Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

20 Juli
2016-08-03 (21:12)

Vi hade hoppats på att få se vilda elefanter passera förbi den allmänna altanenen på Darshani Lodge där vi satt och käkade frukost. Så sent som föregående morgon hade nämligen en av gästerna på boendet fått uppleva förbipasserande elefanter till frukosten men vi hade inte riktigt den tur som krävdes. Nu var det en trevlig och bra frukost ändå, och viktig dessutom, eftersom vi skulle klättra upp på en mycket berömd sten och inte riktigt visste vilka krafter som krävdes då reselitteraturen, bloggarna och texterna om målet för dagen inte riktigt var överens om den krävda ansträngningsgraden.

Sigiriya, lejonets berg, är Sri Lankas mest ikoniska och mest berömda sevärdhet. Man skulle kunna kalla denna jättesten, som egentligen är en magmaplugg ifrån en sedan länge slocknad eroderad vulkan, för Asiens Ayers Rock men på många vis är detta 380 meter höga berg mycket mer intressant för en besökare. Inte minst eftersom man kan klättra upp på stenen utan att känna dåligt samvete gentemot en vanhelgad urbefolkning. Världsarvslistningen tillkom redan 1982 och platsen har snudd på varit under oavbruten arkeologisk utgrävning sedan tidigt 1900-tal.

Vi hade inte alls långt till Sigiriya och så snart vi packat och betalat för uppehället fick vi skjuts till området. Vår taktik var att ta sikte på stenen direkt efter att vi löst inträdet till området för att komma igång med klättringen innan det blev för varmt. Detta innebar att vi bara som hastigast korsade de historiska trädgårdarna för att ta oss an de inledande stentrapporna som snabbt tog oss en bit över markytan. Utsikten ut över slätten blev ganska snabbt anmärkningsvärd men när stentrappan ersattes av en metalltrappa av typen brandstege blev jag lite för upptagen av min höjdrädsla för att kunna njuta av vyerna.

På vägen upp fanns ett grottliknande parti av klippan med gamla målningar av kvinnor med blottade bröst som tillfälligt fick mig att tänka på något annat än hur långt det var ner till marken. Den första etappen av klättringen hade skuggats av klippan men i samband med att vi kom upp till avsatsen där lejonporten en gång stod hamnade vi rakt under solen. Av den en gång så mäktiga porten återstår idag bara lejonfötterna som ändå är väldigt imponerande. Klättringen fortsatte mellan lejonets fötter och vidare upp mot toppen. Svetten rann i floder men rent fysiskt var det inte så ansträngande som vi hade trott och ganska snart hade vi tagit oss hela vägen upp för den hisnande trappan upp till toppen.

Allra högst upp på klippan blåste en skön bris och utsikten var en ren njutning. Vi tog gott om tid på oss, fotograferade mycket och funderade också en hel del runt utmaningarna med att få upp färskt vatten till bassängerna här uppe på toppen. Legenden säger att platsen under en kort period faktiskt var landets huvudstad och att det var i samband med detta palatset uppe på toppen, vars ruiner är det enda som återstår idag, byggdes. En del hävdar dock att ruinerna inte alls är efter ett palats utan ett kloster. Något säkert svar om denna mystiska och storslagna plats lär man aldrig få trots alla arkeologiska utgrävningar (som även pågick då vi var uppe på toppen).

Transporten ner blev en mycket snabb och enkel historia. Antalet besökare som var på väg upp ökade hela tiden och vi var tacksamma över att ha varit så snabba med att komma iväg, inte minst med tanke på att temperaturkurvan också rörde sig stadigt uppåt. Egentligen hade vi tänkt oss att spana in de historiska trädgårdarna efter att vi hade varit uppe på toppen men efter att ha svettats så mycket i värmen saknades lusten och vi lät oss istället lotsas förbi raderna av souvenirstånd på vägen ut mot parkeringsplatsen. Vi hade pratat om att köpa en träelefant som resans souvenir och jag kände nu att stunden sannolikt var kommen då mina prutegenskaper skulle få sättas på prov. Snubben i det utvalda ståndet startade upp förhandlingen med priset 4500 pengar. Jag sa att det var alldeles för dyrt och erbjöds då direkt att handla för 4000 varvid jag började gå ifrån platsen. Försäljaren började då böna och be om att få höra vad jag var villig att betala för elefanten och jag drämde till med 1500 och fick den efter ytterligare en stunds förhandling för 2000. Nog kunde jag ana att Matilda var lite impad över dessa superprutningsskills som jag inte använder särskilt ofta!

När Matilda gick på toaletten passade jag på att köpa kaffe i ett mycket enkelt försäljningsstånd och blev lite häpen när det serverades i en porslinsmugg. Strax därefter dök Andrew upp och så snart mitt kaffe druckits upp rullade vi ut ifrån området men stannade nästan direkt för att fotografera Sigiriya ifrån en bra vinkel. När man stod och beskådade stenen på en bits avstånd kändes det både coolt och lite konstigt att vi ganska nyss hade promenerat omkring uppe på dess topp.

Efter fotostoppet tog vi oss an den sista transportetappen med Andrew som chaufför. Målet för dagen var Anuradhapura där vi tänkt oss att övernatta för att redan vara på plats där vi tänkt oss att turista under morgondagen. Precis som under gårdagen fick Andrew i uppdrag att stanna vid något enkelt lunchställe utmed vägen vilket verkligen visade sig vara lättare sagt än gjort. Det tog ett ganska bra tag innan vi kom till en lite större by i en landsvägskorsning där stora Pepsi-skyltar skvallrade om en tänkbar matservering. Stället var extremt enkelt på nivån strax över stampat jordgolv. Under tiden kocken tillredde våra Fried Rice med ägg stod kyparen, iklädd en sarong, och kliade sig noggrant på pungen framför oss. Frågan är dock om detta inte var resans godaste Fried Rice hittills och priset var absurt attraktivt - 25 spänn för oss båda och det priset inkluderade även varsin flaska Pepsi!

Det hade varit ett sant nöje att resa med Andrew som gärna gav oss extra information om diverse saker vi grubblat över i landet. Ett otroligt fascinerande fenomen är lottförsäljarna med stora bänkar av trä fästa på sina cyklar. När tillfället är det rätta stannar de till i ett gathörn och vrålar ut sin närvaro i en megafon likt den värsta svenska glassbil. Folk strömmar fram till bordet och köper lotter som tokar. Andrew berättade att lotteriet är statligt och mycket beroendeframkallande - han köper exempelvis själv lotter nästan dagligen trots att vinstplanen verkar bedrövlig och inte ens tycks generera småvinster. Minst lika spännande var att få höra mer om vad som gäller när man köper tuktuk. Dessa fantastiska fordon importeras omonterade ifrån Indien och sätts samman på Sri Lanka där tre ganska jämbördiga märken konkurrerar om köparnas gunst, två indiska och ett italienskt. Priset i svenska kronor är ungefär 10 000 - en mycket intressant prisnivå som direkt fick mig att drömma om en alternativ karriär som tuktukchaffis.

Matilda tog sig an hedersuppdraget att skriva i Andrews gästbok och skrev samma text både på svenska och engelska. Vår chaufför hade överraskande nog aldrig varit i Anuradhapura men hade tagit hjälp av bekanta för att få tips om boenden och vi valde att satsa på den rekommendation han fått även om det var ännu ett hack dyrare än förra natten men löftet om en pool lät fantastiskt lockande. När vi kom fram och fick se vad man fick för pengarna förstod vi varför detta ställe kostade mer, nivån var helt enkelt klart över hur vi bott tidigare. Uppgiften vi fått var att priset skulle ligga runt 5000 pengar men när vi nu fick reda på att prislappen var 7000 (400 istället för 300 svenska spänn) började vi backa och det var inte förrän Andrew gett oss hjälp i förhandlingen så att priset till slut landade på 5500 som vi tackade ja till boendet.

Med valet av boende avklarat kunde vi också ta farväl av vår chaufför som hade en lång väg att köra för att komma hem till familjen i Kandy. Med sig hem i bilen fick han, förutom den överenskomna ersättningen, även teservisen i plast till sin dotter. Det kändes konstigt och lite märkligt att ta farväl av vår chaufför eftersom det kändes som att vi alldeles nyss gett oss av men det går ju alltid alldeles för fort när man har det trevligt.

Det är ganska lustigt hur vi kunde tycka att pool-faktorn kändes avgörande för valet av boende och sedan tillbringar vi absolut hela eftermiddagen på rummet sovandes i varsin stor bred säng! Förmodligen behövde vi vila upp oss lite efter många raka dagar med intensivt schema men i ärlighetens namn borde vi kunnat gjort det precis lika bra vid poolkanten. Vi väcktes upp av att personalen kom och knackade på dörren. Förmodligen var de lite oroliga över vad som egentligen hänt med deras gäster som tycktes uppätna av sitt rum men de använde förevändningen att de ville ta upp matbeställningar inför kvällen i restaurangen som en anledning att kolla till oss. Som alltid slog de ett slag för sin specialitet som var traditionella ris- och curryrätter - folk i det här landet tycks verkligen inte äta någonting annat. Eftersom vi inte sett några menyer och inte orkade diskutera mer med personalen fick det duga och när vi åt någon timme senare hade vi egentligen ingenting att invända emot maten - det var bara det att det började kännas lite enformigt nu med samma matstil hela tiden. Så snart vi var färdiga gick vi upp på rummet och sov vidare trots ett högljutt och fullständigt omusikaliskt sällskap som satt och sjöng visor i trädgården utanför. Som sagt, lite av en reaktion på ett väldigt intensivt schema!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign