Resor

- Södra Afrika 2018

- Arabien 2017

- Västafrika 2016

- OS i Rio 2016

- Sri Lanka/Maldiverna 2016

- Borneo 2015

- Jorden runt 2013/2014

- Fotbolls EM i Ukraina 2012

- Nya Zeeland 2011

- OS i Vancouver 2010

- Rwanda/Uganda 2009

- OS i Peking 2008

- Sydafrika (Kapstaden) 2007

- Kambodja/Laos 2007

- Fotbolls VM i Tyskland 2006

- OS i Aten 2004

- Fotbolls VM i Korea/Japan 2002

- OS i Sydney 2000

10 Augusti
2016-08-11 (12:11)

När jag äntligen hittade upp till lerduveskyttets ödsliga läktare satt han naturligtvis redan där - Oraklet. Johan sitter inne med den mest osannolika sviten av alla. I fem raka OS har han bevittnat lerduveskytte på plats! Det finns förmodligen inte ens förbundsfolk som kan ståta med en sådan svit och som vanlig supporter är den med säkerhet absolut världsunik. Hela historien började med att han snokade reda på en okänd möjlig medaljchans under OS i Sydney och då fick bevittna Pia Hansens klassiska guld när ingen mer än de absolut närmast sörjande var på plats, inte ens någon ifrån svensk media! Sedan har det bara fortsatt via Aten, Peking och senast i London där han såg Håkan Dahlby ta silver. Nu var det dags för Håkan att starta i OS igen. Med Oraklet på plats som alltid på 2000-talet. Och med mig faktiskt, för första gången på Olympiskt lerduveskytte, även om jag missade starten.

Jetlag är ett hopplöst påfund. Jag var dödligt trött men ändå klarvaken 05:00. Runt omkring mig låg flera av rumsgrannarna och snarkade och snubben i sängen under mig gav ifrån sig besynnerliga gnyende läten vars like jag aldrig någonsin hört förut. Nu behövde jag inte på något vis känna mig sysslolös eftersom jag hade släpat upp läsplattan i sängen och därmed både kunde uppdatera mig på senaste nytt och skriva färdigt den här resans första dagboksinlägg. När inlägget skrivits färdigt klev jag upp och tog en dusch, bytte om och gick ner till receptionen där jag färdigställde min registrering på boendet. I repan låg lämpligt nog små broschyrer som förklarade transportvägarna under OS och jag lade upp en plan för hur jag skulle kunna ta mig till skyttestadion. Tyvärr börjar inte frukosten förrän kl 08:00 och jag lämnade mitt vandrarhem redan 07:00 för att ha marginal nog att hinna till skyttet med starttiden 09:00. Trodde jag...

Jag har bara 50 meter till närmaste metrostation. Där fick jag beskedet att man inte kunde resa gratis på sin inträdesbiljett vilket alltid förut varit fallet på OS. Istället behövde jag köpa ett speciellt rese-förmånskort för OS i en kiosk två stationer bort så morgonens resa inleddes i helt fel riktning vilket kostade mig en del tid. Med kortet löst åkte jag först till Centralstationen med metron och där bytte jag till ett tåg ovan jord i riktning mot det Olympiska området Deodoro. Klockan hann passera min evenemangs-starttid 09:00 innan jag klev av och långt i fjärran kunde jag höra ljudet av ekande skott ifrån lerduveskyttet. Ett australiensiskt par varnade mig för att jag fortfarande hade långt till evenemanget och det stämde verkligen. Den eviga promenaden bort till det Olympiska området genom diverse säkerhetskontroller och runt i märkliga extraslingor tycktes aldrig ta slut och när jag väl kom fram till området skulle jag allra längst bort förbi bland annat landhockeyn och den moderna femkampen. Först kl 10:00 var jag framme vid skyttet och då skulle jag naturligtvis längst bort i den arenan också, förbi pågående tävlingar i pistolskytte.

Håkan Dahlby hade precis inlett sin andra av fem skytteserier när jag hittade upp till Oraklet på läktaren. Jag tror att vi bara setts två gånger de senaste åtta åren men ändå var det som om tiden stått stilla där vi satt och live-kommenterade en obskyr OS-tävling som vi båda rest till i massor av timmar för att bevittna som så många gånger förut. Johan hade för dagen lämnat sin måttligt idrottsintresserade pojkvän Johannes hemma på rummet och kommenterade saken med att det nog var bäst för familjefriden.

För Håkan Dahlby gick det tyvärr bedrövligt. Hans första serie som jag missade hade varit svag och den andra serien gick också illa. Nu fanns det dock extremt förlåtande omständigheter. Bara någon dag tidigare hade han tvingats till rotfyllning efter extrem tandvärk och under natten inför dagens tävling hade han tvingats tillkalla läkare efter att ha drabbats av livets första njurstensanfall. Man kan ju tänka sig en mer optimal uppladdning inför en OS-tävling.

Rent mediamässigt fick jag en raketstart på mästerskapet. Först ville Expressens utsände fotografera oss och göra en intervju på temat att Viasats tittare hemma i Sverige rasade över att kvalet inte sändes i TV av den enkla anledningen att det inte fanns någon TV-kamera alls på arenan. Johan och jag var därmed nästan de enda svenskarna som fick se härligheten. Vi förklarade med ett skratt att om man verkligen till det allra yttersta vill se ett lerduveskytte-kval live får man väl åka till Rio. Reportern asgarvade. Strax därefter dök Aftonbladets utsände upp och ville fotografera den svenska klacken som bestod av sex personer varav två var förbundsfolk. På femton minuter under mitt första pass på detta OS hade jag gjort båda de två stora svenska kvällstidningarna. En klart godkänd mediastart som sagt...

Oraklet, som redan varit på plats i Rio i några dagar, hade inte mycket till övers för det rådande logistikkaoset som jag redan fått en föraning om denna morgon, Organisationen här är enligt honom outstanding sämst någonsin på ett OS och när jag skulle gå och köpa frukost inne på OS-området bara jublade han och ville följa med för att bevittna farsen. Det står massor med folk i kioskerna, ingen kan ett ord engelska och i princip ingen av de varor som finns i de prydliga tryckta menyerna finns på riktigt. Jag försökte med ostfrallan, den vegetariska sandwichen och kaffet. Inget av det fanns. Till sist pekade jag mot munnen att jag ville ha något att äta och Johan tjöt av skratt. Jag erbjöds en hotdog och slog till. Nästa bekymmer är att man inte får betala med cash utan endast med VISA-kort eftersom det multinationella bolaget via sin sponsorinsats köpt de rättigheterna och ungefär var tredje kortläsare fungerar. Sen kommer det allra värsta och mest irriterande. Efter betalningen får man ett kvitto och måste ställa sig i en ny kö i en annan kiosk för att få ut beställningen. Har man beställt flera saker måste man ofta gå till flera olika kiosker. Otroligt knäppt!

Inne på arenan fortgick tävlingen där vi skrattade åt italienaren med det lämpliga efternamnet Barilla och led med snubben ifrån Paraguay som fått en trivselplats i tävlingen via en Sydamerika-kvot och var så ruggigt mycket sämre än alla de andra. Sporten i sig var dock riktigt spännande och enkel att följa live, även för mig med min ganska dåliga syn. Så någonstans kan jag ge Oraklet rätt i att det är värt att pallra sig ut till lerduveskyttet på OS - särskilt med tanke på att vi faktiskt skördat en del medaljer där genom åren.

Efter fyra omgångar var det helkört för Håkan Dahlby. Vädret blev samtidigt bara ruggigare och ruggigare. Temperaturen var på sin höjd 20 grader och det låg regn i luften. Iklädd shorts och t-shirt frös man på Sommar OS i Rio (inte riktigt det scenario men sett framför sig) och vi gick in inomhus på skyttearenan för att värma oss. Där hade vi turen att springa rakt in i avgörandet i en dramatisk pistoltävling med en högljudd fanatisk koreansk publik. Det slutade med att koreanen vände mot vietnamesen (som bara några dagar tidigare tagit Vietnams första historiska OS-guld) och därmed tog guldet i grenen för fjärde OS i rad. En helt fantastisk prestation värd att applådera.

Jag hade en biljett till Sveriges damers match i handboll mot Ryssland som skulle börja om bara två timmar på andra sidan bergen i Rio och bestämde mig för att lämna Dahlby, Oraklet och det Olympiska lerduveskyttet innan kvalet var slut för att ha den minsta chans att hinna i tid till nästa evenemang. Min reservplan var att ta en taxi men först skulle jag, oavsett nästa transportmedel, behöva gå i ca 40 minuter för att komma ut ifrån det inhängnade området. Som tur var hittade jag en buss som gick till Parque Olimpico Da Barra efter promenaden och fick hopp om att hinna till handbollsmatchen i tid.

På andra sidan bergen regnade det och var ännu kallare. Jag skyndade på stegen, passerade säkerhetskontrollen och tog mig in på området som inhyser många av de större arenorna likt hallen för simning och tennisplanerna. Efter att ha kommit igenom biljettinsläppet hade jag faktiskt en marginal på drygt 20 minuter fram till matchstart och jag lyckades få med mig ett par öl i farten. Inne på arenan var det faktiskt lite fler svenskar än jag hade räknat med och det blev därför svårare än jag trott att hitta Håkan, som jag hade stämt träff med, i folkmassan. Redan på OS i Vancouver 2010 fanns det fritt wifi på alla arenor och jag hade naivt utgått ifrån att det skulle vara enkelt att hålla kontakt under dagen men detta är Rio och här fungerar ingenting smidigt. Att hitta fritt wifi på arenorna, hade jag fått veta av Oraklet, var bara helt att glömma!

Jag letade en stund efter Håkan utan framgång och fick sedan syn på ett gäng som höll på att hänga upp svenska flaggor. En liten klack var definitivt under bildande och jag anslöt mig till gruppen som snabbt växte sig större och vid matchstart bestod av ungefär 25 personer. Matchen gick igång och Sverige spelade rätt hyggligt offensivt men hade lite svårt att få tag på ryskorna i defensiven. Jag gillar det här svenska laget, särskilt Bella Gulldén som är i en klass för sig. Självsäkert deklarerade jag för mina bänkgrannar att Sverige skulle vinna matchen och fram till halvtidsvilan talade det mesta för mitt tips.

I halvlek fortsatte jag att leta efter Håkan utan framgång och tröstade mig istället med att köpa med mig ett par nya öl så att man inte skulle behöva bli törstig under andra halvlek. Det var för övrigt en halvlek som Sverige rivstartade i efter att ha stängt till i defensiven och att det var segerrycket vi bevittnade var alla på läktaren runt omkring mig rörande överens om. Men idrott är idrott. Sverige klappade ihop totalt och Ryssland, under ledning av en jättebest till coach som skällde oavbrutet på allt i sin omgivning, gick sakta men säkert ikapp och förbi. Med tio minuter kvar av matchen hade Ryssland kopplat greppet. Då tittade jag ut mot högerflanken av klacken och fick syn på Håkan. Efter att jag viftat ivrigt och ropat en stund fick han syn på mig och vi såg slutet av matchen tillsammans. Tyvärr slutade det med förlust för Sverige men tjejerna lär ta sig till slutspel ändå.

Håkan, som nu närmar sig pensionen, lärde jag känna på en viss Rosa Buss i Sydamerika där jag ju träffade min Matilda. Här i Rio jobbar han som volontär under OS men just den här dagen hade han ledigt. Det var kul att uppdatera sig på läget och vi hade så mycket att diskutera att vi bestämde oss för att åka in till Copacabana och knäcka ett par öl och prata vidare. Efter en lång resa med buss och metro klev vi av på min station och letade upp en restaurang där vi utöver ett par stora öl även beställde in ett jätteberg med kyckling samt en konstig men klart aptitlig mix av skinka, pasta och chips. Det blev en bra avslutning på en stundtals intensiv men framförallt lång dag med extremt långa transporter. När vi tog farväl kom vi fram till att vi skulle försöka göra om detta en gång till under OS om vi bara kunde få ihop våra kalendrar. Den här kvällen var jag absolut först i säng på rummet men kunde ändå somna ganska snabbt efter att jag plöjt lite media och konstaterat att jag även fått några sändningssekunder under handbollsmatchen. All mediatid är bra mediatid!

<- Tillbaka
Producerad av JK Webdesign