Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

26 Juli
2016-08-10 (00:17)

För andra morgonen i rad vaknade jag någorlunda feberfri efter att ha haft betydande feber under den föregående kvällen och för andra frukosten i rad kunde jag omöjligen avstå ifrån nygräddade belgiska våfflor med ringlad nutella ovanpå. Folk i personalen kom fram och frågade om jag var ok efter sjukdomen under gårdagen och sedan tackade de för vår korta tid på ön. Det var nu slut på lyxiga buffémenyer i vår egen restaurang men fortfarande återstod några timmar av njutning på ön eftersom vår speedboat tillbaka till Malé inte skulle avgå förrän vid lunchtid.

Det går omöjligen att anklaga Maldiverna för att inte ståta med den perfekta havsfärgen. Ofattbara turkosa nyanser med dragning åt jade-grönt gör den glade turisten extremt förlåtande mot precis allt och när det nu åter var slut på solsängar nere på stranden fastän vi tagit en ganska tidig frukost ryckte man bara lite på axlarna. I mitt fall var det nog ändå lämpligt att avstå solen med tanke på hur dålig jag periodvis varit under de sista dygnen. Jag hittade istället en bred uppspänd hängmatta i skuggan där jag lade mig och skrev dagboksinlägg efter ett snabbt dopp. För Matildas del så fick hon nöja sig med samma enkla stolstyp utan ben nere vid vattenbrynet som vi suttit i under gårdagen. Det såg inte ut att störa henne märkbart där hon låg och stekte sig ute i solen.

Utsikten ut mot havet och den vackra stranden var underhållningen med undantag av en spännande sekvens då två gäster försökte stjäla varsin solsäng ifrån andra gäster som sannolikt lagt ut handdukarna på sängarna innan de gick bort till sin frukostrestaurang. Tajmingen var dock extremt olycklig eftersom familjen precis kom tillbaka ifrån frukosten och upptäckte vad som stod på. Ett handgemäng med oklara vinnarodds låg i luften då två man ifrån resortens personalstyrka lyckades bryta sig emellan och få till en diplomatisk lösning. Nästan lite synd tyckte jag eftersom ett ställe likt detta mår bra av en och en annan skandal så att vi andra dödliga har någonting att skvallra om.

Så småningom gjorde Matilda mig sällskap i hängmattan och när vi till sist lämnade den samma för att för sista gången vandra längs bryggan bort till vår svit eftersom vi skulle hem och packa såg vi båda ut som vandrande kassler. Lätt rödbrända och därtill nätavtryck på vår ryggar ifrån hängmattan. Störtsnyggt! Utanför lyxsviten stod redan bagagemannen redo fastän vi inte skulle vara färdiga med vår packning förrän om en halvtimme. Vi förklarade att han kunde ta ledigt så länge eftersom vi ännu inte var klara och han sysselsatte sig då med att skaffa ett låtsas-ärende ett par hus bort.

Så var stunden kommen då vi skulle ta farväl av vårt liv i lyx och flärd. Jag hade börjat må riktigt dåligt och kände mig nu rejält orolig för dagens dubbla speedboat-transporter. Dels hade magen börjat spöka på allvar igen och dels kändes det som att frukosten satt långt uppe i halsen redo att lämna mig. Vi checkade ut och lyckades med bravaden att inte ha någon endaste extrakostnad på notan. Det kan man kalla för ett disciplinerat all-inclusive boende utan utsvävningar! Under tiden vi sedan satt och väntade på vår speedboat i receptionen tvingades jag springa på toaletten i ilfart två gånger. Den tidigare så trevliga detaljen med kaneldoftande toaletter stod mig nu upp i halsen och vid det andra toalettbesöket lyckades jag fördröja hela båttransporten med några minuter.

Personalen på Cinnamon Dhonveli hade agerat som en ganska omständig mellanhand i kommunikationen med vår nästa värd Amir vars guesthouse Asia Inn låg på en ö i en helt annan atoll flera timmar bort. Det som slutligen blivit överenskommet var att vi skulle släppas av på flygplatsen och att någon bekant till Amir skulle möta upp oss där. Det är väl en av faktorerna som är frustrerande med landet och dess turism - grundinställningen tycks vara att man som gäst är helt handlingsförlamad och inte ens klarar av att ta sig ifrån punkt a till b på egen hand. Först hade personalen på Cinnamon Dhonveli verkat skräckslagna i mailväxlingen över att vår bokning hos dem inte gällde direkt ifrån ankomsten till Maldiverna och nu denna rädsla ifrån Amir för att vi inte skulle klara av att ta båt och taxi själva utan behövde en ledsagare. Ganska provocerande faktiskt för oss som är vana att resa självständigt och inte som dagisbarn på charter.

Jag mådde dåligt under båtresan till flygplatsen utan att hamna i en verklig kris. Lyckligtvis gick turen med vår speedboat riktigt snabbt och vi möttes direkt upp på kajen av en person som aldrig hälsade eller pratade utan bara pekade. Senare skulle vi få veta att personen var Amirs son som pluggade i Malé och då fick hjälpa sin far med springpojksärenden i huvudstaden. Båten som vi nu tog över till huvudstaden var den samma som första kvällen när vi ankom till landet och jag fick ett klartecken ifrån personalen ombord att stå i fronten för att försöka få frisk luft.

Framme i Malé avlöstes Amirs son av en betydligt mer pratglad ledsagare vid namn Hussein. Hans huvuduppdrag var att ta oss till nästa speedboat men eftersom den inte skulle avgå förrän om några timmar fanns tid att döda och han erbjöd sig att hålla i en guidad tur. Initiativet var väldigt trevligt men med tanke på hur dåligt jag mådde och den rådande hettan var detta alternativ aldrig aktuellt utan vi lät honom istället lotsa oss till en restaurang där han kunde garantera bra luftkonditionering. Det var riktigt tungt för mig att bära på backpacken i hettan och samtidigt föra en vänlig dialog med den pratsamme Hussein när jag egentligen bara ville lägga mig ner på marken och vara ömklig.

Restaurangen blev min räddning. Jag kunde verkligen känna under de kanske två timmarna vi satt där hur jag sakta men säkert tinade upp och febern som åter tagit ett grepp om mig släppte. Någon mat vågade jag mig inte på och tur var väl kanske det för vi fick en rejäl chock när notan kom in för några flaskor läsk och Matildas ceasarsallad. 27 USD var, utan jämförelse, den dyraste måltiden på resan ställt mot vad vi fick för pengarna. Hussein, som varit iväg på egna äventyr under tiden vi satt på restaurangen, dök upp igen och fixade med en taxi som kom och hämtade oss. Eftersom vi överlämnat oss helt i Husseins värdskap hade vi ingen aning om vad båtterminalen dit vi skulle hette och det blev därför riktigt komiskt när taxichauffören efter en halvminut med oss i bilen fick lätt panik eftersom han glömt vart Hussein sagt att han skulle köra oss. Som tur var dök vår ledsagare alldeles strax därefter upp på sin moped bakom taxin och därmed kunde destinationen fastslås.

Väntan på avgången med nästa speedboat blev extremt tröttsam. I långt mer än en timme satt vi och väntade ombord på en båt till Ari-atollen som till sist blev fullsatt. Det blev faktiskt så fullt ombord att Matilda fick hjälpa till med att ha en nästan nyfödd bebis i sitt knä och det hade hon naturligtvis ingenting emot trots en resa på ca 1,5 timme. Ankomsten till ön Hangnaameedhoo där vi skulle tillbringa de tre närmaste nätterna var utan jämförelse dagens höjdpunkt. Tacksamma över att vi klarat den skumpiga speedboat-färden utan illamående eller magproblem klev vi i land på ön och möttes upp av personal ifrån vårt guesthouse Asia Inn. Efter dagarna på den lyxiga men konstgjorda semesterdestinationen var det en direkt befrielse att kliva rakt in i en idyll med människor som fanns omkring oss på riktigt och inte för att vi hade betalat dem för att vara där. Skrikande och lekande barn i hamnen och gamlingar som satt i enkla trästolar betraktade oss på avstånd då vi följde personalen som hade lastat upp våra backpacks på en skottkärra. Här pågick livet i ett stilla tempo i den tidiga kvällningen och här var det verkliga Maldiverna vilket kändes så otroligt mycket mer intressant än en, förvisso fantastiskt lyxig, vistelse på en resort.

När vi checkade in kunde vi konstatera att vi var de enda gästerna på detta guesthouse. Rummet var rent och prydligt och det enda som fanns att klaga på var den hårda minisängen som förmodligen tillverkats för pygméer? Rummets verkliga finess var en utedusch bakom höga väggar som gav stället lite extra karaktär. Vi hade köpt ett kombo-paket med mat och utflykter och kunde därför kliva ut till ett dukat bord för kvällsmaten på den supermysiga utegården någon timme senare. Maten påminde mycket om det vi ätit på Sri Lanka med olika varianter av ris och curry. Vi trodde oss fortfarande inte ha sett till vår värd Amir vilket kändes lite märkligt men det fanns inte heller några egentliga frågetecken inför morgondagen som hindrade oss ifrån att krypa ner i dvärgsängen.

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign