Resor
-
Vietnam 2019- Södra Afrika 2018
- Arabien 2017
- Västafrika 2016
- OS i Rio 2016
- Sri Lanka/Maldiverna 2016
- Borneo 2015
- Jorden runt 2013/2014
- Fotbolls EM i Ukraina 2012
- Nya Zeeland 2011
- OS i Vancouver 2010
- Rwanda/Uganda 2009
- OS i Peking 2008
- Sydafrika (Kapstaden) 2007
- Kambodja/Laos 2007
- Fotbolls VM i Tyskland 2006
- OS i Aten 2004
- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002
- OS i Sydney 2000
2016-08-10 (10:48)
En alldeles ensam figur som drog ett bagage över kullerstensgatorna i den mörka Malmö-natten kunde beskådas ifrån valfritt centralt beläget fönster långt innan solen ens hade funderat på att gå upp. Få skulle någonsin kunna ana vart mannen var på väg och vilken unik svit han så desperat försökte upprätthålla. Idrottskopplingen kändes långsökt men målmedvetenheten i stegen på väg mot Malmös Centralstation fanns absolut där. Klockan var strax före 04:00 på morgonen. Den 9:e Augusti var kommen. Jag var på väg till staden jag anser vara absolut vackrast belägen av alla storstäder i hela världen. Mitt mål var Rio de Janeiro och de Olympiska Spelen 2016. OS igen alltså, för femte gången och dessutom för femte gången i en ny världsdel. Vad gör man inte för att upprätthålla en så unik svit?
2016 har på många sätt varit mitt mest extrema rese-år någonsin. En nyårsresa till Polen, en påskresa till Ungern och Slovakien, en spa-resa till Danmark och Tyskland, tjänsteresor till Finland och Ryssland, en tidig sommarresa till Frankrike, Monaco och Italien samt en långresa till Sri Lanka och Maldiverna. De flesta skulle tycka att hälften vore någon form av rekord men varför ska man nöja sig med lagom om man bara lever en gång? Därför blev det till sist ändå en sent bokad OS-resa som jag visserligen genomför på egen hand men de vanliga misstänkta är såklart också på plats. Lengan, som fick ett eget avsnitt i Radiosportens bevakning av OS-invigningen, dyker naturligtvis upp och det gör även Oraklet - mannen som åkte ner i förtid till OS i Aten för att reka åt polarna som skulle anlända några dagar senare. Tillsammans, törs jag faktiskt påstå, har vi upplevt fler klassiska OS-ögonblick live, både svenska och internationella, än någon annan svensk privatperson. TV4 gjorde ett dubbelt specialreportage om oss redan under OS i Peking men äventyret har bara fortsatt sedan dess.
Till OS i Vancouver lyckades jag med bedriften att missa mitt flyg trots att bagaget var incheckat men den här gången var jag noggrannare och hittade fram till rätt gate på Kastrup i god tid trots att jag hann med att ta en semesteröl till frukost klockan 05:00 på morgonen. Flygbolaget för dagen var TAP Portugal vilket för min del faktiskt var en ny bekantskap. Min flygning till Brasilien var via Lissabon till Salvador som ligger några timmar norr om Rio. Att flyga till Sydamerika är dyrt och är man dessutom sent ute när efterfrågan är stor får man helt enkelt ta den rutt som erbjuds.
Den första etappen bjöd inte på några större händelser eller överraskningar att rapportera om under den dryga tre timmar långa flygningen. För mig som aldrig varit i Lissabon (eller Portugal för den delen) smärtade det naturligtvis en del att mellanlanda i staden utan att kunna räkna in eller undersöka resmålet. Jag noterade att flygplatsen nästan tycktes ligga mitt inne i staden och att vi flög precis över höghusen strax före landningen. Miljön i och omkring Lissabon såg lockande ut och jag hann knappt landa innan det gick iväg ett meddelande till Matilda om att vi nog snart måste till Portugal på en weekendresa.
Väntetiden i Lissabon var ganska lagom för att man skulle hinna sträcka på benen innan den verkliga långresan på åtta timmar till Sydamerika. Med åren har jag lärt mig att tackla dessa sega marathon-flygningar ganska väl. Det handlar om att gå in i bubblan på samma sätt som under ett riktigt långt motionslopp och nästan sluta tänka på vad man sysslar med för att undvika att bli knäpp där man sitter fastspänd i ett trångt säte. Ibland är det dock omöjligt att inte vakna till liv. En oätlig, nästan rå, kyckling till middag fick mig att rysa och TAP Portugal sorterades efter den fadäsen in i gruppen av flygbolag man gärna ska undvika.
Under slutet av långflygningen satt jag och pratade med min spanska granne Javier som lovordade Salvador där han tillbringat sammanlagt åtta år av sitt liv. Det blev väldigt personligt och jag han få se obegripligt många bilder av Javiers familj och släkt på hans mobiltelefon innan landningen kom som en skänk från ovan. Istället väntade nu fem timmars väntan på flygplatsen i Salvador där en extremt seg passkontroll åtminstone hjälpte mig att slå ihjäl den första timmen.
Jag beställde in en tallrik med platta korvar, ris och bönor till kvällsmat på Salvadors flygplats och kämpade sedan med en trötthet som bara blev mer och mer påfrestande. Det började definitivt märkas att jag varit igång och rest i rätt många timmar nu och jag ångrade redan att biljetter inhandlats till OS-evenemang tidigt nästa morgon men är det bara OS vart fjärde år måste man visa att man klarar av att bita ihop.
Resans sista flygning var med det sydamerikanska bolaget TAM som jag vill minnas att jag flög med vid något tillfälle under min resa runt jorden. Planet var ganska stort men inte ens halvfullt vilket jag tror på ett utmärkt sätt illustrerar brassarnas svala inställning till det stora mästerskapet som pågår i Rio. Ifrån flygplatsen blev det taxi. Chaffisen körde fort men kontrollerat och sa inte ett endaste ord förrän när han pekade ut den upplysta Kristusstatyn som tornade upp sig i den mörka Rio-natten. Just precis då förstod jag på riktigt att jag var tillbaka i fantastiska Rio de Janeiro.
För att hålla nere kostnaderna har jag enklaste möjliga boende och delar en sovsal i Copacabana med åtta andra personer på Villa Budget Hostel. Flera av mina rumskamrater hade redan hunnit gå och lägga sig när jag kom fram vid midnatt lokal tid så det blev till att smyga så försiktigt som möjligt när jag plockade fram kläder och prylar till morgondagens aktiviteter. Folk snarkade och gnydde vilket gjorde det riktigt svårt för mig att somna trots att min tid i kroppen var 05:00 på morgonen och hela jag bara ville sova efter att jag varit på resande fot i mer än ett dygn. Men som sagt - är man på OS får man anstränga sig lite. Det är ju bara OS vart fjärde år.
<- Tillbaka
