Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-08-06 (18:23)
Vi hade inte avtalat om mer än en natts boende på Margosa Lake Resort men tanken vi hade var att vi skulle stanna i Anuradhapura även en andra natt och sedan bege oss direkt härifrån till Colombo. Så snart frukosten var avklarad tog vi upp diskussionen med den korpulente managern i entrén och efter en kortare förhandling fick vi bo kvar en natt till för samma trevliga pris förutsatt att vi bytte rum. Matilda och jag skulle inte längre kunna fläka ut oss i varsin egen jättesäng utan skulle nu få ligga och kramas tätt ihop igen i ett mindre rum. Vi var mycket nöjda med dealen då det är betydligt enklare att flytta ett par rum bort i korridoren än att hitta ett helt nytt boende. Dessutom gillade vi stället och kände att det vore trevligt att hinna med att prova på ett par simtag i den där poolen i trädgården på baksidan av fastigheten också.
Den tjocke managern hjälpte oss också med att fixa en pålitlig tuktukchaffis för en halvdagstur i Anuradhapura. Egentligen hade vi i ursprungsplanen tänkt oss en heldag på cykel men den pressande värmen som vi hade lärt oss att inte underskatta ifrån cykelturen i Polonnaruwa hade fått oss att tänka om. Med chaffisen avtalade vi om åtta stopp vilket borde kunna täcka de viktigaste sevärdheterna och därefter var det bara att bege sig iväg till biljettkassan för att lösa inträde till området. Det kändes lite som att vi inte hade gjort annat än att besöka gamla huvudstäder de senaste dagarna - Kandy, Polonnaruwa och Sigiriya - men vi tog oss ändå an världsarvslistade Anuradhapura med entusiasm och fokus.
På många sätt påminde Anuradhapura om Polonnaruwa även om känslan var att allt var lite större, mer välvårdat och lite viktigare här. Inte minst togs biljettkontrollerna på ett mycket större allvar och efter en stund erbjöd sig faktiskt vår chaffis att ta hand om dessa pappersbitar så vi skulle slippa leta upp dem hela tiden utan bara kunde peka vidare de som frågade efter våra biljetter till honom. Praktiskt! Efter en kort rundvandring på den utställning som fanns i anslutning till biljettförsäljningen kollade vi in en gigantisk vit stupa kallad Abhayagiri som en gång i tiden var en av världens största byggnadskonstruktioner endast matchad av pyramiderna i Giza. Det tog en bra stund att promenera runt hela den runda byggnaden.
I ett lummigt område spanade vi in ett antal andra, mindre gigantiska, sevärdheter med många fina detaljer, däribland Kuttam Pokuna vilket är två tvillingdammar, Samadhi Buddha som sägs vara den finaste Buddha-statyn på hela Sri Lanka och den allra bäst bevarade Sandakana Pahana (eller Moonstone) som finns i landet. Dessa stenar är unika för den religiösa arkitekturen på Sri Lanka och kan beskrivas som en halvmånessten med många detaljer som oftast placerades slätt liggandes på marken vid entréer eller vid starten på en trappa.
Som ett avbrott mellan alla stora, små och framförallt gamla arkitektoniska höjdpunkter hann jag med att bli vettskrämd också. Vi kom körandes i alldeles godan ro med vår tuktuk på en asfaltsväg då plötsligt en ganska stor brunsvart orm kom ringlandes över vägen precis framför oss. Vårt ögonmått mätte denna råttsnok, vilket är Sri Lankas vanligaste orm, till en längd på strax över 1,5 meter. Enligt vår chaffis (och Wikipedia som senare konsulterades) är ormen inte farlig men det var så lagom lätt att veta just i ögonblicket då den dök upp. Jag kände mig lätt skräckslagen i en bra stund efteråt...
Vi hann med ytterligare ett par av de gigantiska stuporna, däribland Jetavanarama Dagoba som sägs vara byggd av 90 miljoner stenar vilket enligt någon kalkylering påstås vara tillräckligt för att bygga en tre meter hög mur från London till Edingburgh. En annan av dessa imponerande stupor är Thuparama Dagoba som är världens förmodligen äldsta och enligt legenden sägs inhysa Buddhas högra nyckelben. Många stupor blev det!
Därmed hade hela stämningen byggts upp mot vad jag på förhand såg som dagens verkliga höjdpunkt. I fantastiska dryga 2000 år, helt utan avbrott även under perioder av indisk ockupation, har det heliga bodhiträdet Jaya Sri Maha Bodhi vaktats och skyddats ifrån allt som kan skada det. Det heliga trädet, som hämtades från Indien av prinsessan Sangamitta, planterades på platsen år 249 fKr. Därmed är det världens äldsta träd planterat av en människa. Visst låter det som sagostoff hämtat ifrån fantasylitteraturen? I Sverige hade bronsåldern nyss ersatts av järnåldern och vikingatiden låg fortfarande 1000 år framåt i tiden. Då planterade människorna här detta träd som en religiös handling och kvar står det än idag. Trädet måste sakna motstycke i världen. Helt otroligt.
Precis som på de flesta andra heliga områden fick man endast beträda platsen barfota. Högst uppe på en platå intill ett litet tempel kunde man skymta det urgamla trädet som omges av flera andra väldigt gamla bodhiträd. Vitklädda koncentrerade (och märkbart tagna) buddhistiska pilgrimer cirkulerade omkring på området och bidrog till stämningen och en känsla av betydelse även om trädet i sig kanske inte var så mycket att se. När vi själva avslutat cirkelpromenaden runt trädet fanns det inte så mycket mer att göra på platsen och vi lämnade det heliga trädet bakom oss.
En kort promenad ifrån trädet avslutade vi vår upptäcktsfärd i den gamla huvudstaden med att besöka den kanske allra mest pampiga vita stupan kallad Ruvanvelisaya. Den omgärdas av en mur smyckad med hundratals elefanter som står skuldra mot skuldra och byggnaden omges dessutom av en lummig parkmiljö som får dess vita färg att nästan gnistra mot allt det gröna i omgivningen.
Färdiga med kulturen erbjöd vi vår trevlige chaffis lite extra stålars för ett par bonusstopp på vägen hem till vårt hotell. Först fick han köra oss till Anuradhapuras tågstation där vi köpte biljetter i andra klass till förmiddagståget nästa dag mot huvudstaden Colombo där Sri Lanka-delen på denna resa skulle avslutas. Därefter fick han i order att klura ut en bra och billig frisörsalong så att jag skulle kunna hålla en fin tradition vid liv.
Under min årslånga resa runt jorden gjorde jag en grej av att verkligen prova på att gå till frisören i kul länder och hoppas på ett acceptabelt resultat. Det blir lite som en light-version av rysk roulette när man själv inte talar samma språk som sin frisör men oftast brukar resultatet ändå bli rätt bra efter en mix av dålig turistengelska, teckenspråk och stora leenden. Så blev även fallet den här gången. Matilda dokumenterade skeendet med kameran under tiden som jag satt i stolen och när det så småningom blev dags att betala och priset var 12 svenska kronor blev det nästan löjligt. I sann frikostig anda pröjsade jag 18 spänn och sedan promenerade vi tillbaka till vårt hotell i värmen eftersom sträckan var så kort och vi kände till vägen.
Nu hade vi i princip hela eftermiddagen över till att bara slappa och med tanke på hur slitna vi hade känt oss under gårdagen tänkte vi nyttja den här stunden på absolut bästa sätt. Det tog inte många minuter efter en snabb omelett i restaurangen innan vi hade hoppat i våra badkläder och tagit plats vid poolen. Det intensiva turistandet i Sri Lankas berömda kulturella triangel var över och egentligen fanns det nu inte så oerhört mycket kultur och sevärdheter kvar på resans program (under de senaste elva dagarna hade vi bland annat avverkat sju världsarv och tre safaris) utan mest avslappning och njutning. Matilda tog sin givna plats på en solstol ute i solen medan min stol placerades under ett träd där jag kunde sitta och författa dagboksinlägg i skuggan.
Vi lämnade inte poolområdet på Margosa Lake Resort en enda gång under timmarna som följde fram till solnedgången. Länge var vi helt ensamma där men så småningom dök också ett lite äldre franskt sällskap upp och de tog genast rygg på mig när jag beställde in en öl till poolkanten. När restaurangpersonalen tog upp beställningar till kvällsmaten ville vi till varje pris undvika ris och curryrätter vilket började kännas så otroligt enformigt och vi fick dem till att åka och handla jätteräkor istället vilket var en beställning som fler av hotellets gäster snart tog rygg på. Kvällsmaten var fantastiskt god, sannolikt den bästa mat vi ätit hittills på resan och det var ett nöjt sällskap som tog sig upp på rummet och förberedde packningen inför morgondagens avfärd till Colombo.
<- Tillbaka
