt ut över det omgärdande flacka landskapet och vi passade på att beundra utsikten en stund innan vi vandrade tillbaka ner till Andrew och bilen igen. Vår chaufför fick ganska snart ordern att börja se sig om efter en lunchrestaurang och det tog inte särskilt lång tid innan han svängde av vägen till ett ställe med fläktar som inte gav någon som helst svalka där vi båda två beställde in det ständigt säkra kortet Fried Rice med ägg.

Dagens andra och sista huvudstopp i sikte var den tidigare huvudstaden Polonnaruwa som precis likt Dambulla är världsarvslistad. Eftersom lämningarna är utspridda över ett stort område var vår plan att hyra varsin cykel och på ett behagligt vis trampa runt och skaffa oss en bild av området. Efter det att vi hade köpt inträdesbiljetter på ett centralt försäljningsställe pekade vi ut varsin damcykel (med smarta förvaringsmöjligheter i cykelkorgarna) och drog iväg ut i skogen utan särskilt dugliga kartor. Det första stoppet vi gav oss på var inte särskilt intressant och bestod mest av en massa gamla stenpelare samt rester av en mur. Det var alldeles olidligt varmt så fort man inte rullade runt på cykeln och tack vare detta fick lite fläktande svalka. Vi förstod snart att det skulle krävas en mycket mer genomtänkt strategi om vi inte helt skulle kapsejsra i värmen och när vi äntligen fått ett grepp om kartan i Lonely Planet fokuserade vi enbart på de verkligt stora höjdpunkterna runt det vidsträckta området.

En av dessa höjdpunkter var Lankatilaka vilket är en ruin av ett tempel med 17 meter höga väggar. I en av ruinens ändar reser sig en riktigt majestätisk, tyvärr huvudlös, Buddhastaty. Alldeles intill finns en stor mjölkvit stupa. Denna släta jättelika kupol som är en symbol för Buddhas upplysta sinne är unik i den meningen att den bibehållit sin orginalfärg utan restaurering. Tveklöst häftigast i Polonnaruwa var dock Gal Vihara vilket är ett gigantiskt klippblock i granit varifrån fyra olika Buddha-statyer med extremt stor detaljrikedom karvats ut. Dit tog vi oss efter en lång och välförtjänt vätskepaus vid ett intilliggande träskjul och efter att vi var färdiga med klippkonsten sökte vi upp de närliggande souvenirstånden för att köpa en teservis i plast till Andrews dotter som en kul dricks-gåva istället för cash. Därefter kände vi oss nöjda och cyklade tillbaka till platsen där vi hyrt cyklarna. Bilen stod parkerad i skuggan alldeles intill redo att åka vidare.

Vi ville tillbringa natten i Sigiriya vilket var en bit tillbaka längs samma väg som vi tidigare kommit ifrån för att vi skulle kunna ha riktigt nära till sevärdheten som skulle bestigas nästa morgon. Då vi nu hade lämnat det lite kyligare höglandet var AC vårt absoluta fokus vid val av boende. En bit in på resan finns inte längre kraft och ork att enbart ha en fläkt för svalka och eftersom Andrew påstod att rummet han kunde fixa på en polares ställe var utrustat med luftkonditionering lät vi honom köra till stället även om det prismässigt låg ett litet hack upp jämfört med vad vi tidigare på resan betalt för att sova.

Vid ett tillfälle stannade vi till längs vägen där man hade en god uppsyn långt in i Mineriya National Park som är vida berömd för sin stora mängd elefanter. På långt avstånd kunde vi också se en stor elefanthjord och Andrew började lägga förslag om att vi kanske ändå skulle trycka in ett förmiddagsstopp under morgondagen i naturparken för att istället ta oss an Sigiriya på eftermiddagen, vi betalde ju ändå honom för en heldag och hade ingen egentlig milbegränsning. På många vis lät detta lockande men vi var lite för oroliga för hur varmt det skulle bli att bestiga klippan i eftermiddagssolen och valde att avstå.

Den sista biten genade vi till Sigiriya via en mycket smal asfaltsväg där det knappt gick att få möte alldeles strax utanför naturparken. Skymningen var på ingång och Andrew berättade att om en timme skulle det vara riktigt farligt att köra på denna väg eftersom en i trakten välkänd elefant-enstöring ibland gjorde utfall mot förbipasserande fordon som den tyckte störde i mörkret. Lite oroväckande var det därför när vi hamnade något vilse och tvingades fråga en familj som badade i en bäck vi passerade om de kunde förklara vägen.

Vi hittade dock fram innan det blev helt mörkt. Ju närmare vi hade kommit vårt boende desto mer hade det krupit fram att Andrews polare som drev stället kanske inte var en så supernära vän som det först hade låtit som. Till sist visade det sig att han inte ens visste vad snubben hette och bara kände till ett smeknamn på honom men vad gjorde väl det då rummet vi fick, som var ovanvåningen på en helt fristående villa, var riktigt fräscht och dessutom hade en fantastiskt mysig altan. Det rådde dessutom fullmåne och dess skarpa sken bidrog ytterligare till mysfaktorn så det var aldrig någon tvekan om att detta ställe dög gott för oss.

Kvällsmaten serverades på en allmän altan och bestod föga oväntat av en mix av curryrätter och ris. Man började kunna de här rätterna ganska bra nu och visste på ett ungefär vilka som skulle börja hetta i Matildas mun och vilka som var mer lämpade för oss västerlänningar. Mätta och nöjda satte vi oss efter maten i varsin stol under fullmånens sken på den egna altanen. Matilda läste i en bok och jag författade dagboksinlägg. En stilla avrundning efter en dag fylld av upplevelser.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign