Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

24 Juli
2016-08-09 (10:59)

Det finns saker som man känner bara måste upplevas åtminstone en gång i livet. Att bo på träpålar i ett perfekt turkost hav är en sådan sak och direkt när vi insåg att det var ganska billigt att ta sig ifrån Sri Lanka till Maldiverna bestämde vi oss för att försöka få till ett par dagar i absolut lyx. Är det någonstans man ska bo på träpålar i havet är det väl på Maldiverna? När jag reste runt jorden tjuvbadade jag och resekompisen Elin på lyxresorterna på Moorea och Bora Bora. När Matilda sedan kom ner till Cooköarna kollade vi in den lyxiga resorten på Aitutaki och jag spanade även in fantastiska resorter på Tonga, Fiji och Vanuatu. Men att vara nära är en sak. Nån jäkla gång ska man bo på de där pålarna också. Nu var äntligen den dagen kommen!

Kontrasten jämfört med vad som väntade och vår enkla knäckebrödsfrukost med mjukost i ett litet loftrum fem våningar upp i ett trångt lägenhetshus i Maldivernas huvudstad Malé var i det närmaste absurd. Vi var inte riktigt säkra på om vi hade avtalat med vår värd Nazmee om att han skulle hjälpa oss att hitta rätt till pir nummer sex där vår speedboat skulle vänta. Därför satte vi oss i hans lilla soffa i vardagsrummet och väntade ett tag på att han eventuellt skulle dyka upp men utöver hans mamma som passerade oss leende och lämnade lägenheten syntes ingen människa till. Vi tog på oss sandalerna, låste ytterdörren och placerade dörrnyckeln i en sko i skostället utanför dörren. Nu gällde det att snabbt få tag på en taxi.

Den stora finessen med att åka taxi i Malé är att alla resor kostar lika mycket på ön. Så snart vi lyckats vinka in en taxi visste vi därmed att priset för transporten till piren var 3 USD. Framme vid piren syntes ingen speedboat till och vi frågade flera personer i närheten om vi verkligen var vid pir nummer sex vilket alla försäkrade. Det blev till att försöka hitta skugga under ett träd i hettan och bara vänta. Efter en knapp halvtimmes väntan kom en vänlig främmande man fram till oss och berättade att han jobbat med turism i hela sitt liv och gärna ville hjälpa oss eftersom allt inte verkade stå rätt till. Vi rotade fram ett telefonnummer på ett utskrivet e-mail som han ringde upp. Uppenbarligen var personen han fick tag på inte i tjänst för han svarade yrvaket men samtalet gav den effekt man kunde önska. Bara någon minut senare dök en snubbe upp och pekade ut en båt en bit bort där vi fick sätta oss och vänta ytterligare en bra stund innan vi svängde förbi flygplatsen med båten för att plocka upp ett gäng nyanlända flygresenärer.

Resan med speedboat var en ganska snabbt avklarad historia och efter knappa halvtimmen kunde vi sätta fötterna i land på vår paradisö där nu några dagar i absolut lyx väntade på resorten Cinnamon Dhonveli som i princip upptar hela den lilla ön. I receptionen möttes vi upp med varsitt glas juice och svalkande handdukar med en tydlig doft av kanel. Personalen gav diverse information och vi som hade bokat all inclusive fick armband om handlederna. En trevlig överraskning var att Matilda och jag var berättigade till fritt wifi eftersom vi bokat boendet online. Skönt med tanke på att priserna för nätåtkomst annars var helt absurda!

Huvudkriterierna när Matilda och jag bokat lyxresorten hade varit att stället skulle anses vara mellanklass enligt Lonely Planets gradering samt att boendet skulle vara på träpålar i det turkosa vattnet. För toppklassen startar priserna någonstans runt 10 000 SEK och uppåt per natt så även mellanklass får då anses vara rejält exklusivt. Dessutom ville vi bo på resortens dyraste område så att vi inte skulle behöva snegla avundsjukt mot någon annan nu när vi ändå besökte ett så sjukt dyrt ställe. På Cinnamon Dhonveli innebar detta att man bokade en Over Water Suite - snäppet värre än en Over Water Bungalow och mycket lyxigare än exempelvis en Beach Bungalow.

Det var knappast konstigt att vi kände en extrem pirrande förväntan då vi tog rygg på en bärare som släpade på våra luffar-backpacks i en trävagn. Vi flinade gott åt att de andra gästerna som anlänt samtidigt som oss med betydligt prydligare kläder och väskor var förvisade till enklare boenden, det hade en utomstående som sett oss anlända tillsammans med dem aldrig kunnat gissa! Den fina stranden där pöbeln (vilket vi nu kallade alla som inte hade egen privat badterass) fick trängas passerades innan vi klev ut på den böjda bryggan som ledde till sviterna ute i havet. Solen stekte, havet var perfekt turkost och livet var helt fantastiskt.

Väl inne i vår svit övergick tillvaron i en orgie av videofilmande och fotografering för att vi skulle ha allting förevigat innan vi stökade ner domänerna. Ingen detalj var för obetydlig för att inte komma med på bild men jacuzzin och vår privata terass med badstegen ner i havet var nog de objekt som fotograferades flest gånger. Därefter övergick vi till att bara njuta på terassen och i havet i någon timme tills dess att hungern gjorde sig rejält påmind. Man kan uppenbarligen inte stå sig i en evighet på knäckebröd med skinkost och vi tog då sikte på Sunset Bar på andra sidan ön där förmiddagssnacks serverades till de all inclusive-gäster som inte lyckades hålla hungern borta fram till lunch.

I Sunset Bar gjordes en nästan sensationell upptäckt! Jag hade letat runt halva Sri Lanka efter landets mest populära öl Lionbeer utan framgång på grund av ett haveri i den tillverkande fabriken som hade fått leveranserna att upphöra. Men här i grannlandet Maldiverna där alkohol faktiskt är förbjudet utanför resorterna fanns Lionbeer på fat! Efter all jakt på lejonölen smakade den naturligtvis extra bra och i upphetsningen började jag sedan botanisera i gratis-drinklistan tillsammans med Matilda så att vi ganska snart kände oss lätt semesterlulliga.

Räddningen undan en alkoholkatastrof var att lunchen, som serverades i en särskild restaurang för oss som bodde i sviterna, kom igång och vi vandrade dit oerhört nyfikna på vad som väntade. Vi hade ett fast runt bord med vår rumssiffra på och ivriga kypare som snabbt tog upp dryckesbeställningar och rensade bort tomma tallrikar. Maten serverades som en buffé där man själv tog för sig med vissa undantag. Matilda föll direkt för salladstanten som på beställning svängde ihop en riktigt fräsch sallad med dina önske-ingredienser. Bäst på denna lunch enligt mig var en rostbiff som en prydlig herre i kockmössa skar och stekte upp åt mig. Det var naturligtvis också oerhört svårt att hålla sig ifrån efterrättsbuffén och vi kunde konstatera att det var tur att vi inte skulle bo på Cinnamon Dhonveli i en vecka för då skulle vi rullat ut ifrån ön som bowlingklot.

Efter lunchen gick vi tillbaka till vår svit och badade. Jag kände mig orimligt trött och somnade snart på min solstol som jag ställt in i skuggan. Under tiden jag sov fick Matilda syn på en revhaj som simmade in under vår bostad. Med tanke på att hon är riktigt rädd för hajar var det kanske inte den mest optimala figuren att få syn på i vattnet men jag väcktes åtminstone inte av något gallskrik. När jag till sist vaknade av mig själv kändes det lite märkligt i kroppen. Jag försökte fäkta undan känslan med att det bara var yrvakenhet trots att jag frös så att jag nästan skakade i eftermiddagssolen. En dusch fick mig att må lite bättre och efter ombyte tog vi sikte på Sunset Bar för att dricka drinkar och spana in solnedgången.

En besvikelse hittills på resan var att vi ännu inte hade fått se någon riktigt vacker solnedgång och inte heller denna afton hade vi någon större tur med molnens placering eftersom de tidigt dolde det eldgula klotet. Drinkarna smakade dock utmärkt och det gjorde sedan även middagen i restaurangen där huvudtemat var mongoliskt. Kocken fräste ihop alla tillbehör man valt ut på en stekhäll och sedan åt man tills kroppen nästan skrek att man fått i sig för mycket mat. Då tog man sig ändå en alldeles för entusiastisk vända bort till efterrättsbuffén och fyllde på med godsaker.

Mycket plötsligt under slutet av middagen kom den olustiga känslan i kroppen tillbaka. Det var nästan som om någon bara tryckte på en knapp och så fick jag ganska hög feber. Vi hade tänkt gå och se ett uppträde borta vid Sunset Bar men jag var istället tvungen att gå hem och lägga mig. Trots oron över att jag kanske skulle vara dålig under nästan hela vår lyxvistelse på resorten somnade jag in snabbt medan Matilda satt ute i mörkret och lugnet på vår terass och läste en bok. Vattnet skvalpade under sviten och jag sov som en stock när Matilda kröp ner i sängen bredvid mig. Imorgon väntade en heldag i paradiset så nu gällde det verkligen att sova bort febern.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign